INA: lärarlantis som flyttat till stan - i ständig kamp mot sockermonster

Jag tror att jag har flyttat nu

2008-09-08T20:40:00.003+02:00

Jag är inte 100% säker på alla funktioner ännu, men från och med nu ska jag nog ändå fortsätta bloggandet härifrån:
http://mitteget.wordpress.com/

Största skillnaden är att jag kan lägga vissa saker bakom lösenord, så jag inte behöver vara så hemlig med allt, allt längre. Jag hoppas ni följer med. Välkomna dit! Hoppas ni ska trivas!

Pappablod i ådrorna minsann!

2008-09-02T22:16:00.004+02:00

Jag är lik pappa på många sätt. Oftast påpekar mamma det, och hon känner oss båda utan och innan, så hon ser det ju tydligt och klart förstås. En sida är ganska elak; när vi känner oss orättvist behandlade och har hunnit förbereda oss bara lite, lite så kan vi bli väldigt bitska i kommentarerna.

Idag hade jag möte med försäkringskassan. Jag har haft tillfällig sjukersättning i 2 år (det som förr hette förtidspension) och nu i oktober går den ut. Den fantastiska regeringen (missa inte ironin däri...) har lyckats plocka bort det. Genom att det inte finns så finns inte heller vi som av olika anledningar behöver den. Busenkelt! Busenkla pengar rakt ner i statskassan - måste ju röra sig om miljardbelopp allra minst! Hur som helst. Först grät jag, för allt är så eländigt. Sen grät jag ännu mer för jag blir så förbannat frustrerad av att bli ifrågasatt. Men sen kom iskylan. Jag stirrade ut i luften. Mötte inte blicken. Svarade på tilltal men mycket avmätt. Kände hur pappa-blodet tog fart i mig, hur stoltheten rätade ryggen. "Jag kan må hända inte påverka beslutet men jag kan med all önskvärd tydlighet visa vad jag känner inför det..."

Hör mig själv säga: "Jag förstår att jag inte kan rikta ilskan mot dig, men den där Reinfeldt skulle jag kunna slå på käften!" ...hm, universitetsutbildad pedagog minsann... *visslar* Det hjälper ju inte ett enda dugg. Jag kommer inte att få några pengar för de 25% jag inte arbetar, om det nu inte visar sig att mitt hjärta tar stryk av all oron, stressen och sorgen. Och det hoppas jag naturligtvis innerligt, innerligt att det inte gjort!! Och då har jag inte annat att göra än att "gilla läget". Vara tacksam att vi inte står och faller med de 60% lön jag får för de 25% jag inte jobbar. Det blir mindre guldkant på tillvaron, men vi har fortfarande pengar till mat och räkningar!

Och jag är framför allt stolt över mitt pappa-blod!!

Pappas rygg

2008-09-01T23:10:00.002+02:00

Dottern vill ofta bli kliad på ryggen. Mina händer ser så stora ut mot hennes lilla rygg, fortfarande brun efter två solveckor på Öland. Medan jag kliar ser jag istället en bild av mina små barnahänder mot pappas rygg. Ofta, ofta fick jag klia. Han drog av sig t-shirten och jag satt bakom honom och rev med mina små naglar. Först klia, sedan stryka, sedan klappa. Ofta ofta fick jag hämta en blöt handduk för att också badda ryggen. Minnet sviker mig, jag försöker minnas om den skulle vara varm eller kall, men jag kan inte känna det. Men jag känner hur pappas kraftiga rygg, blek på vintern och lite rödbrun på sommaren, känns under mina små händer. Efter baddandet skulle den klias igen. En stund av närhet från min barndom.

Dotterns rygg kliar, "...som morfars!" talar hon stolt om. Min också, det är ett tvärsäkert arv i rakt nedstigande led.

Ny månad

2008-09-01T13:33:00.003+02:00

Vad bär den med sig? Törs jag tänka det? Vill jag tänka det?

Under det 1,5 år som gått sedan pappa blev sjuk har jag om och om och om igen sagt och tänkt att nu kan det inte bli värre. Men tänk så lite man förstår. Det blir bara värre och värre precis hela tiden. Han är så väldigt sjuk nu, men orsaken bakom är svårare att förstå. Är det biverkningar av strålningen? Han genomgick ju skittuff strålning både mot huvudet och lungan under augusti. Eller är det depression? De saker pappa är duktig på och som han sätter värde i, klarar han inte längre av att göra. Så depression vore konstigare om han inte fick, än om det är vad som slagit klorna i honom. Eller är det tumörerna som galopperar? Det är faktiskt den orsak jag minst av allt tror på, men oavsett anledning så saknar jag min vanliga, glada och varma pappa! Han lever, men jag saknar honom så det skär i bröstet. Jag är så fruktansvärt rädd att han inte "kommer tillbaka".

Han har legat på sjukhus sedan i torsdags, då var han uttorkad och väldigt dålig. Han är arg på situationen, han är arg och frustrerad över det mesta. Vad som egentligen snurrar i huvudet på honom vet jag inte, men något är det ju. Jag pratade med honom igår, och utan tvekan är det en gammal man på andra sidan luren. Han låter som min farmor lät när hon var över 90 år och önskade att få dö. Jag är så rädd att pappa ska ha gett upp. Att han inte vill kämpa mer. Jag är rädd för det onaturliga lugnet jag hörde igår. En så sorgsen stämma utan livsgnista. Samtidigt är jag jätterädd att han ska vara arg igen när han kommer hem till mamma.

Att åka upp till dem ligger förstås som prioritet nummer 1, när det blir läge. Mamma vill avvakta nu och se hur det blir när han kommer hem. Han kanske behöver vila lite innan vi kommer, och att vi då bara stannar ett kortare tag så att det inte blir så jobbigt. Och egentligen - egentligen - skulle det vara en glädjedag idag. De har blivit erbjudna kontrakt på en lägenhet här i vår stad med inflytt 1 oktober. Så om bara september kan passera med lite lugn, så kanske kanske det finns ett litet litet ljus framåt hösten? Kära goda godheten, jag ber till dig nu. Hjälp oss!

Vad fort det går

2008-08-27T22:17:00.003+02:00

Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Känslomässigt åker jag berg- och dalbana. Å ena sidan försöker jag förhålla mig till att jag inte kommer att ha en pappa i livet så mycket längre. Å andra sidan försöker jag ingjuta hopp, att behandlingarna ska hjälpa och att han kan få må bättre.

Om cellgiftsbehandlingen var tuff så var det ändå bara uppvärmning inför strålning. Och det allra, allra värsta är ju den förbannade spridningen. Att han har metastaser i hjärnan. Två har man hittat; en på vardera sida i huvudet. De är också strålade. Tre veckor strålades lungtumören och fem dagar strålades huvudet.

Det går inte att förklara vad det gör med en familj. Vi kommer närmare varandra på ett sätt, samtidigt som vi var och en har vår egen relation till pappa, som drastiskt förändras nu. Det är en förändring som inte låter sig göras enkelt. Jag är så ledsen. Så rakt in i hjärtat ledsen över vad som händer med honom... Så tvingar jag mig själv att lyfta näsan ovanför vattenytan ett tag igen. Våga hoppas att det han nu kämpar med ska vara biverkningar av strålningen och inte cancern som bryter ner och sönder.

"Kära goda godheten" ...du har väl inte lämnat oss?

En bra helg!

2008-08-11T00:56:00.004+02:00

Jag påminner mamma & pappa att ta vara på bra stunder. Påminner mig själv om det minst lika ofta. Nu ska jag få ned dem i skrift också, för att inte glömma dem. Det har varit en bra helg! I fredags kom mina syskonbarn hit. De är tonåringar, och jag är så glad att de båda söker upp oss, kommer hit och sitter och pratar en stund. Umgås. Så viktigt! På kvällen tog vi sedan med en vän ut på restaurang. Hon har hjälpt oss med fiskar, hamster och blomvattning under vår semester - tack så mycket!! En jättetrevlig stund på utsökt italiensk restaurang. (...någon som vet var man i Sverige kan få tag på crodino? Vardagsglimtarn kanske? Det var fantastiskt gott!)

Pratade med mamma i telefonen och fick veta att de kommit hem från sjukhuset-långt-borta där pappa har strålats under den gångna veckan. Permis, strålningen fortsätter i 1,5 vecka till. Han har inte mått så bra under veckan, pappa, men förhoppningsvis kan några dagar hemma under helgen få bli bättre.

Lördag, lång lat förmiddag. Jag börjar ha vänt på dygnet på tok för mycket nu, med tanke på att jag snart ska jobba igen men jag njuter av mina långa ensamma vakna nätter. Några per år behöver jag, vill jag ha. Sedan fick vi visserligen åka iväg och köpa en ny diskmaskin då den andra packade ihop och lade av. Bokstavligt, det var en packning av något slag som tyckte att den gjort sitt. Vi sonderade terräng lite men bestämde oss för att köpa den billigaste - det rör sig ändå om 3000:- som ska trollas fram hux flux, och det samma månad som maken får halv lön eftersom han varit hemma med lägsta-ersättning från FK, de sista barndagarna för dottern. Vi har gott om kött i frysen, det får sån lov att gå - jag vägrar vara utan diskmaskin. Nåväl, med diskmaskinen inbaxad på köksgolvet åkte vi vidare till Pizza Hut och åt deras helgbuffé. Jag sysslar med något som kanske inte ska rekommenderas dem som har några semesterkilon, men jag väljer nu att göra så - jag äter klart innan jag skärper till matintaget igen efter semestern.

Helgbuffé på Pizza Hut, det innebär att mjukglassen ingår i priset. Med sås. Eller också gör man som jag. Såsen ingår i priset, med glass. Det är nåt med mig och nougat. Vanlig nougat man kan köpa i affären, guldnougat från godishyllan, nutella (det levde jag på en hel tågluff en gång) och så glassåsen noisette. Oj, vad det var gott! Kvällen innan hade vi ju ätit ute på restaurang också och där har de de ljuvligaste chokladtryfflar till efterrätt. Tillsammans med deras cappucino, ja - det är verkligen njutning att få unna sig goda sötsaker!

Telefon med mamma igen. Pappa hade haft en riktigt bra dag. Jag blir så glad och så lugn av att få höra det. Två av mina kusiner som är i 25-årsåldern var där med sina respektive och hälsade på. De går nästan som barn i huset, och både mamma och pappa är väldigt glada när de kommer dit. Så underbart rätt att de kom dit just den här helgen!

Idag var det kalasdags! En nybliven 4-åring med hälften av generna från Storbritannien och kalaset hade också en tydlig prägling av den brittiska sidan; små sandwishes med olika fyllning, barnen åt kakor också, och sedan scones med clotted cream tror jag det heter; ett "fluffigt" vispat smör (hur ska jag få det att låta gott, för det är det?...) och så marmelad på det förstås. Jag drack kaffe först men ändrade mig förstås till te sedan; det är inte varje dag man bjuds "Afternoon tea". Massor av gott att äta förstås, men allra roligast att övriga gäster, som jag inte träffat så många av tidigare, var väldigt trevliga och lättpratade alla. Speciellt Fru Didriksson förstås, som jag träffade för första gången trots att vi "känner varandra" genom bloggarna! (Jag hoppas vi ses snart igen!) Vi blev segdragna gäster, både vi och Didrikssons-familjen lämnade inte kalaset förrän vid 19-tiden och då hade kalasämnet somnat ifrån alltsammans. "Dags att gå" kan man ju tyda det som...

På hemväg åt vi en delikat middag bestående av varmkorv på Statoil - ja, ibland blir det så... För väl hemma igen var det bara att stoppa dottern i säng - hon ska till fritids i morgon. Får en lite lugnare dag, jag kan hämta henne tidigare, men sedan drar det igång för oss alla tre! När hon hade somnat, akvariet var rengjort, dotterns väska packad inför morgondagen så ringde mamma. Jag vågade nästan inte fråga hur det var, för att få två bra dagar efter varandra, när veckan innan varit så pass jobbig - det var nästan mer än jag vågade hoppas på. Men även idag hade det varit en rätt så bra dag! Och då blev min söndag ännu lite bättre. I morgon åker de tillbaka till sjukhuset-långt-borta, och jag håller tummarna att det får bli en så bra vecka som möjligt ändå. Kämpa på, pappa!!

Så nu sitter jag här... mitt-i-natten och i morgon är den sista lediga dagen på det här sommarlovet. Med facit i hand och med givna förutsättningar har det ändå varit en bra sommar. Med några riktigt svarta och tunga dagar - den med hjärntumörsbeskedet den svartaste av dem alla. Men ändå, vi har haft mamma och pappa här på försommaren, vi var där en vecka i juni/juli, mina syskonbarn har varit där uppe en lång sammanhängande period och min syster var där en vecka också. Vi fick underbara solveckor på Öland med så mycket strandtid vi kunde önska. Vi har varit på Astrid Lindgrens Värld så både jag och dottern blivit "mätta". Trots att det känns motigt att komma igång med jobbet, har jag ändå sammanfattningsvis haft en, efter förutsättningarna, bra sommar!

Vad är väl en trasig diskmaskin?

2008-08-09T22:14:00.002+02:00

Egentligen ingenting, men ändå tillräckligt irriterande för att vi direkt stuvade om bland våra inkomster och utgifter och åkte och köpte en ny. Galet tråkiga pengar, men ännu tråkigare vore det att diska för hand. Vi valde den billigaste, vi får väl se om vi kommer att ångra oss!

Livet rullar på

2008-08-08T22:36:00.002+02:00

När ett besked som det vi fick kommer, att pappa dessutom har drabbats av hjärntumör, tror man att tiden stannar. Det gör den kanske också, i alla fall för oss som finns där i cirkeln runt om pappa, ja och för honom själv också naturligtvis. Vad vet vi om tidens gång egentligen? Men sedan upptäcker man i alla fall att det snurrar på. Dag efter dag passerar. Timme kommer, timme går. Mellan varven har jag svårt att andas, men faktiskt fungerar jag "som vanligt" också, däremellan. Jag vill inte detta. Verkligen verkligen VILL INTE men vad har jag att sätta emot? Vad har jag att säga till om? Inget alls överhuvudtaget. Jag har bara att finna mig i det och försöka förhålla mig. Livets gång. Ja, ok, det är ju så det är. Men varför just med cancer? Det känns så omöjligt, så farligt, så skrämmande och så oerhört att tufft att slåss mot. Pappa kämpar, och ändå är det så tydligt vad både behandling, biverkningar och svår oro gör med honom. Att måsta genomgå behandling som ligger precis på gränsen till vad man klarar, det är närapå omänskligt. Och om inte jag har något val så gäller det i minst lika hög grad för pappa. Jag kan inte greppa helheten, då kan jag inte andas. Jag får ta små bitar i taget.
Orka kämpa, pappa! Fortsätt kämpa!!!

TUSEN TACK alla goa kända och okända som kommenterat här nedanför och alla ni som hört av på andra sätt också. Jag blir varm av omtanken både om mig men också förstås om pappa, som är okänd för de allra flesta av er. TACK!

Vi hade i alla fall tur med vädret

2008-07-30T23:19:00.002+02:00

...men resten vet'e fan...!

Semester på Öland. Revansch från förra sommaren när oron för pappas hälsa överskuggade så pass att det bara regnade... I år strålar solen, verkligen strålar, och jag har trots att vi nu vet att det är lungcancer pappa har, och att han ska in och strålas nu i augusti, känt viss tillförsikt. Vågat hoppas att det ska bli en bra höst, att jag lyckats tanka lite energi.

Idag skulle så pappa till stora sjukhuset långt borta för att förbereda inför strålning och få resultat av en hjärnröntgen. Förra veckan var han in och gjorde en sådan på sjukhuset nära. Huvudvärk, upplevelse att han tappar ord och en incident i tidigare i somras när halva ansiktet liksom domnade bort gjorde att läkaren på stora sjukhuset ville ha en sådan gjord innan strålningen påbörjades. En koll "för säkerhets skull" - så har jag intalat mig. Men varför skulle det vara så? Varför skulle det få vara enkelt?

Istället är det fan så illa det bara kunde vara. Han har hjärntumör. Hjärntumör!

Det går inte att fatta. Jag fattar det inte. Här sitter vi på Öland igen, med samma oro, samma overklighetskänsla som förra året. Pappa är verkligen svårt sjuk och det ska vi lära oss leva med. Det måste vi lära oss leva med. Han ska hitta ett sätt att förhålla sig. Mamma ska göra det och alla vi andra som också finns runt omkring och som har vår egen relation till honom. Oron för pappa, hur han mår och hur det är för honom att vara så sjuk. Min egen oro. Makens, dotterns, min syster och hennes barn... Alla påverkas. Av den förbannade och verkligen djupt hatade cancern. Tvi den!

En helt vanlig dag i Vimmerby

2008-07-20T23:30:00.002+02:00

Idag var vi återigen på plats i parken (Astrid Lindgrens Värld, vi har tillbringat den gångna veckan i Vimmerby) kl 8.00. Vi åt alltså frukost där och hade sedan inträde i parken ca 1 timme innan den öppnar för övriga, kl 10.00. Samtidigt som vi gick ut från frukosten öppnade sig himlen. Den hade bara haft en liten paus, kanske behövde den också frukost? Vi vaknade nämligen i natt/tidig morgon av att det dånade på husvagnstaket - det gör så när regnet öser ner.

Sedan regnade det. Och regnade och regnade. Så regnade det lite till. Och ytterligare lite. Vi gick via Villa Villekulla och sedan ner till Rövarborgen, där Ronja, Mattis, Lill-Klippen, Skalle-Per och Lovis bor - ja, och för all del Borka och hans rövare också. Vi var där 30 minuter innan rövarna kom. Tvingade in dottern under tak, hon kunde för sitt liv inte begripa varför - hon var ju regnklädd!! Jovars, men helst skulle hon ju hålla sig hyfsat varm (torr var inte att tänka på) fram till kvällen... Nåväl, till slut fick hon springa iväg och kl 11 kom då rövarna. Samma skådespel som i tisdags, som i måndags. Ja, och som i onsdags när vi bara var där på förmiddagen. Men hon tröttnar inte. Sitter som ett ljus och följer teatern. Störtar in när barnen bjuds in att leka i borgen. En paus på ca 20-25 minuter (har faktiskt aldrig reflekterat över hur lång tid som går). Idag satt de under tak och sjöng. Dottern i knät på Mattis - inte "hennes" Mattis, men den här duger bra också... Andra barn runt omkring, men hon utan tvivel i centrum. Sätter sig själv där, tycker att hon är en av dem. Från kl 11 till 13 samma strilande hällregn. Enda ljusglimten (nej nej, inte på himlen!!) var att det åtminstone inte blåste. Paus från rövarna i 2 timmar. Vi hastade vidare till bänkarna framför stora scenen. Ingen trängsel... samma ösande hällregn.

Tog plats längst fram i mitten. Sen kom den svåra delen. Försök sitta 3 personer under 2 paraplyer, balansera fram lunchlådor med pasta och köttbullar till make och dotter, och bönor och quinoa till mig. Morötter att gnaga på. Vattenflaskor att låta bli att hälla ut... Samtidigt låta bli att tappa allt i backen, vifta undan irriterande och enveten geting, låta bli att sticka varandra och andra i ögonen med paraplyspetsarna... ta reda på dotterns matnysning som kommer som ett brev på posten när hon har som mest mat i munnen. Igen balansera fram servetter ur kylväskan på skrindan utan att dränka övrigt innehåll däri. Svepa bort vatten från plasten som ligger som skydd över extrakläderna. Försöka låta bli att hälla vatten från paraplyt i knät på familjen som satt sig bakom oss. Och allt detta också utan att tappa humöret... Det gick!! Vi gapskrattade en stund istället, åt det helt galna skådespel vi stod för.

När så maten var uppäten, vi hade fått undan alla lunchlådor utan allt för mycket vatten i kylväskan - ett par liter får man vara nöjd med - var det dags för den stora föreställningen. Anledningen till att vi satt där överhuvudtaget. Och det var verkligen värt det!! Vi fällde ner paraplyerna, dottern och jag trängde ihop oss i samma regncape. Jag stack ut huvudet genom huvudhålet, hon genom ena ärmhålet. Man kan kalla oss för våtvarmt omslag. Det var precis lika blött inuti som utanpå...

Efter 30 minuters fantastiskt uppträdande, med skådespelare som spelat teater i hällregnet hela förmiddagen, bara hunnit byta om till detta och då framföra det i samma hällregn (bara ca 1/3 av scenen är under tak) - man måste imponeras!! - gick vi vidare till Madicken. Sa jag att det fortfarande hällregnade? Jodå, det gjorde det... Därifrån sedan tillbaka till Ronjas rövare, nu var de tillbaka efter lunchuppehållet och nu hade även Borkarövarna anlänt. Vilket så klart dottern (och vi) redan visste... vi har ju sett det "ett par" gånger. Men hon är lika imponerad ändå. Och lika hängivet slänger hon sig in i leken när de bjuds in. Mattis, den som får vara det i frånvaro av den "riktiga", satt på en bänk och dottern klättrade upp på den bakom honom och så vidare upp på hans rygg. "Jag anar vem det är - jaadå, det är du XX!" hör man honom säga... Som sagt, hon känner sig hemma i borgen.

Men! Vad hade nu hänt! Regnet hade nästan upphört! Förvånat och försiktigt fällde vi ner paraplyer. Försökte trevande ta av regnjackor. Jag satte strax på mig min igen. Det verkade ju nästan oförskämt. Dristade mig till att krypa ur regnbyxorna. Maken gjorde tvärt om men dottern fick ha sin mundering på sig, vi plockade bort en jacka under regnjackan på henne istället. Men mina fötter, de ville inte riktigt torka. Jag hade mina rosa plastsandaler, som birken-floffar, och de har ju sarg! Minsta lilla vatten jag får in i dem så stannar det där. Maken funderar på att gräva diken i dem, men jag fick klara mig där och då i alla fall...

En kort, kort stund visade sig solen! Den var kort, men vi såg henne. Maken smet iväg upp till stora scenen för att ta plats inför nästa uppträdande. Nu var det flera som hade vågat sig fram. Regnet höll sig ju borta, så vi fick inte plats längst fram, långt ifrån. Tur att barnen får stå framme vid staketet, så dottern såg bra ändå. Nu var det Pippi på scenen, tidigare hade det varit Rasmus på luffen. Samtidigt som uppträdandet började kom regnet tillbaka. Vilken tur, så man inte satt där och trodde att det var så det skulle vara! Vi såg inte så mycket av något uppträdande; det blev en faslig trafik fram och tillbaka med mammor och pappor som levererade regnjackor, regnbyxor, stövlar och paraplyer i en stid ström. Jaja, vi fick ju sitta en stund i alla fall och eftersom dottern stod framme vid staketet, hade jag denna gång regncapen för mig själv. Man får vara nöjd med det lilla!

Därifrån tillbaka till rövarskogen. Jag tittade mest på dottern och maken, som stod i varsin ände av publiken, båda lika säkra på att deras plats är den bästa - de har ju haft tid att prova olika, menar jag. Jag behöver ju inte titta så mycket på skådespelet, jag kan det i sömnen. Men det roliga är att dottern skrattar högt. Maken skrattar högt. Och jag upptäcker att jag glömmer att titta på dem, fast jag har tänkt det, och står och skrattar högt åt det som händer nere på scenen. Vilka proffs till skådespelare detta är!! Sådan inlevelse, sådan spelglädje och sådan publikkontakt! Trots strilande regn och iskalla och toksmutsiga fötter just idag är jag så glad åt denna vecka. Det var helt rätt att lägga en hel vecka i Vimmerby! Och dottern försäkrar sig om och om igen att vi säkert kommer denna väg även på hemvägen. "Javisst!" Inträdesbiljetterna har vi ju - det är bara att åka från Öland så vi hinner ett par dagar här även då.

Väl hemma vid husvagnen igen försvann hon som en avlöning ner mot lekparken medan vi fixade en kulinarisk middag - varm choklad, Mariannelunds-limpa, skinka och gurka... Man kan inte orka laga mat varje dag och när hon avslutar dagen i parken med att sätta i sig den största mjukglass jag skådat så inser vi både maken och jag att någon middag för hennes skull; det är inte nödvändigt. Efter "middagen" försvann de ner till sjön och fiskade, utan lycka, och sedan stapplade hon via duschen i säng. Jag ska snart följa henne, för en sak är säker: Man blir trött av så mycket Mattis- och Borkarövare på en och samma dag!!

Glest mellan inläggen

2008-07-16T22:29:00.003+02:00

Och det beror förstås på att vi ägnar oss åt följande "aktivitet"...

Det kan komma inlägg, det kanske inte gör det. Beror helt på om lusten faller på. Återkommer om inte annat en bit in i augusti... men dit är det mååååånga och lååååånga veckor kvar!

Eventuella inbrottstjuvar göre sig icke besvär; vi har larm och dessutom husvakt också!

Födelsedag!

2008-07-09T06:54:00.002+02:00

Idag firar vi 8-åring här i huset. Det gör vi genom att dra till Stockholm och gå på Skansen bland annat. Vi ska också hinna med vasamuseum, bio, restaurangbesök, hotellövernattning och innan vi vänder hem igen snusa nyfödd liten bebiskusin. Vilket mysigt dygn vi har framför oss!!

Semester

2008-06-29T23:59:00.002+02:00

En bild på hur vi hade det idag, systerdottern och jag. Är det semester, eller?
Allrahelst eftersom vi var utlovade regn idag!

Sol, vind och vatten

2008-06-29T19:11:00.004+02:00

Det är de ord man kan använda för att sammanfatta dagen. Jag har rott på älven som rinner 10 meter utanför mammas och pappas hus. Och vad jobbigt det var då! Jag och systerdottern har legat på en flotte ute på samma vatten. Helt perfekt vind, inte för varmt och inte för kallt. Guppande på kluckande vatten. Härligt! Enda stället det är för kallt är i vattnet; 16° inne vid land. Vi väntar med badet... Dottern har sprungit i vattenspridaren, det räcker gott det också. Väderprognosen för de dagar vi ska vara här syns här intill. Känns som vi valt rätt vecka att vara här!!

Ljuset i norr

2008-06-29T00:40:00.006+02:00

Sitter hos mamma och pappa. Utanför köksfönstret rinner älven förbi. Eller "Åern" som den kallas på dialekten här. Nästan vindstilla. Vattnet krusar sig bara lite på vissa ställen. Ett och annat fiskvak, jag blir lite sugen på att fiska. Fast det är ju synd om maskarna. Och fiskarna...

Tittar på klockan. 00.44 redan! Det är ljust där ute. Så ångermanlänning jag är i själ och hjärta och gift med en tornedalning har jag kommit ifrån nattljuset. Glömt det i mina gener. Blir förvånad. Det är underbart! Svårt att komma i säng, men njutbart lika fullt. Inte lika underbart är det med mygg och knott... och "brännmya" - ytterligare ett dialektalt ord. Svidknott tror jag det svenska ordet är. Ont gör de i alla fall!! Så därför blir man (tyvärr) sittande inne. Likafullt njuter jag, av ljuset - där ute.

Egen-tid

2008-06-23T23:32:00.002+02:00

I morgonbitti åker mormor och morfar norrut igen efter en vecka hos oss. Maken jobbar veckan ut. Dottern går friidrottsskola. Själv har jag ingenting. Inga måsten. Inget inplanerat. Inga projekt. Det känns konstigt, det känns som slöseri med tid... och det känns alldeles alldeles underbart!

19.998

2008-06-21T23:03:00.003+02:00

Två besökare kvar till 20.000. Vem blir det? I morgon får jag nog svaret! Go'natt!

(...japp, jag har hittat en hel hög ganska roliga men mycket irriterande smileys - jag lovar, jag ska försöka begränsa mig...)

Midsommar

2008-06-21T22:54:00.004+02:00

Igår firade vi midsommar här i stan. Har vi lämnat livet-på-landet så har vi... I alla år dottern funnits har vi annars firat på ett ställa nära där vi bodde då, men i år så - nej, nu skulle vi minsann testa stadsmidsommarfirandet. Först sken solen. Stången (somvarsålitensådenknapptsyntes) restes. Tal hölls. Sång sjöngs. Högtalarna tjöt. Solen sken. Ovädersmolnen kom närmare. Dansen började. Regnet kom. Regnet öste ner. Vi fortsatte dansa. Högtalarna tjöt ännu värre. Humöret rann av. Vi åkte hem. Vi bytte om. Till torrt. Började ordna med midsommaraftonsmiddag. Då sprack det upp. Solen kom tillbaka! Middagen var god och umgänget med familjen trevlig.

Nästa år firar vi midsommar ute på landet igen!

Det vackraste ordet

2008-06-18T11:31:00.002+02:00

Just idag är det allra vackraste ordet i vårt språk detta:

S O M M A R L O V !

Jag jobbade som en liten myra igår, för att sortera, städa, plocka undan och göra klart. Så "klar" har jag inte varit inför terminsavslut någonsin tidigare, så jag känner verkligen att jag har just det - sommarlov - från allra första dagen. Nu ska jag bara göra precis vad jag vill i åtta (8!!) veckor. Varje inarbetad minut under det gångna året känns helt rätt placerad nu. Jag älskar mitt jobb september-maj också, men oj vad extra skönt det känns i juni-augusti!

Snart 20.000 besök!

2008-06-15T11:41:00.002+02:00

Enligt besöksräknaren här till höger har jag snart haft 20.000 besökare på sidan. Enligt statistik jag får därifrån är det oftast 25-30 besökare/dag. Vilka många av er är vet jag, men jag är verkligen väldigt nyfiken på er som jag inte känner till. Självklart får man "smyga omkring i vassen" utan att avslöja sig, men den som känner för det får gärna visa sig. Jag är ju en nyfiken varelse!

Funderar samtidigt en hel del på att byta blogg-ställe, för att kunna skriva skyddade inlägg där man måste ha ett lösenord för att komma åt de inlägg jag väljer att skydda. På så sätt skulle jag kunna ha mera foton, och också skriva om saker som jag vill ha lite koll på vilka som läser. Jag ska fundera vidare på det och självklart återkommer jag i ämnet om det blir aktuellt.

Avslutningsfin

2008-06-11T21:42:00.004+02:00

Det blev inte mycket till sol och värme på dotterns första skolavslutning nu ikväll. Finklädd som sig bör, men kallt kallt och regn regn, så både kofta och regnjacka ovanpå finkläderna. Skolavslutning utomhus. Inövade sånger. Så fina barn, så stämningsfullt. I ösregnet och isvinden. Äsch... Traditionen är att fika tillsammans på ängen bakom skolan efteråt. Ingen ville fika på ängen... så vi trängde in oss i klassrummen istället. Mycket av det som hade kunnat vara blev inte. Egentligen tur att det var dotterns första. Hon vet inte vad hon "missat". Värre för 6:orna som skulle säga hejdå till varandra, till skolan och till sin lärare. Men vädret råder vi ju inte över! Lagom tills vi kom tillbaka hem sprack solen fram. Irriterande först, men sedan kom vi på att vi ju då kunde fota finkläderna i alla fall!

Två timmar på stan tog det att hitta skor med klack! Jajamen, ska det va´ så ska det! Det vi förresten också gjorde på stan då i måndags var att inhandla sommarböcker - något jag fått tips om av en arbetskompis. Hon har äldre barn och de är så glada i denna tradition; det är liksom inte sommarlov på riktigt förrän de också har en hög med böcker att möta sommaren med. Ett tips jag gärna skickar vidare. Alla sätt att uppmuntra läsning ska basuneras ut!!

Min allra käraste dotter!

2008-06-11T20:52:00.003+02:00

Försiktigt, försiktigt frågade jag henne idag när jag hämtade henne, hur det nu hade gått idag. Inte så "big deal" i hennes engagemang men svar fick jag i alla fall...
-Bra! Hon sa förlåt för vad hon hade trott! (...att dottern inte ville leka med henne mera)
-Vad sa du då?
-...
-Vad sa du när hon sa förlåt?
-Jag hann inte säga nåt för då lekte vi!
-Vem bestämde lek?
-Eh... jag, men sen stannade jag och frågade vad hon ville göra. Då sa hon "jaga" och vet du mamma, jag sprang inte ens mitt fortaste!
Det är omtänksamhet, jag förstår det. Dottern är snabb som en vessla, och springer ifrån de flesta. Nu fick vännen dels bestämma lek, och också sedan vinna den.

Jag är KLAR!

2008-06-11T20:45:00.003+02:00

Åh, jag är äntligen, ä n t l i g e n klar med läsning, bedömning och kommentarsskrivning av de kärleksarbeten mina elever lämnade in för ett par veckor sedan. Det tar tid, det tar något så ohyggligt med tid, och även om det är rolig tid detta, att ta del av 14-åringars stora, allvarliga tankar om kärlek, så blir det ju så nedrans stressigt när det är skolavslutning imorgon... Nej, det går inte att tidigarelägga arbetet. Det måste vara vår, för de har mera hormoner i omlopp då, mina kära tonåringar. Deras arbeten blir bättre. Viljan att "skriva av sig" så mycket mera påtaglig.

Och i morgon, tillsammans med betygen, lämnar jag också tillbaka deras kärleksarbeten. Med uppmaningen att vara rädda om, för tänk så underbara att plocka fram och läsa om sisådär 15-20 år!

Avslutning med eleverna i morgon. Studiedag fredag, måndag, tisdag. Arbetsplatsröjning onsdag och ev torsdag. Men sen - SEN ÄR DET
S O M M A R L O V ! ! !

Ljuva ord!

En till spark i magen

2008-06-10T21:20:00.003+02:00

När jag kom hem från jobbet idag och i vanlig ordning frågar dottern hur det varit i skolan, möts jag av:
-Sätt dig i soffan, mamma, jag vill berätta en sak...

Så satte vi oss där. Hon började berätta och samtidigt kom tårarna. Hon har fått höra att hennes allra bästa vän tycker att hon styr och ställer. Känner man dottern minsta lilla så förstår man att det inte är något hon pysslar med. Inte medvetet. Vännen hade inte sagt något till henne själv, utan bara gått undan, sagt att hon ville vara ifred. Det utrymmet gavs hon. Senare får dottern berättat för sig av en tredje flicka, att vännen tycker så här.

-Jag visste ju inte mamma. Hon har inte sagt något. Jag vet hur jag ska göra, jag ska fråga vad hon vill att vi ska göra. Men tänk om hon bara går. Tänk om hon inte vill lyssna på mig i morgon heller... Och hon grät, från hjärtat. Oron stark och äkta. Oro att det ska bli som på förra skolan. Hon vet ju hur ont det gör... Sådana tårar gör så förbannat ont, även i mig! Vad som än händer runt omkring, men mitt barns tårar skär rakt igenom. Hon är så rakt igenom helt ledsen.

Jag frågar om jag ska skriva till hennes fröken, så hon får hjälp, så hon kan be om hjälp om vännen inte vill lyssna. Nej, hon vill göra det själv. Vad jag kan göra för att hjälpa?
-Ring vännens mamma och berätta.

Varken mer, varken mindre. Hon har huvudvärk och kan inte sova. Som sin mamma, men av annan anledning. Vännens mamma har hört samma men i annan version. Ledsen flicka även där. Vi hoppas att de båda möts i morgon och kan lösa denna första krock ganska enkelt ändå. Det är ju så här med vänner - ibland missförstår man varandra. Men det gör ju ont. Och jag kände mig igen sparkad i magen. Inte dotterns oro också, när jag redan som det är letar med ljus och lykta efter orken. Orken som tagit semester alldeles för tidigt...

Som en spark i magen

2008-06-09T22:37:00.002+02:00

Jobb i morgon. Det känns som jag blivit sparkad i magen...

I torsdags hade vi avstämningsmöte med ett par personer som varit inne i vår klass för att hjälpa oss med de svårigheter runt ett par elever vi kämpat med under lång tid. Efter en stund frågar kvinnan varför jag är där, varför jag inte gått hem. Jag förstod inte ens frågan, "...det är ju snart sommarlov, det är så lite kvar...". Då vände hon sig till min rektor och frågade varför han inte hade skickat hem mig. Genast försvarar jag honom genom att tala om att jag inte berättat hur illa det är.

Nu efter 4,5 dags ledighet, med så mycket roligheter och avslappning det går att få in på den tiden, förstår jag i alla fall frågan. Jag är så otroligt nära "väggen". Så nära att jag kan känna kylan från den, för den är just det - kylig. Kylan sprids till mig trots att jag försöker värja mig. Jobb i morgon skrev jag. Jag förstår logiskt att jag borde stanna hemma. Jag vet på förhand att jag inte kommer sova utan hjälp av läkemedel i natt. Jag kan räkna ut hur jag mår i morgon bitti. Riktig ångest har jag nog aldrig haft. Men den känsla som finns där i morgon är så nära ångest jag hittills varit. Maken frågar samma fråga, varför jag inte stannar hemma. Och jag svarar med en 4-årings envishet; "Men det är ju så lite kvar...!! Eleverna slutar på torsdag. Jag vill orka. Jag vill göra läsårsavslut med dem. Sedan har jag ju en lång sommar att vila på.

För jag bara måste få vila då. Det bara måste bli så...

Jag gillar den här resan!

2008-06-09T10:23:00.005+02:00

Trots att vi gjort en resa med husvagnen i helgen, lyckades jag ändå hålla mig kvar på min andra "resa" också. Det är extra svårt då, med all frestelse som finns ("Abbes sockerkringlor" till exempel...) och det extra krångel det blir att hålla sig på utstakad väg - men det gick. Och idag fick jag min belöning...

Jag har gnidit av ytterligare 1,2 kg under den gångna veckan!!!

Totalt på två veckor blir det -3,6 kg och det, det är jag galet stolt över!!

Makalösa ALV-dagar

2008-06-08T19:08:00.008+02:00

Vi är nu tillbaka efter ett par helt makalösa dagar i Vimmerby och Astrid Lindgrens Värld. Nånstans visste jag vad jag gjorde, som beställde den här resan för några veckor sedan. Jag kunde ju inte ana då riktigt hur tuff den sista perioden i skolan skulle bli, och att komma bort bort bort och göra något annat, det var precis vad jag behövde!

Maken, dottern, jag och vårt "extrabarn" styrde bil och husvagn mot Vimmerby i torsdagseftermiddag. En resa på 4-5 timmar så det är inte gjort i en handvändning, men eftersom vi alla trivs så fantastiskt bra där valde vi att ändå åka så långt på vår husvagnspremiär för i år.

Vi stannade och åt middag vid en liten sjö ett par mil norr om Vimmerby. Barnen vadade och björkkvistarna hängde ner i vattnet, solen på väg ner... lugnet lade sig som en varm, skön filt runt mig. En stund! Sedan blev det spännande minsann, för in på rastplatsen kom 3 polisbilar och 2 polismotorcyklar, som ställde upp för hastighetskontroll. Bil efter bil vinkades in. Många sköna hundralappar försvann nog från semesterkassorna där, men jag kan inte annat än tycka det är bra - för varför denna jäkt? Man vet ju att "hastighet dödar"... Nåja, mest spännande var när det kom 3 motorcyklar förbi som svarta streck. Snabbt, snabbt följde en polismotorcykel och en -bil efter, och vi hörde en av poliserna säga : "...186 km/h". Precis när vi skulle åka kom de tillbaka, och jag antar dessa motorcyklister hade kört klart där och då. Deras körkort drogs med all säkerhet in. Hela upplevelsen var i alla fall en mycket spännande start på semestern för två 7-åriga barn!

Väl framme i Vimmerby möttes vi av min mesta promenadkompis med familj, som av en slump fanns på samma camping. Barnen lekte på lekplatsen ett tag, sedan lämnade vi barnen hos makarna och gav oss av på en promenad tillsammans - förstås! Vi var ute i drygt 90 minuter, men då gick det inte så fort så länge vi var kvar inne i Vimmerby eftersom jag "guidade" förbi huset där Astrid Lindgren föddes, sockerdricksträdet etc. Vidare ut på landsbygden och då fick vi upp farten. Lika varm som dagen varit, lika kylig blev kvällen.

Så kom fredagen och vi gick in i parken när den öppnade kl 10.00. Alla fyra barnen lekte ihop och tittade på Emil och Madicken. Tittade på allsång med pippis poliser och prussiluskan... och sedan var det dags för kompisen med familj att åka vidare.

När de hade åkt gick vi raka vägen till Ronja och Mattisborgen, som hade fått vänta eftersom de andra barnen var lite yngre. Både dottern och kompisen älskar det stället. De två åren vi varit där i borgen tidigare har det varit samma man som spelat Mattis, Ronjas pappa, och honom mötte vi ju på tåget från Luleå i höstas när vi hade varit på farfars begravning. Dottern kan denna historia utan och innan eftersom vi läst boken och hon sedan lyssnat på CD-bokens inläsning gång på gång på gång på gång... Mötet där på tåget stärkte hennes intryck, milt sagt, eftersom han då mötte henne som Mattis och hon satt åtminstone en timme inne i hans kupé, och pratade om allt som inträffar i boken. Vi hörde hur de sjöng rövarsången tillsammans och hur hon läxade upp honom för att han hade skadat Birk när han fångade honom i skogen...

Det blir svårt att få ihop alla trådar här... Jag sökte reda på hans namn när vi kom hem, och skickade ett kort som tack för hur han bemötte dottern där på tåget. Under tiden jag sökte, för det var inte det enklaste, hittade jag namnet på en av min mammas fd elever, som kommer från samma barndomsby som jag. Ungefär samtidigt gick jag med på facebook, och hittade då denna tjej där - vän med "Mattis". Hon har till och med en chefsroll där på ALV!! Via henne fick jag veta att Mattis inte skulle jobba i sommar, så det har vi förberett dottern på. Hon har bearbetat det, som den lilla konservativa varelse hon är, genom att intala/uttala "Det är en annan Mattis nu men han kan OCKSÅ vara bra!!"

Tillbaka till fredagen då. Barnen hade en underbar eftermiddag där i borgen, "trots" "fel" Mattis och lekte så det stod härliga till. Samtidigt gick jag iväg för att träffa denna tjej från min barndomsby. Eg känner vi inte varandra, bara känner till, som man gör i små byar men knytpunkterna var så många så vi ville ändå ses. Vi hade en jättetrevlig stund tillsammans och hon avslutar vårt möte med att berätta att på lördagen skulle vår Mattis hoppa in som "vikarie" eftersom en annan "Mattis" för sommaren var sjuk. Jag vet inte vem av oss som sken mest, dottern eller jag! Och så säger hon, barndomsbysbekantingen, att hon ska berätta för honom att vi är där...

Det var stor förväntan hos dottern när vi redan på morgonen bänkade oss i borgen på lördag. Så kom han då, den "rätte" Mattis. De börjar alltid med att hälsa publiken välkommen, frågar varifrån man kommer och spexar lite runt det. Sedan frågade en av rövarna om det fanns några som hette Ronja där. Nä, ingen vilket tydligen förvånade dem. Då frågade Mattis om det fanns några som hette XX där. Dottern räckte förstås upp handen och svarade JAA! varpå han sträcker händerna rakt upp och vrålar, som han gör i rollen som Mattis; "DÄR ÄR DU JU!!" ...sen startade skådespelet och vi njöt ikapp, alla fyra. Det är proffsig teater, inget snack om saken - och dottern är alls inte för gammal, som jag ibland befarat. Vill ju inte att hon ska växa ifrån detta... Jag tycker snarare att många har lite bråttom när man tar dit 3-5åringar. Det finns så mycket i parken ändå så man behöver inte hasta runt till allt allt... för det är ju ganska läskiga och svåra berättelser, Ronja och även Lejonhjärta. Nåväl, när första akten av skådespeleriet var avslutad och barnen bjuds in att leka i borgen tillsammans med dem, tar Mattis sikte rakt på dottern och sträcker ut armarna mot henne. Hon är inte sen att besvara det och den kramen, det är nog bland det goaste jag har sett! De pratade länge, länge och jag är lika imponerad nu som i höstas, hur han lyckas bekräfta henne. Möta henne på precis rätt plats!

(...jag gör ett undantag och visar mer av dottern än vanligt, eftersom hennes glada nuna liksom "gör" hela bilden...)

Lördagen gick alltså helt i Ronjas tecken. Vi var till Lejonhjärta en sväng, men sedan tillbaka igen. De andra figurerna får ursäkta, men gårdagen var vigd åt Mattis...

Kan man tänka sig...

2008-06-04T17:44:00.003+02:00

I morgon eftermiddag strosar vi omkring här! På fredag firar vi nationaldagen på samma ställe, en del av svenskheten som i en liten ask, tycker jag. Lördagförmiddag hinner vi också dit en sväng och sedan vänder vi hemåt på eftermiddagen... Vi tjuvstartar både husvagnsliv och sommarlov!

Vilken eftermiddag!!

2008-06-04T17:31:00.003+02:00

Stressen sitter som en snara runt halsen så här i terminsavslutningstider. När jag blir stressad sover jag dåligt. Igårkväll hann det dessutom bli natt medan jag bedömde arbeten som mina elever ska få tillbaka innan sommarlov förstås...

Jag slutar till lunch på onsdagar. Åkte iväg och åt en god lunch tillsammans med kollegan. Vi hade en skönt stund där. Åkte hem sedan, fixade lite saker här hemme, men blev sen så trött, så jag gick faktiskt och la´ mig en stund. Hade tänkt ligga 30 minuter och ställde klockan, men kom inte ur sängen förrän efter drygt en timme. Då fick jag illa kvickt ila iväg för att handla. Skulle in på Lindex också, något jag hoppade över igår när "tiden tog slut".

Klockan gick alldeles för fort, så jag ringde maken för att han skulle komma och ta varorna när jag hade handlat klart - vi bor bara 5 minuter ifrån affären - så att han skulle kunna sätta igång med middagen här hemma. Själv skulle jag då ila vidare in på Lindex... Det susade i skallen av stressen. Massor av folk på affären.

Han kom men jag hade inte hunnit riktigt klart. Fruktavdelningen tar bara för mycket tid när det är mycket folk, och nu verkligen kryllade det där inne... Samtidigt som han kom mindes jag! Jag har sålt en klänning på tradera, och köparen skulle komma och hämta den idag - precis i samma klockslag som jag stod där. Lämnade allt; make, vagn, shoppinglista och Lindex... och slängde mig iväg hem i bilen, orolig att köparen skulle stå och vänta. Ingen vid dörren, tack och lov. Satte mig vid datorn för att fördriva tiden och lugna ner mig i all stressen. Vad får jag då se? Jo, hon har skickat ett mail att hon inte kan komma idag, för av hennes cykel fanns bara ena däcket kvar när hon kom ut från jobbet...!!!

Kan man göra nåt annat än skratta uppgivet då??? Ärendet på Lindex är fortfarande ogjort och makens tur fram och tillbaka till Maxi för att spara tid i matlagningen - tja, av den tidsbesparingen blev det noll och intet... Stress-suset i huvudet sitter kvar i alla fall!

Idag gillar jag min våg!!

2008-06-02T09:46:00.003+02:00

Efter en vecka på resande fot, en ny tripp, ett nytt fordon har jag kunnat lassa av 2,4 kg av övervikten. Precis som de tre personer jag hört om, som gjort den här resan innan, finns ställen efter vägen där de hemkära kilona lätt släpper taget. Resan har inte varit jätteroligt alla gånger, men absolut värt resultatet! Resultatet är desto roligare!

Idag väger jag 68,9 kg. Känns som jag fick en relativt trygg distans till 70-klubben till och med. Jag fortsätter resan förstås! Varför skulle jag inte? De senaste dagarna har jag inte haft ont i magen, maten jag äter smakar bra och... Ja, jag ser ingen anledning varken att stiga av, byta riktning eller fordon. Reser vidare ett tag till...

Leker med tanken vad resultatet kan bli. Om jag klarar 3 hela veckor till, fram till midsommar, på just den här rutten... Kan det ge -4 kg? Är det att hoppas på för mycket? Jag vet ju hur motsträviga dessa kilon kan vara. Men kanske? Jag måste i alla fall prova! Nån stans mellan minus 3 och 4 kg betyder att jag landar på "65 komma nåt" och det vore inte dumt nånstans!!

Let's give it a try!

Helt ok!

2008-06-01T19:17:00.004+02:00

Med en badbåt tog vi oss ut en bit i stora sjön idag. Landade på en ö med sand och klippor. Maken och jag har bott i det här landskapet i 13,5 år och det här var första gången - närapå skandal kan jag tycka. Dottern hann fylla nästan 8... Jaja, nu är premiären gjord och det blir fler gånger, det kan jag lova!! Hon ser väl inte ut att ha det så illa, dottern? Till och med jag har doppat mig, den 1/6! Och det var skönt!

Vilken är den finaste sommarblomman?

2008-05-31T20:42:00.006+02:00

Då menar jag blomman man sår från frö eller, som jag, köper en liten planta och sedan ser den växa till i en kruka/ampel och villigt blomma hela sommaren. Till hösten vissnar de ner och så får man, förvånad att sommaren tog slut så fort, vänta till nästa vår/försommar innan det är dags igen. Den finaste och roligaste tycker jag är denna:

Dorotea
En barndomsblomma mamma alltid sådde, som det för några år sedan visade sig att "liten handelsträdgård där hon (dottern) är igenkänd och mycket omtyckt" sålde. Jag har inte sett den någon annan stans så självklart blev jag både glad och aningen nostalgisk. Under de senaste dagarnas värmebölja har alla sommarblommorna växt så det knakat i sina krukor och amplar. Kvällssolen mot blå himmel blev photo-moment ikväll.

Det roliga med den är, att när solen går ner på kvällen eller för all del också när solen går i moln så stänger den sina blommor. Den är alltså bara riktigt vacker när man vill vara ute tillsammans med den.

Vilken är din favoritsommarblomma och varför?

Vet inte vad jag ska kalla det här fordonet...

2008-05-30T10:14:00.003+02:00

När jag bestämde mig att stiga på igen, att hinna med nästa avgång, så visste jag en del om hur resan kunde arta sig, men mycket var helt höljt i dunkel. Jag bet ihop och steg på. Höll för öronen för rösten som viskade om att följa med tillbaka under sommaren. Då behöver jag inte anstränga mig, då är det bara att glida med. Det är precis som att resan med extra bagage hela tiden går i uppförsbacke, och när jag är trött och matt, mätt på resande, är det så lätt att åka med nedför backen ett tag igen... Men jag höll för öronen och hummade högt för att övertyga mig själv att jag inte hörde.

Så här är jag nu. På resande fot... Det är inte så obekvämt som jag trodde, samtidigt som det är helt annorlunda mot alla andra resor. Det gör ont i magen hela tiden och det är förstås jobbigt. Restaurangerna efter vägen bjuder visserligen inget som smakar illa, men ändå - njae, gott vet jag inte om jag kan kalla det. Fast jag är inte sugen på maten som serveras i nedförsbackarna heller.

Jag ska grubbla vidare några dagar och försöka förstå den här resan bättre. Det som absolut är positivt redan nu är att resan gnagt av ca 1,5 kg - precis den belöning jag behöver. Och med det är jag under 70 - tack och lov för det!! Det är en megastor mentalt tung grej att åka in i fel 10-grupp...

Tutor och fanfarer!!

2008-05-27T19:32:00.007+02:00

Grattis älskade pappa
som fyller 72 år på Blenda-dagen!
Jag fick eleverna att nappa
på prat om en yngling som stretchade lagen
och körde ifrån poliser ej tillräckligt rappa.

Det var då
Nu är nu

72 borde inte vara nån ålder för dig
men att slåss mot cellgifter är en utmaning
det gör ont för alla, inklusive mig
att vi inte har svaret, faktiskt ingen aning
hur nästa dag, vecka, månad ska arta sig

Varje behandling har slitit hårdare på kroppen
klart oron gnager sig fast i knoppen
Men vet du vad jag bestämt?!
Att du ska fira minst ett sekel jämnt!
Då har jag nyss fyllt 67 - det blir toppen!

Du klarar det pappa!
Tillsammans klarar vi det!

Puss & kram
på födelsedagen
från din yngsta dotter

Nya vägar mot samma mål

2008-05-25T23:38:00.006+02:00

Jag är ute på en resa jag inte vet slutdestinationen på. Kanske finns det inte ens en? Det jag vet är att jag vid resans start hade 40 kg övervikt i mitt bagage. De har jag under resans gång lyckats dumpa... Underbart att resa med lagom packning! Dessvärre är ca 8 av dessa kilon väldigt hemkära, och har bestämt att följa mig som om jag vore hem för dem. Bara en kort bit av resan har jag varit utan övervikten. Det kostar på att bära för mycket. De flesta resebolag har dyra taxor...
Missnöje. Besvikelse. Oförmåga. Underlägsenhet. Frustration.

Inte roliga valutor någon av dem, men bara att vackert betala när man nu bär för mycket vikt.

Resan i sig är stimulerande, lärorik, ofta väldigt rolig och givande. Jag har träffat så många roliga resekamrater. Några växlar man några ord med, sedan reser man vidare. Andra har kommit att dela min resrutt, blivit nära vänner. Ibland delar vi rum till och med. Saker jag aldrig trodde jag skulle tycka var intressant upptar min tillvaro. Jag funderar hela tiden på hur resan ska kunna bli ännu roligare, ännu mer intressant och hur jag ska lära mig allt som finns att kunna. Hur jag ska kunna känna mig trygg och ändå få se nya saker... Och hela tiden undrar jag om det verkligen är så, att det inte finns någon slutdestination.

Ibland blir längtan tillbaka för svår. Då stiger jag av. Hoppar av på närmaste hållplats. Blundar för dem som vill ha mig med. Håller för öronen för dem som ropar mig tillbaka. Jag slår undan utsträckta händer och rusar tillbaka, förblindad av tårar. Tårar av ilska, frustration och sorg.

Ilska och frustration över att jag är så illa tvungen att vara med på den här resan.
Ilska och frustration över att spåren varifrån jag kom är igensopade.
Ilska och frustration när jag upptäcker att jag igen valde att stiga av...

Sorg att jag fått vinka hejdå till så många som jag trodde var mina bästa vänner förut.
Sorg att jag är tvungen att välja - att leva eller att stanna där jag kom ifrån, men vem vet för hur länge?
Sorg att alternativen ens gör mig sorgsen; det borde ju vara ett enkelt val...

Jag famlar mig bakåt när jag stigit av. Letar stigar, njuter av stunden när jag tror att jag hittat rätt. Alltid, alltid kommer de här hemkära kilona rusande då. Hoppar på mig, ivriga och vägvisande. Jag följer dem, som förblindad och tror mig se varifrån jag kom. Jag överväger alternativet att leta mig tillbaka. Men så slår det mig; "...väljer jag vägen tillbaka, väljer jag döden..." Det låter makabert men för mig är det sanning. Jag måste göra mig av med de kilon som söker mig gång efter annan. Jag måste stoppa dem som förblindar mig. Leta reda på närmaste hållplats för att återigen hoppa på resan mot... ja, mot vaddå?! Jag funderar medan jag står där och väntar; "Slutdestinationen kanske är just det - att få resa utan övervikt. Resa kommer jag alltid att göra, men förhoppningsvis hittar jag ett sätt att lämna för tungt bagage dithän!"

Samtidigt medan jag står där... så förbannar jag och bespottar. Jag river och klöser. Jag önskar i smyg att resan är inställd... Men så kommer den - fordonet som just då är utstakat att ta mig vidare. Ibland är det ett hölass; vingligt högt uppe men väldigt pirrigt och spännande. Inte speciellt snabbt, men roligt och många att dela resan med. Ibland tror jag att jag åker ensam i gödselspridaren... Det luktar illa. Det är otrivsamt. Det finns ingen inom synhåll som delar rutten. Och ibland - tänk då kommer det en lång, vit, lyxig limousine. En bil för bara mig, där jag får bjuda in dem jag själv allra helst vill ha med mig. Då är resan enkel, rolig och lyxig. Vore det alltid limousine kanske jag visste mer om slutdestionationen.

Men om inte om fanns...!"

Det var ett tag sedan jag reste nu. Idag har jag stått ett par steg bakom hållplatsen. Försökt bestämma om jag ska åka med. Vägen tillbaka har lockat och pockat. "Du kan ju resa tillbaka bara över sommaren, och fortsätta till hösten igen..." Så har det viskats inom mig under ett par veckor. Alla sedan tidigare utprovade fordon har sina bucklor. Jag litar inte riktigt på någon. Jag måste alltså prova nytt! Prova ett för mig helt nytt sätt att resa. Det verkar som att det gör beslutet svårare. Så idag har jag stått här lite i skymundan och läst tidtabeller... Och så visade det sig att en resrutt som inte så många tidigare provat avgår i morgon, om jag själv vill det! Inte så många har provat den, men av de tre jag känner/känner till har resan varit mycket lyckosam, relativt enkel, mycket lärorik och bäst av allt - hemkära kilon har runnit ut genom avgasröret! Jag har dessutom fått erbjudande att en av dem kommer att vara chaufför. Hon känner rutten jag ger mig in på och hon ska hjälpa mig där vägen är knölig...

Jag har bestämt mig. I morgon fortsätter jag min resa - resan som i första hand innebär att göra mig av med bagaget som tynger mer än det väger! Vad jag lär mig vet jag inte än, men jag är nyfiken och vetgirig. Bara lite arg ännu medan jag står här och väntar...

Till just min mamma på morsdag

2008-05-25T12:03:00.004+02:00

~ Mamma ~
Visst vet du hur värdefull du är?
Visst vet du hur viktig du är för mig?
Visst vet du att jag är stolt över
att vara din dotter?

Hos er känner vi oss hemma, alla tre.
Hos er känner vi oss alltid välkomna.
Hos er vet vi att vi alltid kommer i första rummet,
vi döttrar och barnbarn.

Att finnas där för min dotter,
som du funnits för mig,
det är min önskan och förhoppning att klara av.

Tack för att du är du,
med många kramar från din dotter
~ Ina ~

Vikten går åt skogen

2008-05-24T15:30:00.002+02:00

Över 70 it is... målet var 63 kg till sommaren. Nu är det sommar. Men jag är där jag var i januari. Bra jobbat, eller nåt... Fast jag HAR ju jobbat, jobbat som bara den med både mat och motion. Bara inte fått "betalt". Då gick det som det gick med fokus och planering. Rakt ner i sockermonsterland... Alla känslor ger anledning att äta. Och så gäller det samtidigt att "passa på". *suck*

Jag famlar i mörker. För några dagar sedan fanns ingen väg ut överhuvudtaget. I morse vaknade jag ändå och anade nyanser i mörkret, jag börjar ana nån sorts vilja långt, långt där inne igen. Ska försöka plocka fram den, aningen av vilja, och se vad fortsättningen blir.

Jag måste till att börja med bestämma mig för att jag har plussat klart. Det är steg 1...

Något som liknar vemod

2008-05-19T18:09:00.002+02:00

Usch, jag är inte alls i form och fas. Känner mig nere, deppig, trött och ledsen. Varför? Egentligen vet jag inte. Men jag tittar på allt-allt ur den pessimistiska vinkeln, och då är ju förstås allt fel.

Har varit till gården vi bodde på fram till förra året. Vill inte bo där, men blev vemodig av att några andra bor där nu och trivs. Varför gjorde inte jag det? Hälsade på tuppen vi lämnade kvar. Honom och hans fruar saknar jag. Mycket!

Tittar mig i spegeln och möter en trött blick i ett ansikte som känns blekt. Kroppen under lika blek, och fet dessutom. Jag vet ju med intellektet att jag inte är fet, men jag väger de facto lika mycket nu som i julas, trots att jag kämpat massor-massor med både mat och motion sedan dess. Och det betyder ca 8 kg för mycket. Minst.

Åkte vägen förbi första huset vi bodde i här nere för 12-13 år sedan. Där finns inga känslor kvar, inte i huset, men i livet som det då såg ut. Vår ungdom, hela livet framför oss. Nytt jobb, första jobb efter utbildning. Lång flytt och första huset. Så många saker för första gången. Livet formades. Fortfarande.

Har haft en rolig-rolig dag med dottern på liten handelsträdgård där hon är igenkänd och mycket omtyckt. Sedan lunch i lilla grannstaden, ihop med make och dotter. Absolut inget som händer till vardags för oss! Och som grädde på moset en rejäl stund i speciellt badhus nära där vi förut bodde. Dottern mycket lycklig och uppspelt och så även jag. Speciell ledig dag för oss båda, fylld av roligheter. Men vad händer sen? När jag kommer hem? Då drabbar mig den stora tröttheten. Och med den kommer irritationen och den sura rösten. Som tillrättarvisar en dotter som ju bara vill fortsätta tillsammans-myset. Orättvist mot henne. Väldigt.

...och jag blir så ledsen på den där tröttheten som jag inte vill ha. Ledsen och besviken på mig själv som låter tröttheten gå ut över dottern. Blir låg och ledsen av det. Känner vemod.

Fröet möter ägget

2008-05-11T22:19:00.007+02:00

Dottern och jag befann oss tidigare ikväll i ett nära samtal. Det handlade om "blommor & bin", och precis som jag anat är (var) dottern så ovetande man bara kan vara över livets skapelse. Konstigt egentligen, för hon vet ju hur det går till både bland hästar, hönor och katter. Men man ska ju lyckas göra kopplingen däremellan också förstås!

Hur som haver. Hon pratade om att eftersom jag är hjärtsjuk och inte kan ha fler bebisar i magen så borde maken och jag gå åt olika håll här hemma. Jag förstod inte hennes tankegång riktigt, så jag frågade vad hon menade.
-Jo, är man kär så kan det bli en bebis om man möts... och mamma, i så fall dör du.

Jag såg hennes allvarsamma min och hade inte svårt att hålla samma allvar. Det här var viktigt för henne. Så mjukt jag kunde förklarade jag att det inte är någon fara alls, att man kan pussas och kramas och vara tillsammans med den man är kär i. Det blir inte bebisar av det.
-Men hur går det till då? Fröet och ägget som blir en bebis. Hur...?

Jag fortsatte försiktigt. Fröet finns i pappans snopp och ägget i mammans snippa, så när de möts kan det bli bebis.
-Har man snoppen vid snippan alltså? Gjorde ni så när jag kom in i din mage mamma?

Hon fick även detta bekräftat och nickade bara. Sen satt hon tyst en stund. Så kom det:
-Mamma. Det är mitt fel att du är sjuk...

Jag blir tårögd av hennes stora ansvar och den skuld hon tyckte sig bära. Hon fick förstås höra på alla sätt jag kunde komma på att det inte är så. Att det inte är någons fel. Ingen kan veta när en sjukdom slår till. Att jag gärna lever med mitt hjärta, jag fick ju henne... Jag är glad över mitt trasiga hjärta eftersom jag fick det dyrbaraste tänkbara.

Jag har ibland undrat hur det ska bli, att prata om "blommor och bin". Aldrig kunde jag ana att det skulle bli så allvarsamt, djupt och nära. Hon bär stor klokhet, och tar också kanske just därför på sig stort ansvar. Tur att hon kan sätta ord på det!

Den 11 maj - en sommardag!

2008-05-11T15:20:00.005+02:00

I helgen har vi haft riktigt sommarvärme. Väderleksprognosen säger att det drar in kallare väder nu, så vi ville verkligen ta vara på den här sommarsöndagen. Alltså packade vi matsäck (engångsgrill, grillkorv, korvbröd och juice) och åkte till en strand här i närheten. Man får inte köra ända ut utan måste gå en bit, ca 15 minuter, men i dessa omgivningar gör det inte mycket:

Vi trodde att dottern med kompis skulle nöja sig att blöta fötterna, att vattnet skulle vara rejält kallt, och vi hade heller inte med några handdukar eller badkläder. Det var farligt nära "...det bara blidde så!" som Tjorven och Pelle i Saltkråkan säger på midsommarafton när de helt plötsligt badar så mycket de kan i sina finkläder... men tjejerna klarade sig med byxbakarna torra i alla fall.

Det smakar gudomligt med grillkorv när man lekt på stranden och i vattnet ett tag och eftersom solen sedan valde att ta skydd bakom tunna moln, gick vi mot bilen när vi ätit klart. Vi valde en annan väg då, och bilden här nere vittnar tydligt om vilken landskapsblomma vi har i vårt landskap!

Ivrig som ett barn på julafton

2008-05-06T19:39:00.002+02:00

Det borde dottern vara. Men det är den ömma modern som står för känsloregistret istället... Varför? Jo, för att sommarens inplanerade extra långa vistelse i Småland, runt Vimmerby för att vara exakt, gör så att det blir billigast att köpa en sommarbiljett till Astrid Lindgrens Värld. Och vad gör vi då av det? Jo - vi tar en tripp dit med husvagnen redan till nationaldagshelgen den 6-8 juni. Smart va´?! Dottern fyller 8 år i sommar. Det är inte många somrar till som hon vill åka dit. Kanske är det sista till och med... då gäller det att åka dit mer än en gång. Eller hur?!

Morfar i norr & massa foton

2008-05-04T21:55:00.031+02:00

Vi har varit och hälsat på mamma & pappa över den extra långa helgen. Älskade, kämpande pappa! Han slåss både mot biverkningar och oro - förstås. Hur skulle det annars kunna fungera? Illamåendet och smärtan rev och slet i honom när cellgifterna banar väg genom systemet. Ändå höll han skenet uppe så pass att ett av barnbarnen som var med inte förstod att han var dålig. Jag hörde samtalet med mamman dagen efter; "Jo, igår var han tydligen jättedålig men jag märkte inget..." De vet hans sjukdom, de tar in så mycket de klarar av oro och funderingar, och samtidigt får de chans att vara nära, nära. Det är skönt att se hur alla tre barnbarnen kryper nära när de har chansen. Hur de alla söker hans sällskap. Så har det alltid varit, med alla människor, pappa är en person man gärna umgås med. Och nu märks det förstås extra. Man tänker mer när man ser det i sjukdomens spotlight; hur barnen söker uppmärksamheten och närheten och hur de får den i precis hur stora portioner som helst. Klyschan "Världens bästa morfar" känns sannerligen allt annat än klyschartad efter dagar som dessa!

Vi har rest många mil idag och så här på våren märks det så tydligt hur långt vårt land är. Här kommer lite exempel:

Visserligen fanns bara lite av snön kvar - de har haft massor precis som i resten av inlandet/fjällvärlden, och det försvann på en vecka - men dottern lekte glatt i det lilla som var kvar.

Det är något speciellt med rinnande vatten. Jag kan hålla på hur länge som helst för att få till bilden. Här lite längre slutartid så att det verkligen syns hur bråttom smältvattnet har på sin väg ner från skogen mot den stora älven.

En av mina morbröder hade en kull valpar. Fem små busiga gråbollar, som charmade oss fullständigt förstås. Tur att det är jakthundar ut i minsta molekyl, det går inte ens att tänka tanken att ha en i villan i stan...!

Ofta hängde alla fem i dotterns kläder och hår - här syns en av dem i jakt på det i kepsen instoppade håret. Bilden ser kanske lite konstigt ut, vilket beror på att jag "blurrat" till dotterns ansikte.

Mormor och morfar bor nära den stora älven. Med nära menar jag ca 10-15 meter. Utsikten från köksbordet är enastående. Alla dras till älven sommar som vinter. Dottern tränade "slå kotte med pinne" länge länge, och i slutet var det farligt nära att hon tog årets första dopp, men i sista ögonblicket hittade hon balansen igen och konstaterade att hon bara "blev lite lite blöt i ena stöveln!"

Så påbörjade vi resan hemåt och efter nån mil hittade vi en flock renar i en trädgård. Jo, faktiskt! Jag smög så nära jag kunde komma, men efter att ha studerat mig en kort stund...

...fann de som säkrast att "bättre fly än illa fäkta". Renar känns ganska "norrut", eller?

Efter ganska många mil i bil nådde vi den stora europavägen som följer norrlandskusten. Vi var inte ensamma idag!

Vi var heller inte ensamma om en bensträckare vid Hagsta Krog men däremot var vi solo runt naturstigen vid den lilla "sjön" som finns där. Konstigt...

Jag fotade våren, som nu mer än halvvägs, förstås var mycket längre gången än uppe hos mamma & pappa.

Vitsippor kan man aldrig fota för många. Här kröp jag långt, långt nere i ett dike för att få den rätta vinkeln på bilden. Ca 5 minuter senare kändes det ganska olustigt, eftersom vi mötte...

...den här lille(/lilla?) "kompisen". Helt öppet, mitt på gräsmattan som fungerar som stig, låg den i solen. Vi var inte nära att trampa på den, men heller inte jättelångt ifrån. Den var ganska loj och lät oss ta en närmare titt, vänja oss vid känslan och upptäcka att så farlig var den ju ändå inte. Alla tre barnen/ungdomarna såg en huggorm för första gången, så det tog lite tid att få ner pulsen.

Till slut ringlade den vidare ut på en sten och ner mot vattnet. Så vackert mönstrad, nästan blå faktiskt.

Den gav sig av över vattnet över till en liten ö. Tyckte nog att det räckte med uppmärksamhet från oss människovarelser! Kanske hade vi här också svaret till varför vi var så ensamma runt den lilla sjön...

Ju längre söderut vi kom, desto grönare var träden. Vitsippor blommar i stora mattor, man kan omöjligt ligga på knä och närmare betrakta dem alla. Men när vi anlänt hemma igen, kunde jag i alla fall låta alla blommor på marken runt huset få varsin egen stund. Här vackra pingstliljor...

Men det mest fantastiska av allt är våra tre superstora megajättehäftiga körsbärs/bigarråträd. Men hur mycket kan ett och samma träd blomma??? Det är magiskt - det finns inga andra ord! Och samtidigt då helt omöjligt att hinna ägna varje blomma egen uppmärksamhet. Hoppas de inte blir ledsna...!

Vackrare placerad klätterstege än så här kan man väl ändå inte ha? Vi bestämde snabbt att vi lever i Körsbärsdalen förstås, och väntar ivrigt på Skorpan och Jonatan... Allt går att koppla till Astrid Lindgren!

Tack snälla mamma & pappa för allt. Vi ses kanske i slutet av maj!

Självförtroende & självkänsla

2008-04-28T21:52:00.002+02:00

Dottern har gott om båda - så härligt!! Idag visade hon prov på det.

Vi åkte ner på stan efter hennes skola och gick till frisören. Äntligen fick hon klippa lugg, har velat det ett tag men jag har tvekat för jag har inte varit så säker på att hon vetat vad det inneburit. Svårt att ångra sig sen... Men hon var så nöjd efteråt. När håret var fönat och fixat utbrast hon:
"Men mamma vad jag blev VACKER!"

I am a Snapdragon

2008-04-27T22:40:00.002+02:00

...eller "Jag är ett Lejongap"

I am a
Snapdragon

What Flower
Are You?

Detta är alltså min personlighet:
"Mischief is your middle name, but your first is friend. You are quite the prankster that loves to make other people laugh." (...rackartyg är ditt andranamn, men ditt förnamn är vän. Du är ganska mycket en spelevink som älskar att få andra att skratta.)

Japp, om ett blomtest säger det så är det ju så!

Utmanad

2008-04-27T12:52:00.004+02:00

...den här gången av Anna.

Hur länge har du bloggat? Sedan oktober -05, alltså precis 2,5 år!
Hur såg din bild av bloggar & bloggare ut innan du själv började Jag hade inte reflekterat över det. En tjej på en maillista hade "tjatat" på oss där på listan och vi var några som startade ungefär samtidigt.
Vilken var den första blogg du förälskade dig i? Jag minns bloggen men inte vad den hette. Den finns inte kvar, handlade om inredning.
Hur känner du inför ditt första blogginlägg när du läser det i efterhand? Jag tycker det är "jag"; minns oron och ser ju nu i efterhand att det inte var helt obefogad oro. Man ska gå på magkänslan!
Hur många bloggar läser du regelbundet? Jag har ca 25 bloggar på RSS (så jag direkt ser när de uppdateras) och ca 10 av dem skriver flera gånger i veckan.
Av de bloggar du läser, hur många är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar? Var går gränsen? Det finns ett par som kanske började som ämnesbloggar, men de har utvecklats mot dagboksbloggar vart efter.
Nämn en bloggare (länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om Ms.Take helt klart! Väldigt olika och tycker mycket om bloggen!
Nämn en bloggare (länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om Mycket svårare att svara på! De jag läser är en blandning av vänner (som man väl "liknar" på något sätt eftersom man är vänner) och bloggar där jag känner igen mig = vi har några gemensamma nämnare som gör oss lika. Jag kan nämna Vardagsglimtarn och Grodan som förmodligen är helt olika varandra och även olik mig på ett sätt, men som jag också ser många gemensamma nämnare med.
Vad tycker dina närmsta om att du bloggar? Förutom mamma och pappa är det sällan någon pratar om det. Jag får ibland beröm att jag är duktig på att förmedla i skrift vad jag vill få fram, vilket är roligt förstås! Av familjen är det förresten bara mamma, pappa, maken och syrran som vet. Jag har valt att inte lämna ut till övrig släkt att jag bloggar. Av kompisar är det ingen som läser regelbundet vad jag vet. Cliff Hanger svarade på just den här enkäten redan den 3 januari 2007 (länken går till januari, man får scrolla ner för att hitta enkäten) och skrev då som svar på denna fråga följande: "En sak som jag inte riktigt förstår är annars kompisar som inte alls är intresserade av att läsa min blogg. Detta är inte ett utslag av självgodhet. Jag förstår bara inte hur man inte kan vara intresserad av en blogg som tillhör en kompis, oavsett hur bra eller dålig den är. Jag skulle vara jätteintresserad att läsa om någon kompis började blogga. Men så är jag väldigt nyfiken av mig också." Det är huvudet på spiken, så jag behöver inte försöka formulera det själv!
Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg? Ja, det tror jag.
Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg eller tänjs den gränsen hela tiden? Har en bra gräns tycker jag. Lämnar inte ut varken mer eller mindre nu än i början.
Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför. Om jag nämner dem är de ju inte "o-bloggade" längre, alltså kan jag inte det. Men det finns saker jag lämnar utanför bloggvärlden.
I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du? Inte alls egentligen. Samtidigt har jag ju valt att blogga istället för att skriva privat dagbok, och jag blir glad av kommentarer, så visst betyder det ju något att människor läser och kommenterar!
Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hans/hennes blogg? Ja, det tror jag. Varför skulle man det inte?
Har du träffat folk IRL efter att ha fått kontakt med dom via bloggen? Inte "rena bloggare" men jag har träffat ganska många jättetrevliga tjejer från olika diskussionsforum, varav vissa också skriver blogg, som jag såklart läser - jag är ju nyfiken, remember!
Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga? Allt kan ju vara skadligt om det används på fel sätt, och bloggandet är förmodligen inget undantag. Det gäller att man bestämmer sig för ett sätt att förhålla sig och sedan håller sig till det.
Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller andra bloggar? Hur har du i så fall hanterat det? Nej, det kan jag inte påminna mig...
Har du skrivit saker du ångrar i din egen blogg eller andras? Jag har vägt mina ord noggrant många gånger, hur jag ska uttrycka mig för att inte kliva på tår som inte är menade att trampas på. Hoppas att jag klarat det - även om det ibland kan kännas som att människor sticker ut tårna och gör sitt bästa för att bli träffade hur mycket man än försöker smyga runt. Inlägget nedanför detta ex... Om de det berör läser här (vilket jag inte vet) finns säkert risken att man tolkar det som att jag förfasas över ageradet, medan det egentligen handlar om min reaktion, hur jag ska förhålla mig. Att få mig att inse att jag inte gjort fel, att "distansen" inte berodde på mig...
Hur ser bloggandets nackdelar ut för dig? Det man skriver på allmän plats är till för allmän beskådan. Det är lätt att bli rädd att man ska bli "uppsökt". Samtidigt som risken är större så länge man finns med i telefonkatalogen... har jag bestämt mig för. Men jag har ju valt att aldrig nämna några namn, för att inte få träffar på bloggen om någon söker på namnen i min familj.
Tror du att du fortfarande efter 2 år bloggar? Hur har ditt bloggande förändrats i så fall? Det tror jag. Jag bearbetar bra genom skrivande, och eftersom jag också tycker om att få kommentarer så kommer jag säkert att fortsätta lägga ut det jag plitar ihop.
Tror du att bloggarna kommer ha (eller har) någon inverkan på vår kultur, eller är den en grupp människor som påverkar varandra? Alla nya företeelser påverkar ju oss, så även bloggandet tror jag.
Avslutningsvis 1, kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande betytt för dig? Jag bearbetar genom att sätta ord på, och det betyder ju så klart en hel del. Både vad det gäller vikten och mitt ätande, och under det gångna året oron för pappa - där har bloggen varit just den ventil jag behövt. Här har jag kunnat pysa, lätta på trycket, och mått bättre tack vare det. Förstått mina egna tankar när jag fått ner dem på skärmen...
Avslutningsvis 2, kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet betytt för dig? Jag läser om människor som gör saker jag drömmer om men inte (hittills) vågat genomföra, jag läser roliga bloggar, sorgliga, bloggar om människor som kämpar med samma saker som jag. Bloggar om människor som kämpar med livets svåraste... Jag känner gemenskap med många genom det skriva ordet, och som svensklärare måste jag ju gå igång på det! :o)
Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten Jag lämnar det till dem som känner sig manade! Men berätta för mig, ni som antar utmaningen så jag kan komma och läsa hos er!

Obehagligt

2008-04-27T12:25:00.003+02:00

Jag har sett saker jag inte vill se. Jag har fantiserat ihop saker som kanske inte är sanna. Jag hade mått så mycket bättre av att inte veta och därmed inte fantisera ihop en fortsättning. Det rör egentligen inte mig alls, ändå berörs jag starkt och djupt. Har svårt att förhålla mig.

Jag har fotat våren

2008-04-24T22:50:00.013+02:00

Kom hem vid 17.15 idag och då var dottern i lekparken. Tog kameran runt halsen och gick dit för att göra henne sällskap. Passade på att fota våren. Fota det underbara ljusgröna. Blommorna som kommer i rabatterna runt huset. Forsythian som blommar på bar gren. En nyvaken humla. Underbart!!

Låghet ska med motion motas

2008-04-23T22:08:00.003+02:00

En kompis och jag cyklade iväg till ett motionsspår vid vattnet. Ca 30 minuters cykelväg mestadels längs med vattnet. Sedan 2,5 km joggande... jaja, lunkande då, men ändå! Sen tillbaka på cykeln igen. Man mår så mycket bättre efter att ha rört sig. Jag har trott att det är en fånig myt, men jag är benägen att erkänna mig överbevisad. Känner mig knappt låg alls längre, faktiskt!

Men bäst av allt... Vitsippor, blåsippor, gullvivor, fågelsång (och kompisen som var med är duktig på dem så jag fick veta vilka det var vi hörde också - koltrasten till exempel) och solnedgång i kluckande vatten. Nu känner jag att jag kan njuta av det. Igen. Färgen därute är ljusgrön. Och ljus släpper jag in i sinnet. Igen.

Lite foton

2008-04-23T18:46:00.013+02:00

Helt osorterade egentligen. Jag har valt ut några foton tagna under vintern/våren, bara för att jag själv tycker det är roligt med foton i andras bloggar.

Jag sitter redo att ta mig in för lite seriös shopping i UK i januari!

Fotspår ut på isen uppe hos mamma och pappa.

Dottern klättrar och klänger på en låghöjdsbana. Hon älskar det!

Mer sportlov än så här blir det väl knappt? Sol, snö, skidor & sportlov - fyra "S" som passar utmärkt ihop!

På väg ner tillsammans med skidskolan.

Dottern och systerdottern som ystra kalvar på grönbete!

Så här smaskig (& nyttig!) mat åt vi en dag för nån vecka sedan. Mums!

...och så slutligen en bild från dansgolvet i lördags. Full fart, det syns nästan trots stillbild!

Idag är jag låg

2008-04-23T16:08:00.003+02:00

Känns som att "vårglättigheten" bara var en yta, en fasad jag satte upp. Nu är det tungt och mörkt igen. Vill egentligen bara gråta, men vet inte riktigt varför. På jobbet blev en liten, liten sak, som jag egentligen inte är direkt inblandad i men ändå till viss del på grund av klassförestånderi och schemaläggning, stor och personligt riktad mot mig. Av chefen, som jag trilskats så mycket med tidigare. H*n har förändrats och förbättrats under det gångna året, när det kommit en chef till att dela ansvar med, men igår föll h*n rakt ner tillbaka i gammalt beteende. Och jag föll ned tillsammans och tog åt mig, blev sårad och tilltufsad.

Den starka känslomässiga reaktionen från min sida står inte i proportion till vad som hände. Det är mer ett resultat av att jag balanserar på tunn, tunn tråd. En tunn tråd som jag så lätt tappar balansen från. En tråd som inte är ombonande eller mysig alls. Bara tunn, vass och svår...

Svenssontestet

2008-04-22T23:25:00.004+02:00

Hittade ett roligt test här.

Ditt efternamn slutar på -son [ ]
Du känner någon som har samma förnamn som du [ ]
Du känner någon (utanför din släkt) som har samma efternamn som du [ ]
I din familj är ni 2 barn [ ]
Du bor i villa [X]
Du bor i en tätort [X]
Dina föräldrar är mellan 35-50 år gamla [ ]
Du har egen mobiltelefon [X]
Dina föräldrar har gift sig [X]
Din mamma är yngre än din pappa - fast bara sju månader [ ]
Din pappa heter Lars [ ]
Din mamma heter Anna [ ]
Din familj har en Volvo [ ]
Din familj har en silvergrå eller röd bil [X]
Du har tillgång till Internet hemma [X]
Du har ett eget rum [ ]
Du har varit utomlands minst 2 gånger [X]
Du har varit på Mallorca/Kanarieöarna [X]
Du har varit i Grekland [X]
Du har varit på Öland minst 2 gånger [X]
Du har varit på husvagnssemester minst 2 gånger [X]
Din familj har en husvagn [X]
Ingen av dina föräldrar röker [X]
Din pappa är lite lätt överviktig [ ] ...är han? Han har lite mage, men överviktig? Tror inte det!
Du idrottar flera dagar i veckan [X]
Du har husdjur [X]
Du får månadspeng [ ] ...eh, är testet menat för barn & tonåringar månne?
De flesta i din familj är blåögda [X] Bildligt eller faktiskt?
Du äter på Mc Donalds [ ] ...de gånger jag väljer hamburgare väljer jag Max GI-burgare!
Du följer Melodifestivalen [X]

Multiplicera antalet X med 3 för att få fram hur många % Svensson du är.

17 x 3, vilket ger 51%. Frågan är om det är positivt eller negativt...?
Nån mer som vill prova? Lämna gärna ett meddelande då så jag kan gå dit och titta!

Det är verkligen vår, på riktigt!

2008-04-22T19:24:00.003+02:00

I morse gick jag till jobbet i linne och sweatshirt-kofta. Jaja, det var i kallaste laget men eftersom jag går fort fick jag ändå upp värmen ganska bra. Efter vägen passerade jag en liten björk, och se där... på de små, de allra tunnaste kvistarna, där kunde man ana små musöron. Jag älskar björkarnas musöron! Solen har strålat hela dagen, fåglarna sjunger så de borde bli hesa och vitsipporna lyser vita på marken. På väg hem såg jag den första klippta gräsmattan. Det går fort. Det är skönt. Och jag älskar det!

När jag ändå höll på...

2008-04-21T14:38:00.003+02:00

...så passade jag på att vårstäda lite också. Det fick bli grönt eftersom den färgen inte går att låta bli att tycka om så här års. Vet inte om det är norrlänningen i mig, men musöron i björkarna... det är nog det vackraste, skiraste jag vet. Fast å andra sidan - en vitsippsbacke är inte dumt det heller. Och förresten, syrenerna. Blommande vita och ljuslila bondsyrener. Underbara! Undra varför jag sitter inne och skriver om allt det underbara där ute.

*piper fort fort genom dörren för att istället uppleva våren där våren ska upplevas - ute*

Jag gör det på en gång!

2008-04-21T13:48:00.005+02:00

Tar tag i bloggeriet alltså. Jag har nämligen blivit utmanad av Moderna. Det var ett tag sedan, men "skam den som väntar på nåt gott..."

Here goes:

TRE namn jag går under:
Mamma
Ina
Fröken (ja, faktiskt - och då svarar jag: "Ja, eleven")

TRE saker som skrämmer mig:
Döden
Ondska
Bilåkning (inte att köra själv, men att åka - det är läskigt)

TRE saker jag har på mig:
Trekvartslånga marinblå mjukisbyxor (sa jag att det är VÅR!?)
Lila linne
Marinblå kofta - fast den ligger visst kvar ute på altanen

TRE sanningar:
Dottern är det största & viktigaste som hänt mig.
Att älska någon är fantastisk, men också tätt sammanlänkat med oro
Det är vår!

TRE saker jag verkligen vill ha:
Fettförbrännande tryffelchoklad
En utlands- och en skidresa/år; gratis
...men mest av allt:
En cancerfri pappa

TRE personer jag utmanar:
Malin
Grodan
och
Anna, vars länk jag måste uppdatera!

Men...

2008-04-21T13:45:00.003+02:00

Jag vet att det var länge sen jag bloggade men det senaste här under känns väldigt länge sen. Ont i halsen och snö på marken? Det måste ju vara ett par månader sen - minst! Idag är det underbar, varm vår därute. Säkert 13-15° i skuggan, så i solen kan man drömma sommardrömmar.

Ska strax ta tag i bloggeriet igen. Hur många som det nu spelar nån roll för...

Äh

2008-04-08T20:30:00.001+02:00

För det första har jag ont i halsen. För det andra har det snöat så det är vitt på backen. Jag gillar inte förkylningar och jag gillar verkligen inte aprilväder!

Läkartid

2008-04-07T22:20:00.002+02:00

På fredag ska jag till VC för att få min sköldkörtel kontrollerad. Det är kanske långsökt, men med tanke på hur prickfritt jag skött maten så borde jag ha gått ner i vikt under dessa 10 veckor. Det är ju inte heller så att jag inte kan detta. Jag har gjort det förr och vet hur kroppen brukar reagera. Den reagerar inte som vanligt och heller inte som väntat, det är då ett som är säkert. Jag har utebliven viktnedgång, trötthet och frusenhet som symptom, bland annat. Dessutom har jag det i arvbagaget också. Jag fick en tid på fredag och det känns skönt att förhoppningsvis kunna bocka av att det var det inte...

Min djäkla skitvikt

2008-04-06T11:47:00.006+02:00

Jag är så hjärtinnerligt trött på detta... Hur jag än sliter och jobbar, äter efter konstens alla regler, motionerar regelbundet och inte släpper inte något litet extra i munnen överhuvudtaget, så händer i stort sett ingenting på vågen. Inte tillräckligt mycket på kroppen heller. Jag är less, trött och framför allt ledsen. Känner mig orättvist behandlad, fast det inte finns någon "syndabock"...

Så här har vikten sett ut:
v14 69,2
v13 69,2
v12 67,7
v11 68,2
v10 68,0
(v 9 i fjälls)
v 8 68,5
v 7 69,3
v 6 69,5
v 5 69,7
v 4 69,9
v 3 71,7

Jag var alltså över den hatade 70-gränsen efter jul och UK-resa men tappade en hel del första veckan (vätska), och landade istället med minsta möjliga marginal därunder vecka 4. Idag (söndag) väger jag 69,2 kg. Tio veckor senare har jag alltså lyckats med konststycket att gå ner 0,7 kg... Är det konstigt att man tröttnar? Jag har skött mig minutiöst rakt igenom hela tiden, undantaget 5 dagar på påsklovet. Fem dagar av 10 veckor. Det sägs att en normal och hälsosam viktminskning ligger på 0,5-1,0 kg/vecka. Det har inte min kropp hört.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är ledsen och uppgiven. Känner att det inte spelar någon roll hur jag gör... minsta lilla steg från min planerade matplan så sitter det SMACK 2-3 kg på kroppen som inte var där nyss. Men lossnar gör det inte efter det. Jag kan äta som jag gör nu under viktminskning, men jag kan inte äta så här resten av livet. Jag måste ha chans att äta något spontant nån gång ibland. Jag orkar inte säga nej tack hela hela tiden i resten av mitt liv. Så hur gör jag? ...och vad?!

Makalösa tonåringar

2008-04-05T00:30:00.005+02:00

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. jag har makalösa tonåringar! Min klass har ett tufft schema med engelska, språk och svenska från 12 till 15.30 på fredageftermiddag. Idag hade de dessutom svenskprov sista lektionen, och de 45 minuter vi har till vårt förfogande skulle inte räcka, då detta prov är omfattande. Alltså meddelade jag för drygt en vecka sedan att de idag skulle jobba över till kl 16.00 och sedan få kompensation en fredag längre fram, när de inte behöver ha den svensklektionen alls. Inga protester. Inget ifrågasättande. Ok! var den mest spännande reaktion jag möttes av.

Så var vi då där idag. Trötta är de ju förstås. Jag bad dem vid engelsklektionens slut inför den längre rasten på eftermiddagen, att inte bara fylla på med cola och godis, utan åtminstone äta en smörgås också, eftersom de behövde orka koncentrera sig och prestera ända fram till 16.00. När jag gick genom cafeterian sitter fyra av tjejerna där, mumsande på varsin chokladboll.
-Men smörgåsarna då? frågar jag när jag susar förbi varpå de glatt håller upp pappret från varsin smörgås. De hade lyssnat!

Kl 14.40 började vi. De ställde i ordning klassrummet, i raka rader. Satte sig ner och proven delades ut. Några handuppräckningar som jag hjälpte. Några blickar sökande bekräftelse, att bli sedda, som när de mötte min och fick ett leende tillbaka, vände blick och koncentration tillbaka ner i provet på bänken. Jag meddelade 30 min, 20 min och 10 min kvar. Det var det enda pratet, förutom de fåtalet frågor då. På 70 minuter. En fredageftermiddag i en årskurs 8...

Jobbiga tonåringar? Okoncentrerade? Svårmotiverade? Inte mina. Tvärtom! Och som jag respekterar och imponeras av dem! När proven var insamlade, ställde de tillbaka bänkarna i ursprunglig ordning. Satte upp stolarna. Stannade bakom varsin bänk i väntan på avslut.
-Ni är makalösa, vet ni det?! Vad fantastiskt det är att få uppleva er! Ha nu en riktigt skön helg, det är ni väl värda!
-Trevlig helg du också, Ina. Vi ses nästa vecka. Tack för idag. Tja'rå. Ses!

Med ett stort leende lämnar jag klassrummet och skolan och promenerar ut mot helgen. Jag har världens bästa jobb med världens bästa tonåringar!

På begäran

2008-04-05T00:16:00.005+02:00

Så här blommigt har vi det runt matbordet numera! En bild där väggen syns från golv till tak, och den andra en närbild på blomman. Tapeten heter Dancing Rose och är från Nina Campbell. Dottern är nöjd; "Jag älskar rosor!"

Mera blomster (i repris)

2008-04-03T23:36:00.006+02:00

...de publicerades våren för två år sedan också!

Hittade det här fotot när jag tittade igenom de foton jag använt i bloggen. Blommorna har jag fotat själv, men takdroppet och fjärilen tror jag är lånade bilder. Minns i ärlighetens namn inte. Hur som helst så strålar det vår ur bilderna. Och det är samma känsla i luften här. Jag gick hem utan jacka från jobbet idag. Visserligen var det aningen kyligt och jag hade t-shirt och tunn kofta på mig, men ändå. Krokus, scilla och snödroppar överallt. Det är underbart!

(Märks det att jag samlar på positiva saker? Det behövs... Nästan så jag får dåligt samvete av två glada inlägg, men man måste se ljus för att orka. Det är precis lika tungt med all oro för pappa och allt hårt jobb med trasiga tonåringar som tidigare. Jag försöker dock plocka fram lite ljus och härlig vårkänsla för att tanka energi också!)

Blommig falukorv

2008-04-03T21:01:00.004+02:00

Nä, inte korv. Däremot blommig matplatstapet har vi nu. Gillar den skarpt även om den såg ut som... inte så fin ...när den kom. Helst ville vi ju ha samma tapet som i hallen där vi bodde förut. Trots att vi sökt den hos tillverkaren i England, så gick den inte att få tag på. Den hade utgått... Men nu känns det ok ändå. Höll mig kvar i England, bland designers där, och hittade den här. Stor, blommig och glad. Nöjd!

Jag känner mig svag

2008-03-27T20:11:00.002+01:00

Förkylningen river och sliter i kroppen. Förmodligen är det influensa jag har, men tack vare sprutan jag tog före jul så blir det inte värre än så här. Och tack så mycket, det räcker så bra som det är... När man är sjuk blir man matt och trött i kroppen. Det är precis vad som hänt även denna gång. Men inte visste jag att motivation väger så tungt. Att motivation blev mig övermäktigt att orka bära. Den föll tungt i backen, och sedan i söndags har jag slitit hårt för att få upp den igen. Men jag har inte orkat, jag har inte fått upp den. Sockermonstret satte sig i ett tidigt stadium mitt uppe på motivationen för att snabbt göra den ännu tyngre. Alltså helt omöjligt att lyfta. Och utan motivation under armen, men med sockermonster framför näsan, så... ja, då blir det som det blir. Den planerade ätdagen i lördags där godis och kakor var ok, blev istället lördagsöndagmåndagtisdagonsdag.

Jag är lika förkyld idag, som igår, minst. Men idag har jag i alla fall lyckats trycka undan sockermonstret så pass att jag ruckat motivationen från golvet och med stor möda tryckt fast den på mig igen. Absolut inte utan möda, och inte roligt någonstans, men igen - jag har inget annat alternativ. Jag ska fortsätta kämpa. Vad är min kamp jämfört med pappas? Och vad har han för val? Inget. Med den tanken orkar jag bära motivationen vidare. Jag ska fixa detta - igen!

Boktips

2008-03-21T13:10:00.002+01:00

Inne hos Sara hittade jag tips på Boken med stort B. Den har jag beställt nu. Skit också att det är så många röda dagar över påsk! ...vill ha den BUMS!

Från rödaste rött till svartaste svart

2008-03-21T11:51:00.003+01:00

Rött som i massor av liv, glädje och kraft.
Svart som i natten, död och sorg.

Däremellan flyger mina tankar. Mitt spektrum är stort, spretigt och intensivt. Så klart det kommer att gå bra! Så klart kommer tumören att krympa, pappa få tillbaka en del av sin andningförmåga. Så klart han inte kommer att behöva må så dåligt av behandlingen. Av den cytostatikabehandling som påbörjades igår. Han kommer att klara det och han kommer att klara det bra!

Sedan blir hålet stort, svart och djupt. Hur blir det sen? Om sen kommer alldeles snart? Hur utvecklas lungcancer? Hur blir det för pappa? Hur ska vi andra kunna stötta mitt i all egen förtvivlan? Stötta pappa, stötta varandra och hitta styrkan i det vi har här och nu. När allt är svart och hålet djupt, då är det svårt. Ibland måste man få stanna en stund i det svarta.

Men sedan är det allas vår skyldighet, inför oss själva och inför varandra, att i alla fall försöka klättra upp. Försöka klättra upp mot ljuset, upp mot det klart lysande röda! Vi har varandra nu. Just nu har vi det. Det är det enda vi vet, och det ska vi ta vara på.

Om man tänker en stund, ligger det mycket i ordspråket:
"Fyll dagarna med liv, inte bara livet med dagar!"

Antioxidanter

2008-03-16T19:51:00.003+01:00

Har varit på hälsomässa idag och där fanns ett ställe att kolla mängden antioxidanter i kroppen. Jag äter ju efter konstens alla regler med frukt, bär och grönsaker... motionerar regelbundet och ligger under 25 i BMI. Skalan man mättes i var mellan 10.000-60.000. Man skulle ligga över 35.000 för att inte behöva göra något åt det.

Jag var helt säker på att jag låt way over... men tji fick jag!

Jag hade 29.000...

Bortförklarade det inför mig själv med att det inte var en pålitlig mätmetod, att den visade så bara för att de skulle få sälja sitt kosttillskott. Den förklaringen gick om intet när maken, som äter identiskt som jag, landade på 59.000 och hon som pratade med mig avrådde mig att köpa deras kosttillskott eftersom jag har min hjärtsjukdom...

Så nu sitter jag här rätt chockad och ledsen, milt sagt. Hon var mycket allvarlig i sitt bemötande, tryckte hårt på att jag måste hitta saker att förändra. Mat och motion finns inget att säga om, hon sa gång på gång; "Du är fullt medveten", utan påpekade istället min sömn och stressen. Tack så mycket... den negativa jobbrelaterade stressen är svår att komma åt... pappas lungcancer kan jag dessvärre inte ändra på... och att FK nu ska utreda min 25%-iga sjukersättning kan jag ju heller inte påverka. Det som finns kvar är sömnen. Jag ska göra ett ärligt försök att komma i säng runt 22.00 även om det känns helt omöjligt. Jag har det att välja på eller dö i förtid, typ. Jag klarade av att gå ner över 30 kg i vikt när jag kände dödens snara om halsen... nu är det sömnen jag har att ta tag i. Jag ska sannerligen försöka!

Tillbakablick

2008-03-08T14:08:00.004+01:00

Jag satt och sökte en sak i bloggen, som jag för övrigt inte hittar, och ramlade över detta. Att på fem punkter lista vad jag önskade av år 2007. Nu när jag har 2007 i backspegeln kan jag utan att överdriva säga att det är tur att man inte vet i förhand. Inte många av mina önskningar slog in...

Detta önskade jag: (inom parentes och i kursiv stil min kommentar idag)

Saker och ting faller på plats på skolan igen så att jag får komma tillbaka till känslan att verkligen trivas på jobbet med mina elever.
(Denna punkt är uppfylld. Jag trivs med jobbet och jag trivs med eleverna. Vi har börjat "växa ihop" så som jag önskar för att ha ett respektfullt samspel. ...förutom det jag skrev om i natt då, men summan är att denna punkt är uppfylld!)

Dottern löser läskoden, om inte till våren så i alla fall till hösten när hon börjar 1:an. Jag önskar så för hennes skull att hon inte ska behöva ha svårt med läsning och skrivning.
(Detta är både och. Hon löste läskoden precis på slutet av ht i 1:an. Det går trögt, men hon identifierar sig som läsare och framför allt - hon trivs i skolan.)

Att jag nästa jul kan titta tillbaka på ett år som normalviktig - till det finns inget alternativ, men att det inte ska vara samma kamp att hålla den. Att jag kanske lyckats hitta lite balans i mitt ätande.
(Detta gick inte alls. Under 2007 har jag varit tjockare än på länge. Vid ett par tillfällen varit över 70 kg, när jag hade satt 65 kg som en absolut övre gräns...)

Jag smäller i med en rejäl önskning - att jag fått stå i direktsändning i bingolotto och snurra på hjulet och kammat hem 3-5 miljoner kronor!
(Denna punkt var en dröm snarare än en önskan, och har också förblivit en dröm - men en för våra mått mätt stor vinst vann vi i våras; 10.000 kr på postkodsmiljonären!)

Fast mest av allt att alla mina nära och kära ska få vara friska och må bra. Bort, bort med de depressioner som några vänner kämpar med och inga andra läskigheter vill vi veta av heller!
(Den tyngsta av dem alla. Så sjuk som pappa varit under 2007 önskar jag inte ens min värste ovän. Först sorkpest under januari-mars, en riktigt jobbig sjukdom, men ändå en sjukdom man tillfrisknar från. Sedan hans andningsproblem sedan maj - som hållit oss alla i skräckens grepp. Bloggläsare vet ju lika väl som jag vad det visade sig vara; lungcancer. Ett besked vi fortfarande försöker väcka oss ut mardrömmen för att slippa...)

Jubileum

2008-03-08T12:25:00.002+01:00

Jag glömde skriva det igår... Men igår hade jag ett litet jubileum!

Den 7 mars 2002, för 6 år sedan, hade jag fått tvärnog av att vikten vandrat uppåt igen. Jag hade vägt 3-siffrigt under några år, men lyckats gå ner 10 kg och blev sedan gravid. Efter en graviditet from hell hade jag gått ner från 92 till 78 kg, blivit svårt hjärtsjuk, blivit förlöst 2 månader för tidigt och bara precis lyckats överleva. Jag hade ett stort bagage erfarenhet jag hade kunnat vara utan, men också fått två dyrbara skatter; dottern som trots sin litenhet (1,5 kg) och tidiga start var stark och mådde bra, och så en "ny" smal kropp...

Dottern blev bara ljuvligare och ljuvligare, men när hon var 1,5 år var inte min kropp det minsta ljuvlig längre. Jag hade då gått upp från 78 till 96 kg och var på god väg att bli 3-siffrig igen. Hjärtsjuk fortfarande med medicinering och en del restriktioner runt hur jag skulle leva - och som jag skrev, så fick jag tvärnog! Jag diskuterade mycket livligt med mig själv på kvällen den 6:e mars. Om jag hade tänkt äta ihjäl mig. Om jag tyckte att jag hade rätt att plåga mitt svaga hjärta med en stor övervikt, så att jag med stor säkerhet skulle dö i förtid. Jag hade ju "lurat döden" 1,5 år tidigare, var det dödens tur att lura mig nu? Efter den diskussionen slog jag upp VVs tider i min stad och redan nästa dag skrev jag in mig.

Jag hade aldrig tidigare viktminskat "på riktigt". Halvhjärtade försök och många och långa trånande blickar mot "mirakelkurer". Men nu var det nu eller aldrig! Jag räknade points, mätte och vägde allt.

Fjorton månader senare gick jag i mål på 68 kg. Visst var det kämpigt mellan varven, men ojojoj vad jag är glad och stolt över resan. Och vad det var värt det! Lite symboliskt är att jag just idag väger exakt det, 68,0 kg visade vågen i morse. Nu är det ju inte målet längre. Kroppen har omformats och jag har upptäckt att jag trivs bättre ner mot 63 kg, men då var jag klar. Stolt och klar!

Idag, 6 år senare, sitter jag här med en stor ryggsäck kunskap. Jag kan riktigt mycket om näringslära, sockerberoende och viktkamp numera. För även om jag för nästan 5 år sedan gick i mål var det långt ifrån likställt med "klar". Jag hade hört det sägas men förstod det inte. Därför har min målviktstid varit vinglig. Det jag nu både vet och förstår är att klar - det blir jag aldrig. Jag är missbrukare av socker och får varje dag bestämma mig för att leva "nykter". De dagar jag inte bestämmer mig för det får jag istället ta kampen att hitta en balans, eller besvikelsen av att braka igenom i ett rejält "missbruk" - samtidigt som det också är en njutning, på något skruvat sätt...

Idag njuter jag av min kunskap och min kamp. För trots allt - sedan den dagen för 6 år sedan har jag hållit löftet till mig själv; "tjock tänker jag aldrig mer utsätta min kropp för att vara!

Långt borta

2008-03-08T00:40:00.001+01:00

Det var bara en vecka sedan, men OJ vad detta känns långt borta. En vecka på jobbet så var den känslan historia...

En dag på jobbet...

2008-03-07T23:47:00.003+01:00

Eller: Trasiga tonårsrelationer

I min klass finns sex stycken tjejer som är vänner och ovänner om vartannat. Inte helt lätt att hänga med. Så här:

1:an är informell ledare, hon styr de andra med järnhand
2:an är för tillfället "kronprinsessa" till 1:an, helt utan eget "jag", är "ingen" utan 1:an
3:an är trean i trion. Hon finns med så länge hon gör som 1:an säger men bryter ihop när hon försöker gå något som liknar en egen väg, som direkt "dissas" av 1:an förstås. Vägrar då att gå till skolan på några dagar och överväger starkt att byta skola.
4:an kom ny i höstas och var först 2:ans bästis, skolkade och hade urtrist attityd. Sedan blev hon 5:ans bästis - bra för dem båda och attityden mot oss vuxna förändrades drastiskt
5:an hör egentligen inte alls till det här gängen, men har ingen annan att umgås med i klassen då de få tjejer som finns utöver dessa inte alls passar ihop med henne. Utanför skolan har 5:an andra kompisar, men i skolan är det dessa som finns.
6:an har varit väldigt utanför länge. Mobbad, så länge 1:an bestämt sig för att hon inte har i gänget att göra och förstås den primära anledningen till vårt hårda arbete. Ingen ska behöva ha ont i magen av att gå till skolan!

Vi har slagit knut på oss själva för att hitta en lösning. Tjejerna är övertygade om sin egen/sitt gängs sanning. Helt säkra på att "de andra" ljuger. Föräldrarna är helt säkra på detsamma. Vi har bjudit in dem, föräldrarna till barn 1-3 & 6, för att tillsammans med professionell hjälp utifrån, komma till en lösning där alla ska kunna existera tillsammans. Bara 6:ans föräldrar kom. De andra behövde inte för deras flickor hade inte gjort något, de talar sanning... De vet att deras barn talar sanning och de andra ljuger... Samtidigt som 1:ans föräldrar vägrar komma förbjuder de oss att samtala med flickan om de inte är närvarande...

Ridå.

Timme ut och timme in har vi jobbat med detta. I onsdags påbörjades ett samarbete med två andra utomstående. Planen är att börja jobba i hela klassen, för att sedan rikta in arbetet mot det här gänget utan att de märker att de är målet. Vi förde ett mycket långt samtal där vi försökte ge dem en så klar bild som möjligt av situationen. Vilket är nästan omöjligt eftersom det här handlar om en division jag under mina 12 år som lärare inte ens varit i närheten av. De antog utmaningen och ska komma om en vecka för att påbörja arbetet. 6:ans utsatthet i fokus förstås.

Samma eftermiddag, i onsdags, blir helt plötsligt 1:an och 6:an vänner igen. Fridens? Njae... Nu ska detta diskuteras och analyseras och stötas och blötas. Hos rektor. Hos skolsyter. Hos specialpedagogen. För sig själva. Trots att alla vuxna inblandade trycker på vikten att göra detta utanför lektionstid, så är det (förstås) lektionerna de tar i anspråk. Att ingen av nr 1-3 & 6 har betyg i alla kärnämnen kommer väl knappast som någon överraskning...? Jaha, förutom detta, att de använder lektionstid, är det fridens då? Nej. Nu rubbas cirklarna. Nu blir konstellationerna annorlunda. Då poppar andra konflikter upp. Idag klippte 1:an helt sonika till 4:an. Efteråt samtalade de tillsammans med specialpedagogen. Det gick hyfsat. Men samtidigt fick 4:an föra talan även för 2:an och 5:an som absolut inte själva vågar säga vad de tycker om 1:an. Detta i sin tur leder till att 4:an känner sig som en svikare som lämnat ut sina vänner... och bryter ihop i tårar och går hem.

1:an vill också gå hem för hon är också ledsen "...och förresten har jag kräkts också!" (eh, ja visst, troligt. Inte.) Blir ombedd att leta reda på mig eftersom jag är klassföreståndare men nej, det vill hon inte. Går istället och meddelar expeditionen att hon tänker gå hem. Men sitter kvar i skolan. Utan att gå på den lektion jag har, där hon skulle ha varit med...

Så här snurrigt är det hela tiden och hur mycket jag än försöker lämna jobbet på jobbet så hinner jag av den här anledningen inte med jobbet - ja just ja! Jag har ju lektioner att förbereda, utföra och efterarbeta också!! Och utöver detta har jag också ett gäng killar som absolut inte klarar av korridorstiden. De stökar runt med varandra och med andra, så förutom sin i gruppen inbördes beundran, är resten av eleverna runt om dem hjärtligt trötta på stöket. Det var otroligt intensivt idag runt båda grupperna, plus att jag har 5 lektioner på fredagar så det är fullt upp ändå. När så en av kollegorna kommer in och säger: "NN (en otroligt "välartad", noggrann flicka) har svalt en bit av en penna som fastnat i halsen!" ...ja, då bröt jag ihop i en halvskrattande/halvgråtande hög!

Det händer saker på jobbet varje dag!

Men vad drygt!

2008-03-06T22:32:00.003+01:00

Jag har sjukersättning på 25% pga svårt att hantera stress, att jag snabbt promenerar i riktning mot "väggen" när jag jobbar heltid. Jag har gång på gång försökt jobba 100% sedan jag kom tillbaka efter föräldraledigheten för 6 år (!) sedan och i bagaget hade jag ju då också hjärtsjukdomshistoriken. Efter några år med många 25%-iga sjukskrivningsperioder och ännu fler läkarmöten, blev jag "sjukpensionerad" på 25% under en begränsad tid på 2 år. Numera heter det inte pension utan istället sjukersättning och skillnaden mot sjukskrivning är att det löper över längre tid, men fortfarande tidsbegränsat, och att man får 60% av lönen istället för de 80% man får vid sjukskrivning.

Vad är det som är drygt då? Jo, idag ligger ett brev från försäkringskassan; "Eftersom du varit sjuk en längre tid ska Försäkringskassan utreda om du behöver stöd att komma tillbaka till arbetslivet" Är det bara jag som reagerar på formuleringen? Jag är i arbetslivet, men arbetar 75%. Dessutom har jag sjukersättning fram till oktober -08, vad ska utredas nu? Har de helt plötsligt sådan framförhållning?

Usch, vad det river upp oro och grubblerier. Jag klarar mig precis med näsan ovanför vattenytan på 75%. Att jobba 100% känns fullständigt övermäktigt... och den oron som satte sig i magen direkt nu kan jag helt klart leva utan. Jag orkar inte fler saker att grubbla på.

Cancerdjävulen igen

2008-03-05T23:09:00.002+01:00

Det finns ju där under ytan hela tiden. Ibland får jag bort det några stunder i taget, men minsta lilla så finns det där igen. På måndag ska pappa till en annan stad, en stor stad med stort sjukhus. En sk "second opinion". Ny röntgen, träffa annan läkare och få behandling bestämd. Nervöst och oroligt, men jag fortsätter med en dåres envishet att också tvinga fram förhoppning. Jag måste också känna förhoppning och tilltro - och försöker samtidigt skicka det vidare i tanken. Till pappa. Och till mamma.

Ett telefonsamtal ikväll gör tanken tung igen. En mycket kär vän, tillika pensionerad kollega, ringde. Länge, länge sedan sist, säkert över ett år. Hon har under det året förlorat sin "vän", som hon säger. Mannen hon hann få 9 år tillsammans med. Hon har också förlorat hunden de haft tillsammans. Nu ringer hon för att berätta att även hon har en tung måndag framför sig. Då läggs hon in på annat stort sjukhus för att utreda hur tumören de hittat i hennes mage ska behandlats. Hon bor några mil ifrån. Jag ska nog ändå köra de milen i helgen för att hälsa på henne, om hon orkar med mitt besök. Magkänslan säger så och den brukar ha rätt. Tyvärr, måste jag säga i det här fallet...

Sedan tvingar jag tillbaka förhoppning och tilltro. Jag åker för att träffa henne nu och jag åker tillbaka när hon skrivs ut från sjukhuset. Så klart. På samma sätt som jag litar på att Kära goda godheten finns i dubbel upplaga för att lugna, stötta och stärka. Dubbel upplaga, för att finnas på plats på båda de stora sjukhusen på måndag.

Ljusterapi

2008-03-02T22:49:00.003+01:00

Ljusterapi eller ljusbad - båda orden fungerar. Över 1 meter snö när vi kom. Än mer när vi for eftersom det har snöat en hel del under veckan också. Mest på nätterna konstigt nog, så vi har haft flera dagar som på bilden. Ledighet. Familjetid. Vänskapstid. Dottern har lyst ikapp med solen. Nu är vi hemma igen. Grått är ordet då. Grå himmel. Grå omgivningar. Grå asfalt. Tre riktigt arbetssamma veckor på jobbet framför mig. Både i tid och mentalt. Jag föredrar över 1 meter snö, sol och ledighet. Bara en vecka till... Är jag underlig då?

Nu känns det inte konstigt längre!

2008-02-26T22:00:00.003+01:00

Med snö alltså! Idag har det snöat hela dagen, säkert en decimeter har det kommit. Härligt! Igår sken istället solen från en klarblå himmel. Det gör inte ont det heller!

Däremot gör kroppen ont. Väldigt ont! Det börjar kännas att den utsätts för aktiviteter den inte är van vid flera timmar om dagen. Mina "framben" - skenben heter det väl, framsidan av vaden - gör riktigt ont! Jag har nya pjäxor och behöver nog justera dem lite, men så som det nu är så gör det ont bara jag tittar på benen. Att sedan "Bogsera barn" är också en aktivitet jag inte är så van vid. Och lägg därtill "Ha barn framför sig i liften. Den lååånga anslutningsliften mellan fjällen" Och så "Vanlig skidåkning", och förstås "Åka skidor med barn i sele framför, vilket innebär att jag måste ploga för att bromsa både mig och barn"... Ja, det gör ont. I ben. I rygg. I axlar. Träningsvärk. Skönt på ett sätt men irriterande samtidigt eftersom vi har flera dagar kvar och jag vill åka så mycket jag bara kan och hinner!

Min dotter är makalös, om jag får säga det själv. Och det får jag ju!! Idag har hon för första gången fått använda hett eftertraktade stavar. Jag visade en gång, sedan gled hon nedför en ganska brant backe och satte i stavarna precis rätt hela tiden. Fort går det, rejäla svängar som reglerar hastigheten och hon har full koll hela tiden. Hon har ändå inte åkt så mycket, i fjol sammanlagt 10 dagar tror jag. Året innan snarare 5 dagar och året innan det kanske 3 dagar. Hon lyser som en sol när hon glider iväg med skidskolegruppen, och när vi åkt klart bara inte vill hon gå in. När vi andra stupar in i stugan, helt borta av trötthet, då stannar hon ute med slalompjäxor på och leker i en stor snöhög utanför stugan. Jag är imponerad av henne!! Och stolt förstås!

Så vad gör lite fysisk smärta i kroppen? Mentalt är detta liniment - liniment som får räcka till även för ömmande ben, värkande axlar och spänd rygg. Jag mår bra!

Sportlov!

2008-02-23T18:37:00.003+01:00

I morgon laddar vi för en veckas skidåkning. Då våren tydligen bestämt sig för att slå sig ner här i trakten både per definition och i känsla (snödroppar, blommande buske, svärmare, skalbagge...) känns det både konstigt och overkligt att vi ska ha med snö och skidor att göra redan i morgon. Men roligt!

Men nu räcker det väl?!

2008-02-15T19:13:00.003+01:00

Dottern blev piggare och piggare allt eftersom sedan senaste inlägget. Onsdag var hon hemma, klagade att hon hade tråkigt och ville gå ut. Matlust kunde vi väl inte direkt skryta med men de få gånger hon haft magsjuka har det sett ut så, det har varit väldigt trögt att komma igång med ätandet. Så igår fick hon gå till skolan. Maken flexade ut lite tid och hämtade henne tidigare för att inte första dagen skulle bli så lång. Middagen gick i med lite påminnelser. Hon fick ett chokladhjärta som alla-hjärtansdagspresent och det åt hon. Gick och lade sig. Somnade.

Kl 00.10 vaknade hon och hade ont i magen. Gick upp och kissade och sa sedan glatt godnatt. Försvann upp i sin nya loftsäng, som hon alltså sov i för andra natten, och det blev tyst. Efter 10 minuter till, när maken och jag äntligen var på väg i säng, ropade hon igen. Jag ställde mig på en stol bredvid och försökte höra på vilket sätt hon hade ont i magen. Det kunde hon inte svara på, men satte sig upp på knä i sängen... tack och lov! För i samma andetag kaskadkräktes hon rakt ut i luften. Hon befann sig alltså ca 1.70 upp i luften. Två omgångar till kom. Det var "kräk" överallt! Själv hann jag ta skydd under loftsängen och klarade därmed överkroppen. Ja, fler detaljer behövs väl inte.

Vi sanerade både dotter och rum efter bästa förmåga. Hon fick lägga sig i min säng och jag lade mig i gästsängen. Maken har "vabbat" idag igen och vi är hjärtligt trötta på allt vad kräksjukor heter nu. Mest dottern som är upprörd över att inte få vara i skolan. Jag vägrar förresten att må illa. Vägrar!

Meny hos en magsjuk

2008-02-12T16:42:00.000+01:00

Efter att ha varit magsjuk i söndags kändes dottern piggare igår eftermiddag, berättade maken när jag kom hem från norr (återkommer angående den resan). Hon hade ätit, visserligen inte som vanligt men ändå lite riktig mat. Vi funderade fram och tillbaka igår kväll, maken och jag, om hon behövde en dag till hemma. Den frågan löste hon själv! Vid 1-tiden ropade hon för att tala om att hon hade kräkts. Det som hon ändå hade petat i sig till middag kom på returen. Ut i sängen, hela täcket, kudden och över ett gosedjur också för säkerhet skull, för att jobbet skulle bli riktigt gjort.

I morse sov hon till 8.30. Gick från sängen till soffan och där har hon legat hela dagen. Menyn har sett ut som följer:

2/3 äpple
3 vetekex med bregott
1 mun nyponsoppa
3 muggar äppeljuice
2 tärningar vitt bröd
1 salt pinne

Ja, that's it. En gång har hon kissat och det efter att jag bad henne. Bör man börja bli orolig?

Att våga hoppas

2008-02-02T21:50:00.000+01:00

Jag vill våga hoppas! Jag verkligen verkligen vill våga hoppas att vi har många år kvar tillsammans. Tillsammans med pappa och mamma. Efter de första kaotiska dagarna, med panik och förtvivlan, börjar jag ändå känna så. En svag förhoppning att det ska kunna bli bra. Att det ska kunna stanna av nu, att han inte behöver bli sämre. Och att det får vara så, länge. Kanske är det trots allt Kära goda godheten som gör så gott hon kan.

Kära goda som från början kommer från Vardagsglimtarn. Alla alla kan våga tro på godhet, oavsett vilken annan livsåskådning man har, skrev hon en gång. Det gillade jag så mycket att jag anammade det. När stora, svåra saker pockar på kommer det av sig själv nu, att be Kära goda godheten vara med. Följ den här länken och se att även hon använt det angående tumörer... och här om en förlorad jullåda - hon kan användas överallt, godheten!

Tillbaka till min svaga förhoppning. Kanske är det magkänslan som faktiskt inte brukar lura mig! Kanske är det ren och skär överlevnad för att man inte orkar gå omkring och vara nattsvart jätteledsen och orolig hela tiden. Men jag vill tro att det är min magkänsla.

Men framför allt vill jag kunna skicka iväg lite mod att våga hoppas till pappa. Och till mamma. Våga hoppas att det trots det jäkla skitotäcka ordet cancer inte är kört. Att det trots det jäkla skitotäcka ordet cancer ändå kommer att gå bra. Att våga fylla dagarna med goda tankar. Så klart är det näst intill omöjligt så här i början. Men jag hoppas att det ska få ta lite plats nånstans i alla mörka, svarta och tunga tankar...

Ljusa tankar som ger energi. Jag hoppas att en svag förhoppning snart hittar hem till er också. Godheten, hjälp oss med det!

Gör det!

2008-02-02T18:30:00.000+01:00

Det handlar om små barnahjärtan. Små trasiga barnahjärtan. Genom att köpa en pin som ser ut som på bilden jag lånat hos Sara vill fara stöder man forskningen. En riktigt god sak alltså. På hjärt-lungfondens hemsida kan man läsa:
Alla barnhjärtans månad
Varje år föds 1 000 barn med hjärtfel i Sverige. Barnens hjärtsjukdomar kommer ofta i skuggan av de som drabbar vuxna. Därför sätter vi alla små hjärtan i centrum under februari.

Rubriken betydde inte att följa länkarna var det viktiga. Rubriken uppmanar såklart till köp! Man kan köpa sin pin på något av följande ställen: Choice Hotels, Ge-kås, Euroflorist, Hemköp, Life, Vincent Shoe Store, Gina Tricot, Hälsokraft, Tempo och vissa Nära Dej-butiker. De säljs även av skolungdomar.

Nu har jag ett mål för mitt promenerande i morgon - jag ska köpa mig ett gäng hjärtepins!

Den osedvanligt friska ungen...

2008-02-02T11:45:00.000+01:00

...är istället osedvanligt sjuk idag. Hon vaknade för det första inte förrän 8.30 vilket verkligen aldrig händer. Sedan gick hon rakt in i dörrkarmen, så vinglig på benen var hon. Och röd som en tomat i ansiktet. Inte bara varm; snarare kokhet. Fick ta tempen i munnen och den bekräftade vad vi redan visste, 40,14°. Hur mycket är det man ska lägga till i munnen? Skulle gissa att hon hade runt 40,5°. Det blev så klart alvedon och sen dess ligger hon som en liten trasa i soffan. Allt smakar dessutom illa, så vi får vara på henne för att hon ska dricka. Det blev helt enkelt en sjukstugelördag här!

Hjärtat stannade

2008-02-01T22:39:00.000+01:00

Nerverna ligger utanpå. Minst sagt. Jag blir alltid rädd när telefonnumret på displayen visar dotterns skola/fritids eller tidigare dagis. Än mer idag. Nerverna utanpå. Sällan har det ringt därifrån, hon är en osedvanligt frisk unge. Kanske därför jag blir rädd. Och extra rädd idag, eftersom oron sitter som en ständig följeslagare. Egentligen kanaliserad mot pappa, men snabbt, snabbt ändrade den riktning. Jag svarade. Hjärtat stannade. Ingen där... Försökte själv ringa upp. Gick inte. Till saken hör att kommunen igår lade om till ip-telefoni. Vilket betyder att det inte alls fungerar någonstans i kommunen för tillfället... Och just då ringer de från dotterns fritids. Utan att komma fram. Gha!. Det ringde igen, då fungerade det. Jag hörde fritidsfrökens röst i andra änden. Presenterade sig både länge och väl. Jag hade lust att skrika att jag visste att det var hon - kom till saken!

Nerverna utanpå. Överreagerar. Pulsen nära max. Dottern hade ont i halsen... Grät och ville gå hem. Jag hämtade henne förstås. Gjorde te med mycket honung när vi kom hem. Tog tillvara ögonblicket. Eleverna fick gå hem tidigare en fredageftermiddag, de såg inte alls ledsna ut. Dottern och jag fick mysstund i soffan. Nerverna ligger utanpå. Men pulsen har sjunkit. Lite.

Varma händer

2008-02-01T20:46:00.000+01:00

Pappas händer är alltid varma. Alltid. Jag har många vinterminnen, värme och rädsla i samma minne. Pappa på skotern och jag framför honom eller också i skoterkälken bakom. Nattsvart omkring oss, bara skoterlyset. Jag var ofta rädd. Rädd för mörkret, rädd för älgar, rädd för att fastna i snön. Men trygg också. Trygg tillsammans med pappa. Ibland när det var eländigt kallt frös näsan allt för mycket. Mina händer var kalla i vantarna. Pappa tog av sin handske. Lade handen över ansiktet på mig. Han har stora, sträva händer. Händer som arbetat mycket och hårt i livet. Barhänt i kyla också, det har gjort dem sträva. Varje gång lika förvånad - handen så varm över min näsa. Trygg & varm. Sällan såg vi älgar. Ibland körde vi fast. Aldrig behövde jag egentligen vara rädd. Bara trygg. Och varm.

Dag 2

2008-01-31T17:07:00.000+01:00

Det är klart att det känns vingligt.
Det är klart att jag tappar balansen.
Det är klart att det är ansträngande.
Det är klart att jag blir trött.
Det är klart att jag inte vill...

Det är ju så nytt. Dag 2 bara. Vi måste lära om. Vi måste ställa om. Lära oss nya saker och det tar tid och tar emot. "Man kommer ut starkare på andra sidan" brukar man säga. Jag vill fan inte va´ stark alls! Jag är gärna jättesvag och utan muskler, bara jag slipper detta. Bara vi slipper detta... pappa, mamma och alla andra nära i familjen.

Det gick

2008-01-30T22:59:00.000+01:00

Tänk att det gick! Det gick att sitta tillsammans med fyra andra kvinnor och prata ikväll. Mycket runt pappa förstås, men faktiskt inte bara. Jag har till och med skrattat ibland. Eller vaddå "till och med"; skrattat har jag hunnit göra tillsammans med pappa ett par gånger efter det gräsliga cancerbeskedet idag... Han har världens bästa galghumor; den hjälper en att kravla sig ovanför gjyttjeytan, och alla sådana instrument behöver vi nu.

Jag tänker med en dåres envishet uttala ordet. Cancer. Till slut måste ju den gräsliga klangen klinga ut. Cancer. Till slut måste det ju bli mindre farligt. Cancer. Jag tänker vänja mig. Jag ska vänja mig vid det; cancer.

Vi vet mycket lite just nu vad som ligger framför. Men varje dag tillsammans är till för att tas till vara. Så är det ju alltid, alltid men det är så otroligt lätt att glömma det och börja bry sig om små saker. Just idag, precis som varje dag i hela mitt liv - is that amazing or what!? - har pappa och mamma funnits. Just idag också. Och kanske i morgon? Kanske? Det är så lätt att ta för givet att det ska vara så även i morgon. Om man inte tar det för givet, är det då möjligt att uppskatta det ännu mer. Kanske? Jag ska försöka.

För att inte...

2008-01-30T17:05:00.000+01:00

...eller
"trots att"
...eller
"just för att"
...eller
"just för att inte"
...eller
"bara för att"
...eller
"eftersom"
...eller

Många påbörjade tankar. Inga avslutade. Det har inte trillat in, förstås. Det kommer att ta tid. Men för att klara av. Att tänka i mer än. Oavslutade meningar så väljer jag ändå. Att gå och äta middag med några. Vänner. Just ikväll. För pappas skull. För min skull. För att visa cancerdjävulen att vi fortsätter. Det ska jag göra. Jag ska leva! Jag ska ta vara på all tid. Skiter i om den är 2, 5, 10 eller 15 år. Jag ska ta vara på varje dag! Så jag börjar ikväll.

...jag börjar tillsammans med vänner, men tankarna - de är hos dig, pappa. Kära tankar och så mycket styrka jag har att skicka!

...

2008-01-30T16:31:00.000+01:00

...

Just så känns det.

...

...

Ingenting. Och ingenting. Sen tårar i massor. Frågor förstås. Kaos.

...

...

Pappa har lungcancer.

Fy fan!
:´o(

Tre punkter!

2008-01-29T18:29:00.000+01:00

Jag vill visst veta! Sist vi fick något sorts besked var det studiedag och då "vann" kära-goda-godheten första matchen. I morgon har vi också studiedag så det är klart att jag vill veta!

Pappa blir inte friskare för att jag äter fel. Minns detta!

Goda tankar gör ingen skada. Vem vet, det kanske till och med kan göra gott med god energi. Jag provar!

Nä, jag ångrar mig!

2008-01-29T18:01:00.000+01:00

I sju månader har jag väntat, har vi väntat på besked. Besked om vad det är som gör att pappa blir så andfådd. Antalet resor till sjukhuset långtborta har jag tappat räkningen på. Antalet Kära-goda-godheten jag uttalat har jag också tappat räkningen på. Hela tiden bara en stark, stark önskan om besked. Om att få veta vad det är.

För snart två veckor sedan gjordes en operation där en körtel plockades ut. En körtel som skulle analyseras. Nu är det gjort. Nu är det tydligen klart... I morgon vill överläkaren träffa honom på plats på sjukhuset långtborta. Både mamma och pappa åker dit. Vi har ingen aning vad beskedet blir, men eftersom de vill ha honom där på plats så gissar jag att det inte handlar om en lunginflammation som ska behandlas med penicillin... Katastroftänket jag är begåvad med behövs liksom inte - det är läskigt nog ändå.

Så, förresten. Jag har ångrat mig. Jag vill inte veta! *sticker huvudet i sanden*

Jag kom in!

2008-01-28T21:44:00.001+01:00

För många nyårslöften har gjort det näst intill omöjligt att komma in på kvällspassen på friskis här i stan... Men ikväll kom jag in på mitt absoluta favoritpass - och jag är nyfrälst. Det är nästan som en religion! Varför har jag inte varit där på några år? Varför...?! Tänk vad endorfiner och adrenalin kan göra! Jag är hög som ett höghus ikväll, samtidigt som jag mår bra mentalt. "Höghet" av socker är inte alls lika angenämt för då gnager samvetet som en liten mus på en ostkant... Alla måndagkvällar resten av vintern/våren är inbokade; jag ska vara där i så god tid så jag alltid kommer in!

Yes!

2008-01-26T20:51:00.000+01:00

Dagens vägning var riktigt rolig! För det första fick jag ett rejält minus som belöning av den gågna veckans idoga gångande och som grädde på moset fick jag också utträde ur den eländiga och mycket avskydda 70-klubben. Med ett veckominus på 1,8 kg landade jag med minsta möjliga marginal i 60-klubben igen, nämligen på 69,9 kg. "Bara" 7 kg kvar nu och det känns inte det minsta omöjligt en dag som denna!! *glad & stolt*

Jag har gått rätt rejält minsann, och eftersom min stegräknare har 7 dagars minnesfunktion kan jag redovisa antalet steg här. Intresseklubben studsar upp och ner i rena hänförelsen antar jag!

sön 20/1: 16974 Gick först ca 5 km med dottern (...bra gjort av en 7-åring tycker jag!) ner till centrum för att titta på en konsert. På kvällen gick jag en rask, rask promme med en granne på ca 60 minuter
mån 21/1: 17039 Ledig dag som vanligt. 10 km stav-promme med kompis i ett elljusspår. Riktigt skönt!
tis 22/1: 9016 Promme till och från jobb förstås. Ett friskispass inplanerat på kvällen, men besök av systerdotter prioriterades - förstås! 1000 steg för lite - det hade jag ändå kunnat fixa!
ons 23/1: 5047 Körde bil till jobbet, eftersom jag sedan skulle vidare till tandläkaren. Ingen promme till jobbet alltså... och lat kväll i TV-soffan. Min 5000-dag med andra ord.
tor 24/1: 6893 Promme till jobbet, skjuts hem. Skulle klara 10.000 ändå eftersom jag skulle på friskis... Hade inte med i planeringen att det var fullt igen...
fre 25/1: 17018 30 minuters promme till jobbet, sedan omväg hem på 90 minuter.
lör 26/1: 9873 Jag ska över 10.000 innan kvällen är slut. Har promenerat 60 minuter sammanhängande.

Målet med promenadräkningen är att komma över 10.000 steg, men jag har gjort en liten modifikation. Jag har tänkt mig ett "5-1-1-system" vilket innebär 10.000 steg 5 dagar i veckan, 5000 steg 1 dag/vecka och 15.000 steg den kvarstående dagen. Det blir ändå ett snitt på minst 70.000 steg på en vecka och det vill jag verkligen försöka hålla - allrahelst efter vågen&jag-mötet i morse! Snittar jag den gångna veckan blir det 11.694 steg så jag är nöjd förstås!

Ettbarns-mamma, eller?

2008-01-22T23:09:00.000+01:00

Ja, jag har ett barn. Det bor ett barn under mitt tak. Jag får barnbidrag för ett barn. Vi har en barnstol i bilen och bokar 3 platser på tåget, när vi åker hela familjen. Så ja - jag har ett barn.

Men riktigt så enkelt är det inte. Det finns två barn till som står mig lika nära. Barn där jag märker att jag handlar instinktivt med känsla innan intellektet hinner med. Jag har märkt det några gånger när det hänt saker runt dem och "lejonmamman" anar fara. Idag hände det igen. Ja, jag vet att jag inte tänker logiskt då - inte först. Det jag gör är fokuserat på barnen. Det är inte med fokus att trampa på eller sopa undan någon annan. Men igen, jag tror jag skrivit det förr, så är jag rädd att det är så det uppfattas...

"Lejonmamma" skriver jag... det stämmer till viss del. Jag har ju också en pedagogisk roll att ikläda mig, och jag vinglar däremellan. Ibland är jag superkänsliga-med-alla-nerver-på-utsidan-lejonmamman och i nästa grisblink istället pedagogen med "barnet-i-centrum" framför ögonvitorna. Egentligen inte motpoler, bara olika sätt att hantera det från min sida - både utåt och emotionellt. Pedagogen hinner dock alltid tänka först och agera sedan. Vid oro/fara är jag oftast pedagog på jobbet... Aldrig är jag det mot mitt barn, och sällan mot de andra två nära-nära.

Så egentligen har ja minst tre barn. Ibland har jag ca 50 st... Jag är van att lägga mig i. Jag är van att vara den som gasar och driver framåt. Det betyder inte att de som har dessa barn under sina tak, får barnbidrag för dem, räknar antalet bilstolar i bilen och som beställer fler tågbiljetter, har blivit lurade på sitt/sina barn - det är bara "så enkelt" att de här barnen har fler vuxna ögon omkring sig. Barnet som bor under mitt tak, som är mitt eget, har förhoppningsvis också vuxna omkring sig som reagerar grisblinkssnabbt. Det är min sanna förhoppning!

Barnet i centrum. Så måste det alltid vara. Jag är en vuxen som agerar, snabbt, med mycket känslor och ibland snabbare än tanken. Sen om det råkar vara mitt eget barn, mina elever eller några andra som står mig nära, nära... det är liksom inte det som hör hit.

Pappa

2008-01-19T19:58:00.000+01:00

Han är opererad och hemma igen. Mer vet vi inte ännu. Körteln de plockat ut ur lungan ska analyseras och vad som senare ska ske beror ju på vad de kommer fram till förstås. Jag har bestämt mig för att vara glad för att detta nu är avklarat, så tar jag sen just senare...
*försöker se cool ut* ...det går väl "sådär"...

Pippi Långstrump

2008-01-17T22:42:00.000+01:00

I UK kom jag äntligen över den av mig så eftertraktade "Pippi Longstocking" som illustrerats av Lauren Child, mer känd som författare och illustratör till Charlie och Lola. Den är underbar! Genom att följa den första länken får man en glimt av hur det ser ut.

"Pippi är Pippi" var min första ganska tjuriga reaktion, hon ska se ut som "Pippi"... Men det konstiga är att trots att det så tydligt är Childs illustration så är det ändå "den rätta Pippi". Jag tror att Astrid ler i sin himmel. Lola kanske är Pippis syster, eller varför inte dotter eller till och med dotterdotter? De är lika på många sätt. En bra tanke, tyvärr inte min från början. Jag läste det någonstans, men minns tyvärr inte var... Påminn mig gärna så jag kan ära den som äras bör!

Det är flera månader sedan mina elever läste något av Astrid Lindgren. Som av en händelse ska jag ha med den här boken - få se om någon blir nyfiken? Jag hoppas det. Och jag tror det!

Kära goda godheten... nu behövs hon igen!

2008-01-17T22:25:00.000+01:00

Idag har pappa skrivits in på sjukhuset långtlångt borta där han tillbringade 2 nätter och nästan 3 dagar före jul, utan att bli opererad som var planen. I morgon är det så dags, sägs det lägger jag till för jag tror inget förrän efteråt. Vi behöver Kära Goda Godheten från så många håll som möjligt förstås, för oron sitter som en smäck på oss alla...

Dramatik

2008-01-15T20:41:00.000+01:00

Här åker man till UK och har hela tiden i bakhuvudet att det kan smälla till med terroristattacker i vilket gathörn som helst. Och när man då väl klarat en vecka där utan minsta terrorist så vågar man knappt tro att man ska ta sig hem i flygplanet utan att störta lite grann i alla fall... Men det händer inte heller - tack för det!! Missförstå mig rätt... Så tillbaka till skolan idag, första jobbdagen efter jullovet. Skönt att komma in i vardagslunken igen, tänker man, och vilken tur att jag överlevde den farliga resan. Ja, jag har "lite" katastroftänkande...

Jag har idag påbörjat mitt "nya liv" ...igen... för "helt plötsligt" är det TIO kilo för mycket runt midjan. Den här gången betyder det nya livet promenad till och från jobbet, vilket tar ca 30 minuter i vardera riktningen. Kom fram till skolan, körde en lektion - underbart att möta min klass igen, de är så härliga nu!! - och sedan språkval i svenska och engelska med elever som både är lite mindre studiemotiverade och också ganska svaga. Svårt med egna motorn alltså. När den elevgruppen ser en polisbuss komma med blåljusen på, inkörande på cykelbanan utanför klassrumsfönstret, ja då behöver man inte vara Einstein för att räkna ut att undervisning gjorde sig icke mera besvär...

Jag blev ju också nyfiken och också lite orolig när vi samtidigt hörde en helikopter cirkulera ovanför skolan. Jag lyckades med konststycket att hålla eleverna kvar i klassrummet. En bedrift om jag får säga det själv! Men efter lektionen gick jag för att ta reda på vad som hade hänt.

Väpnat bankrån på en av de närmaste bankerna från skolan sett. Rånarna hade tagit i stort sett samma flyktväg från banken som jag hade promenerat - bara det att jag var ute 30-45 minuter före dem. Tur man är morgonpigg, eller nåt... Helikoptern hördes ovanför oss mest hela tiden och vi såg polisbilar köra på vägen utanför. Vägspärrar ut ur stan hörde vi. Efter ett tag kunde vi läsa att vad som misstänktes vara ena rånarluvan hittats på gatan söder om skolan. Och ytterligare lite senare greps de i en lägenhet på gatan norr om skolan. De hade alltså rört sig i våra krokar...

Man behöver inte ut i vida världen för lite vardagsdramatik inte!

UK

2008-01-12T10:52:00.000+01:00

Det har varit tyst från mig. Beror inte på något annat än ett rejält ego-boostande i form av resa till the United Kingdom tillsammans med en kompis med brittisk make. Vi har bott i hans föräldrahem ca en timme utanför London. En dag i London med shopping big time på schemat. Det gick väl "så där" men vad gör det när man har tre dagar till på sig? Man behöver inte in till själv London för att få till det shopping-mässigt... Vi har på tonårsvis flamsat och tramsat och fnissat och myst. Shoppat mängder, dottern behöver inte ett enda plagg till fram till nästa vinter, skulle jag tro. Allt-allt på rea och då är det ännu roligare än annars.

Jag mår så otroligt bra nu! Det är skönt att känna hur alla-alla energilager är fyllda till brädden och hur fantastiskt roligt det ska bli att gå till jobbet på tisdag. Jag riktigt längtar!

Upp och ner, upp och ner - men så KUL!

2008-01-05T22:26:00.000+01:00

Här har vi varit idag:

Nej, det var inte så soligt.
Nej, det var inte så mycket snö.
Men det var precis lika roligt som om det ändå hade varit det!

Men man kan ju undra varför... Upp i liften, ner på skidor, stå i kö... Upp i liften, ner på skidor, stå i kö... Om och om och om igen. Vad är det egentligen som gör det så kul?!

2008

2008-01-01T11:11:00.000+01:00

Nytt år!
Det ska bli ett år i hälsans tecken.
Under 2007 visade jag att jag kunde gå upp i vikt igen *suck*... inte så svårt. Nu ska jag visa mig själv att jag kan gå ner också. Det vet jag ju att jag också kan så det ska inte bli nån match. Jag har inget val. Jag trivs inte som jag ser ut nu. Hjärtat mår inte bra av det... Jag har ju till och med läkarord på det; "Ina, bli aldrig mer tjock!" Då lyssnar man. Då måste jag lyssna. Tillbaka till fokus. Tillbaka till vad som faktiskt spelar roll. Livet spelar roll - godisintaget spelar inte roll. Så lätt att glömma men så viktigt. Faktiskt livsviktigt!

Han har ju redan varit här!

2007-12-24T22:12:00.000+01:00

Igår dog tomten på julkalendern, efter att nissan Elfrid och Mila ändrat Milas önskan om en riktig jul. Det var inte så smart att ändra i "handlingen", värre saker kunde hända fick man då förstå och tomten dog alltså. Det var spännande att vänta in dagens avsnitt men vi var mitt uppe i julklappsutdelning, med hjälp av tomten, när kalendern gick 18.30 ikväll så videon startades. Fram emot 20.30 skulle vi då titta på årets sista avsnitt av kalendern... Jag sa lite för mig själv "...hoppas det går att ändra tillbaka nu då så att tomten inte är död! Blixtsnabbt kontrade dottern;
-Så klart han inte är! Han har ju redan varit här!

Vi ses i Nangijala

2007-12-21T16:30:00.000+01:00

Pappas yngsta moster - den enda förresten - gick bort för ett par veckor sedan. Hon var yngst i syskonskaran, och eftersom pappas mamma var äldst där, skiljde det inte så många år mellan pappa och hans moster. Igår begravdes hon. Jag hade velat vara med men det blev inte så, det var för mycket planering för att komma iväg 30 mil dagen före jullov... Jag skickade i alla fall ett litet brev till henne, som min mamma läste i kyrkan. Här är det:

Goa, fina ”moster Berit”
Så tog din tid slut. Vad konstigt det känns. Jag tänker tillbaka på mina minnen av dig och Johan. De är kanske inte så många som jag hade önskat, men de är kantade av värme och närvaro.

Det var spännande att vara hemma hos er. Huset kändes som en labyrint, och det fanns så intressanta och vackra föremål där. Framför allt minns jag hur du lärde mig sy på maskin. Hemma hade jag nog inte fått röra symaskinen ännu, men nere i källaren hos er i villan fick jag det. Jag sydde en liten väska av brunt tyg med blommor på. Minns speciellt hur finurligt du lärde mig att sy av hörnen så det blev en fin botten i väskan. Vad stolt jag var!

Du visade mig också hur du hade lärt dig virka. Jag minns inte vem det var, men den som lärde dig hade lagt upp garnet på ett bord i ett ringlande mönster framför dig och så skulle du virka slut bara på den biten. Om och om igen. Så helt plötsligt kunde du. Jag försökte också men fick inte riktigt till det. Vi möttes över generationerna, och jag tyckte alltid att det var så ombonat och mysigt hemma hos er.

Jag minns vagt hur vi gick i skogen. Det var glest mellan de stora tallarna och det gick lätt att ta sig fram. Undra hur gammal jag kan ha varit då? Och vad många roliga saker du berättat om min pappa, hur han var som liten. Han lärde sig stava så här har du berättat:
B L Å-blå K L O-klo K E R-ker; det blir BLÅKLOCKER!

En annan gång kom en citronfjäril och landade på mig ute i er trädgård. Den flög iväg men kom tillbaka. Johan hämtade kameran och fotade oss. Vid ett annat tillfälle fick jag stå tillsammans med er vid ljusbordet och titta på fjärilen, och på många andra foton också. Kanske föddes det fotointresse jag nyligen upptäckt redan där hos er?

Jag är fascinerad av Astrid Lindgrens berättelser och när jag tänker på dem som inte finns med oss längre placerar jag dem i Nangijala. Min farmor, din syster, finns där och nu är du där också. Men vet du, moster Berit? Du har inte vilken plats som helst; jag tror att du är Duvdrottningen!. Sofia, som har den rollen i boken, det är precis du. Varm, vacker, omtänksam och stark.

Jag hoppas att det dröjer många, många år tills jag träffar dig igen, men när den dagen kommer ska jag söka dig bland Körsbärsdalens vita duvor!

Sov gott moster Berit, vi ses i Nangijala!