Vad fort det går

Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Känslomässigt åker jag berg- och dalbana. Å ena sidan försöker jag förhålla mig till att jag inte kommer att ha en pappa i livet så mycket längre. Å andra sidan försöker jag ingjuta hopp, att behandlingarna ska hjälpa och att han kan få må bättre.

Om cellgiftsbehandlingen var tuff så var det ändå bara uppvärmning inför strålning. Och det allra, allra värsta är ju den förbannade spridningen. Att han har metastaser i hjärnan. Två har man hittat; en på vardera sida i huvudet. De är också strålade. Tre veckor strålades lungtumören och fem dagar strålades huvudet.

Det går inte att förklara vad det gör med en familj. Vi kommer närmare varandra på ett sätt, samtidigt som vi var och en har vår egen relation till pappa, som drastiskt förändras nu. Det är en förändring som inte låter sig göras enkelt. Jag är så ledsen. Så rakt in i hjärtat ledsen över vad som händer med honom... Så tvingar jag mig själv att lyfta näsan ovanför vattenytan ett tag igen. Våga hoppas att det han nu kämpar med ska vara biverkningar av strålningen och inte cancern som bryter ner och sönder.

"Kära goda godheten" ...du har väl inte lämnat oss?

En bra helg!

Jag påminner mamma & pappa att ta vara på bra stunder. Påminner mig själv om det minst lika ofta. Nu ska jag få ned dem i skrift också, för att inte glömma dem. Det har varit en bra helg! I fredags kom mina syskonbarn hit. De är tonåringar, och jag är så glad att de båda söker upp oss, kommer hit och sitter och pratar en stund. Umgås. Så viktigt! På kvällen tog vi sedan med en vän ut på restaurang. Hon har hjälpt oss med fiskar, hamster och blomvattning under vår semester - tack så mycket!! En jättetrevlig stund på utsökt italiensk restaurang. (...någon som vet var man i Sverige kan få tag på crodino? Vardagsglimtarn kanske? Det var fantastiskt gott!)

Pratade med mamma i telefonen och fick veta att de kommit hem från sjukhuset-långt-borta där pappa har strålats under den gångna veckan. Permis, strålningen fortsätter i 1,5 vecka till. Han har inte mått så bra under veckan, pappa, men förhoppningsvis kan några dagar hemma under helgen få bli bättre.

Lördag, lång lat förmiddag. Jag börjar ha vänt på dygnet på tok för mycket nu, med tanke på att jag snart ska jobba igen men jag njuter av mina långa ensamma vakna nätter. Några per år behöver jag, vill jag ha. Sedan fick vi visserligen åka iväg och köpa en ny diskmaskin då den andra packade ihop och lade av. Bokstavligt, det var en packning av något slag som tyckte att den gjort sitt. Vi sonderade terräng lite men bestämde oss för att köpa den billigaste - det rör sig ändå om 3000:- som ska trollas fram hux flux, och det samma månad som maken får halv lön eftersom han varit hemma med lägsta-ersättning från FK, de sista barndagarna för dottern. Vi har gott om kött i frysen, det får sån lov att gå - jag vägrar vara utan diskmaskin. Nåväl, med diskmaskinen inbaxad på köksgolvet åkte vi vidare till Pizza Hut och åt deras helgbuffé. Jag sysslar med något som kanske inte ska rekommenderas dem som har några semesterkilon, men jag väljer nu att göra så - jag äter klart innan jag skärper till matintaget igen efter semestern.

Helgbuffé på Pizza Hut, det innebär att mjukglassen ingår i priset. Med sås. Eller också gör man som jag. Såsen ingår i priset, med glass. Det är nåt med mig och nougat. Vanlig nougat man kan köpa i affären, guldnougat från godishyllan, nutella (det levde jag på en hel tågluff en gång) och så glassåsen noisette. Oj, vad det var gott! Kvällen innan hade vi ju ätit ute på restaurang också och där har de de ljuvligaste chokladtryfflar till efterrätt. Tillsammans med deras cappucino, ja - det är verkligen njutning att få unna sig goda sötsaker!

Telefon med mamma igen. Pappa hade haft en riktigt bra dag. Jag blir så glad och så lugn av att få höra det. Två av mina kusiner som är i 25-årsåldern var där med sina respektive och hälsade på. De går nästan som barn i huset, och både mamma och pappa är väldigt glada när de kommer dit. Så underbart rätt att de kom dit just den här helgen!

Idag var det kalasdags! En nybliven 4-åring med hälften av generna från Storbritannien och kalaset hade också en tydlig prägling av den brittiska sidan; små sandwishes med olika fyllning, barnen åt kakor också, och sedan scones med clotted cream tror jag det heter; ett "fluffigt" vispat smör (hur ska jag få det att låta gott, för det är det?...) och så marmelad på det förstås. Jag drack kaffe först men ändrade mig förstås till te sedan; det är inte varje dag man bjuds "Afternoon tea". Massor av gott att äta förstås, men allra roligast att övriga gäster, som jag inte träffat så många av tidigare, var väldigt trevliga och lättpratade alla. Speciellt Fru Didriksson förstås, som jag träffade för första gången trots att vi "känner varandra" genom bloggarna! (Jag hoppas vi ses snart igen!) Vi blev segdragna gäster, både vi och Didrikssons-familjen lämnade inte kalaset förrän vid 19-tiden och då hade kalasämnet somnat ifrån alltsammans. "Dags att gå" kan man ju tyda det som...

På hemväg åt vi en delikat middag bestående av varmkorv på Statoil - ja, ibland blir det så... För väl hemma igen var det bara att stoppa dottern i säng - hon ska till fritids i morgon. Får en lite lugnare dag, jag kan hämta henne tidigare, men sedan drar det igång för oss alla tre! När hon hade somnat, akvariet var rengjort, dotterns väska packad inför morgondagen så ringde mamma. Jag vågade nästan inte fråga hur det var, för att få två bra dagar efter varandra, när veckan innan varit så pass jobbig - det var nästan mer än jag vågade hoppas på. Men även idag hade det varit en rätt så bra dag! Och då blev min söndag ännu lite bättre. I morgon åker de tillbaka till sjukhuset-långt-borta, och jag håller tummarna att det får bli en så bra vecka som möjligt ändå. Kämpa på, pappa!!

Så nu sitter jag här... mitt-i-natten och i morgon är den sista lediga dagen på det här sommarlovet. Med facit i hand och med givna förutsättningar har det ändå varit en bra sommar. Med några riktigt svarta och tunga dagar - den med hjärntumörsbeskedet den svartaste av dem alla. Men ändå, vi har haft mamma och pappa här på försommaren, vi var där en vecka i juni/juli, mina syskonbarn har varit där uppe en lång sammanhängande period och min syster var där en vecka också. Vi fick underbara solveckor på Öland med så mycket strandtid vi kunde önska. Vi har varit på Astrid Lindgrens Värld så både jag och dottern blivit "mätta". Trots att det känns motigt att komma igång med jobbet, har jag ändå sammanfattningsvis haft en, efter förutsättningarna, bra sommar!

Vad är väl en trasig diskmaskin?

Egentligen ingenting, men ändå tillräckligt irriterande för att vi direkt stuvade om bland våra inkomster och utgifter och åkte och köpte en ny. Galet tråkiga pengar, men ännu tråkigare vore det att diska för hand. Vi valde den billigaste, vi får väl se om vi kommer att ångra oss!

Livet rullar på

När ett besked som det vi fick kommer, att pappa dessutom har drabbats av hjärntumör, tror man att tiden stannar. Det gör den kanske också, i alla fall för oss som finns där i cirkeln runt om pappa, ja och för honom själv också naturligtvis. Vad vet vi om tidens gång egentligen? Men sedan upptäcker man i alla fall att det snurrar på. Dag efter dag passerar. Timme kommer, timme går. Mellan varven har jag svårt att andas, men faktiskt fungerar jag "som vanligt" också, däremellan. Jag vill inte detta. Verkligen verkligen VILL INTE men vad har jag att sätta emot? Vad har jag att säga till om? Inget alls överhuvudtaget. Jag har bara att finna mig i det och försöka förhålla mig. Livets gång. Ja, ok, det är ju så det är. Men varför just med cancer? Det känns så omöjligt, så farligt, så skrämmande och så oerhört att tufft att slåss mot. Pappa kämpar, och ändå är det så tydligt vad både behandling, biverkningar och svår oro gör med honom. Att måsta genomgå behandling som ligger precis på gränsen till vad man klarar, det är närapå omänskligt. Och om inte jag har något val så gäller det i minst lika hög grad för pappa. Jag kan inte greppa helheten, då kan jag inte andas. Jag får ta små bitar i taget.
Orka kämpa, pappa! Fortsätt kämpa!!!

TUSEN TACK alla goa kända och okända som kommenterat här nedanför och alla ni som hört av på andra sätt också. Jag blir varm av omtanken både om mig men också förstås om pappa, som är okänd för de allra flesta av er. TACK!