2008-05-31

Vilken är den finaste sommarblomman?

Då menar jag blomman man sår från frö eller, som jag, köper en liten planta och sedan ser den växa till i en kruka/ampel och villigt blomma hela sommaren. Till hösten vissnar de ner och så får man, förvånad att sommaren tog slut så fort, vänta till nästa vår/försommar innan det är dags igen. Den finaste och roligaste tycker jag är denna:


Dorotea
En barndomsblomma mamma alltid sådde, som det för några år sedan visade sig att "liten handelsträdgård där hon (dottern) är igenkänd och mycket omtyckt" sålde. Jag har inte sett den någon annan stans så självklart blev jag både glad och aningen nostalgisk. Under de senaste dagarnas värmebölja har alla sommarblommorna växt så det knakat i sina krukor och amplar. Kvällssolen mot blå himmel blev photo-moment ikväll.

Det roliga med den är, att när solen går ner på kvällen eller för all del också när solen går i moln så stänger den sina blommor. Den är alltså bara riktigt vacker när man vill vara ute tillsammans med den.

Vilken är din favoritsommarblomma och varför?

2008-05-30

Vet inte vad jag ska kalla det här fordonet...

När jag bestämde mig att stiga på igen, att hinna med nästa avgång, så visste jag en del om hur resan kunde arta sig, men mycket var helt höljt i dunkel. Jag bet ihop och steg på. Höll för öronen för rösten som viskade om att följa med tillbaka under sommaren. Då behöver jag inte anstränga mig, då är det bara att glida med. Det är precis som att resan med extra bagage hela tiden går i uppförsbacke, och när jag är trött och matt, mätt på resande, är det så lätt att åka med nedför backen ett tag igen... Men jag höll för öronen och hummade högt för att övertyga mig själv att jag inte hörde.

Så här är jag nu. På resande fot... Det är inte så obekvämt som jag trodde, samtidigt som det är helt annorlunda mot alla andra resor. Det gör ont i magen hela tiden och det är förstås jobbigt. Restaurangerna efter vägen bjuder visserligen inget som smakar illa, men ändå - njae, gott vet jag inte om jag kan kalla det. Fast jag är inte sugen på maten som serveras i nedförsbackarna heller.

Jag ska grubbla vidare några dagar och försöka förstå den här resan bättre. Det som absolut är positivt redan nu är att resan gnagt av ca 1,5 kg - precis den belöning jag behöver. Och med det är jag under 70 - tack och lov för det!! Det är en megastor mentalt tung grej att åka in i fel 10-grupp...

2008-05-27

Tutor och fanfarer!!


Grattis älskade pappa
som fyller 72 år på Blenda-dagen!
Jag fick eleverna att nappa
på prat om en yngling som stretchade lagen
och körde ifrån poliser ej tillräckligt rappa.

Det var då
Nu är nu

72 borde inte vara nån ålder för dig
men att slåss mot cellgifter är en utmaning
det gör ont för alla, inklusive mig
att vi inte har svaret, faktiskt ingen aning
hur nästa dag, vecka, månad ska arta sig

Varje behandling har slitit hårdare på kroppen
klart oron gnager sig fast i knoppen
Men vet du vad jag bestämt?!
Att du ska fira minst ett sekel jämnt!
Då har jag nyss fyllt 67 - det blir toppen!

Du klarar det pappa!
Tillsammans klarar vi det!

Puss & kram
på födelsedagen
från din yngsta dotter

2008-05-25

Nya vägar mot samma mål

Jag är ute på en resa jag inte vet slutdestinationen på. Kanske finns det inte ens en? Det jag vet är att jag vid resans start hade 40 kg övervikt i mitt bagage. De har jag under resans gång lyckats dumpa... Underbart att resa med lagom packning! Dessvärre är ca 8 av dessa kilon väldigt hemkära, och har bestämt att följa mig som om jag vore hem för dem. Bara en kort bit av resan har jag varit utan övervikten. Det kostar på att bära för mycket. De flesta resebolag har dyra taxor...
Missnöje. Besvikelse. Oförmåga. Underlägsenhet. Frustration.

Inte roliga valutor någon av dem, men bara att vackert betala när man nu bär för mycket vikt.

Resan i sig är stimulerande, lärorik, ofta väldigt rolig och givande. Jag har träffat så många roliga resekamrater. Några växlar man några ord med, sedan reser man vidare. Andra har kommit att dela min resrutt, blivit nära vänner. Ibland delar vi rum till och med. Saker jag aldrig trodde jag skulle tycka var intressant upptar min tillvaro. Jag funderar hela tiden på hur resan ska kunna bli ännu roligare, ännu mer intressant och hur jag ska lära mig allt som finns att kunna. Hur jag ska kunna känna mig trygg och ändå få se nya saker... Och hela tiden undrar jag om det verkligen är så, att det inte finns någon slutdestination.

Ibland blir längtan tillbaka för svår. Då stiger jag av. Hoppar av på närmaste hållplats. Blundar för dem som vill ha mig med. Håller för öronen för dem som ropar mig tillbaka. Jag slår undan utsträckta händer och rusar tillbaka, förblindad av tårar. Tårar av ilska, frustration och sorg.

  • Ilska och frustration över att jag är så illa tvungen att vara med på den här resan.
  • Ilska och frustration över att spåren varifrån jag kom är igensopade.
  • Ilska och frustration när jag upptäcker att jag igen valde att stiga av...

  • Sorg att jag fått vinka hejdå till så många som jag trodde var mina bästa vänner förut.
  • Sorg att jag är tvungen att välja - att leva eller att stanna där jag kom ifrån, men vem vet för hur länge?
  • Sorg att alternativen ens gör mig sorgsen; det borde ju vara ett enkelt val...

  • Jag famlar mig bakåt när jag stigit av. Letar stigar, njuter av stunden när jag tror att jag hittat rätt. Alltid, alltid kommer de här hemkära kilona rusande då. Hoppar på mig, ivriga och vägvisande. Jag följer dem, som förblindad och tror mig se varifrån jag kom. Jag överväger alternativet att leta mig tillbaka. Men så slår det mig; "...väljer jag vägen tillbaka, väljer jag döden..." Det låter makabert men för mig är det sanning. Jag måste göra mig av med de kilon som söker mig gång efter annan. Jag måste stoppa dem som förblindar mig. Leta reda på närmaste hållplats för att återigen hoppa på resan mot... ja, mot vaddå?! Jag funderar medan jag står där och väntar; "Slutdestinationen kanske är just det - att få resa utan övervikt. Resa kommer jag alltid att göra, men förhoppningsvis hittar jag ett sätt att lämna för tungt bagage dithän!"

    Samtidigt medan jag står där... så förbannar jag och bespottar. Jag river och klöser. Jag önskar i smyg att resan är inställd... Men så kommer den - fordonet som just då är utstakat att ta mig vidare. Ibland är det ett hölass; vingligt högt uppe men väldigt pirrigt och spännande. Inte speciellt snabbt, men roligt och många att dela resan med. Ibland tror jag att jag åker ensam i gödselspridaren... Det luktar illa. Det är otrivsamt. Det finns ingen inom synhåll som delar rutten. Och ibland - tänk då kommer det en lång, vit, lyxig limousine. En bil för bara mig, där jag får bjuda in dem jag själv allra helst vill ha med mig. Då är resan enkel, rolig och lyxig. Vore det alltid limousine kanske jag visste mer om slutdestionationen.

    Men om inte om fanns...!"


    Det var ett tag sedan jag reste nu. Idag har jag stått ett par steg bakom hållplatsen. Försökt bestämma om jag ska åka med. Vägen tillbaka har lockat och pockat. "Du kan ju resa tillbaka bara över sommaren, och fortsätta till hösten igen..." Så har det viskats inom mig under ett par veckor. Alla sedan tidigare utprovade fordon har sina bucklor. Jag litar inte riktigt på någon. Jag måste alltså prova nytt! Prova ett för mig helt nytt sätt att resa. Det verkar som att det gör beslutet svårare. Så idag har jag stått här lite i skymundan och läst tidtabeller... Och så visade det sig att en resrutt som inte så många tidigare provat avgår i morgon, om jag själv vill det! Inte så många har provat den, men av de tre jag känner/känner till har resan varit mycket lyckosam, relativt enkel, mycket lärorik och bäst av allt - hemkära kilon har runnit ut genom avgasröret! Jag har dessutom fått erbjudande att en av dem kommer att vara chaufför. Hon känner rutten jag ger mig in på och hon ska hjälpa mig där vägen är knölig...

    Jag har bestämt mig. I morgon fortsätter jag min resa - resan som i första hand innebär att göra mig av med bagaget som tynger mer än det väger! Vad jag lär mig vet jag inte än, men jag är nyfiken och vetgirig. Bara lite arg ännu medan jag står här och väntar...

    Till just min mamma på morsdag

    ~ Mamma ~
    Visst vet du hur värdefull du är?
    Visst vet du hur viktig du är för mig?
    Visst vet du att jag är stolt över
    att vara din dotter?

    Hos er känner vi oss hemma, alla tre.
    Hos er känner vi oss alltid välkomna.
    Hos er vet vi att vi alltid kommer i första rummet,
    vi döttrar och barnbarn.

    Att finnas där för min dotter,
    som du funnits för mig,
    det är min önskan och förhoppning att klara av.

    Tack för att du är du,
    med många kramar från din dotter
    ~ Ina ~

    2008-05-24

    Vikten går åt skogen

    Över 70 it is... målet var 63 kg till sommaren. Nu är det sommar. Men jag är där jag var i januari. Bra jobbat, eller nåt... Fast jag HAR ju jobbat, jobbat som bara den med både mat och motion. Bara inte fått "betalt". Då gick det som det gick med fokus och planering. Rakt ner i sockermonsterland... Alla känslor ger anledning att äta. Och så gäller det samtidigt att "passa på". *suck*

    Jag famlar i mörker. För några dagar sedan fanns ingen väg ut överhuvudtaget. I morse vaknade jag ändå och anade nyanser i mörkret, jag börjar ana nån sorts vilja långt, långt där inne igen. Ska försöka plocka fram den, aningen av vilja, och se vad fortsättningen blir.

    Jag måste till att börja med bestämma mig för att jag har plussat klart. Det är steg 1...

    2008-05-19

    Något som liknar vemod

    Usch, jag är inte alls i form och fas. Känner mig nere, deppig, trött och ledsen. Varför? Egentligen vet jag inte. Men jag tittar på allt-allt ur den pessimistiska vinkeln, och då är ju förstås allt fel.

  • Har varit till gården vi bodde på fram till förra året. Vill inte bo där, men blev vemodig av att några andra bor där nu och trivs. Varför gjorde inte jag det? Hälsade på tuppen vi lämnade kvar. Honom och hans fruar saknar jag. Mycket!
  • Tittar mig i spegeln och möter en trött blick i ett ansikte som känns blekt. Kroppen under lika blek, och fet dessutom. Jag vet ju med intellektet att jag inte är fet, men jag väger de facto lika mycket nu som i julas, trots att jag kämpat massor-massor med både mat och motion sedan dess. Och det betyder ca 8 kg för mycket. Minst.
  • Åkte vägen förbi första huset vi bodde i här nere för 12-13 år sedan. Där finns inga känslor kvar, inte i huset, men i livet som det då såg ut. Vår ungdom, hela livet framför oss. Nytt jobb, första jobb efter utbildning. Lång flytt och första huset. Så många saker för första gången. Livet formades. Fortfarande.
  • Har haft en rolig-rolig dag med dottern på liten handelsträdgård där hon är igenkänd och mycket omtyckt. Sedan lunch i lilla grannstaden, ihop med make och dotter. Absolut inget som händer till vardags för oss! Och som grädde på moset en rejäl stund i speciellt badhus nära där vi förut bodde. Dottern mycket lycklig och uppspelt och så även jag. Speciell ledig dag för oss båda, fylld av roligheter. Men vad händer sen? När jag kommer hem? Då drabbar mig den stora tröttheten. Och med den kommer irritationen och den sura rösten. Som tillrättarvisar en dotter som ju bara vill fortsätta tillsammans-myset. Orättvist mot henne. Väldigt.
  • ...och jag blir så ledsen på den där tröttheten som jag inte vill ha. Ledsen och besviken på mig själv som låter tröttheten gå ut över dottern. Blir låg och ledsen av det. Känner vemod.
  • 2008-05-11

    Fröet möter ägget

    Dottern och jag befann oss tidigare ikväll i ett nära samtal. Det handlade om "blommor & bin", och precis som jag anat är (var) dottern så ovetande man bara kan vara över livets skapelse. Konstigt egentligen, för hon vet ju hur det går till både bland hästar, hönor och katter. Men man ska ju lyckas göra kopplingen däremellan också förstås!

    Hur som haver. Hon pratade om att eftersom jag är hjärtsjuk och inte kan ha fler bebisar i magen så borde maken och jag gå åt olika håll här hemma. Jag förstod inte hennes tankegång riktigt, så jag frågade vad hon menade.
    -Jo, är man kär så kan det bli en bebis om man möts... och mamma, i så fall dör du.

    Jag såg hennes allvarsamma min och hade inte svårt att hålla samma allvar. Det här var viktigt för henne. Så mjukt jag kunde förklarade jag att det inte är någon fara alls, att man kan pussas och kramas och vara tillsammans med den man är kär i. Det blir inte bebisar av det.
    -Men hur går det till då? Fröet och ägget som blir en bebis. Hur...?

    Jag fortsatte försiktigt. Fröet finns i pappans snopp och ägget i mammans snippa, så när de möts kan det bli bebis.
    -Har man snoppen vid snippan alltså? Gjorde ni så när jag kom in i din mage mamma?

    Hon fick även detta bekräftat och nickade bara. Sen satt hon tyst en stund. Så kom det:
    -Mamma. Det är mitt fel att du är sjuk...

    Jag blir tårögd av hennes stora ansvar och den skuld hon tyckte sig bära. Hon fick förstås höra på alla sätt jag kunde komma på att det inte är så. Att det inte är någons fel. Ingen kan veta när en sjukdom slår till. Att jag gärna lever med mitt hjärta, jag fick ju henne... Jag är glad över mitt trasiga hjärta eftersom jag fick det dyrbaraste tänkbara.

    Jag har ibland undrat hur det ska bli, att prata om "blommor och bin". Aldrig kunde jag ana att det skulle bli så allvarsamt, djupt och nära. Hon bär stor klokhet, och tar också kanske just därför på sig stort ansvar. Tur att hon kan sätta ord på det!

    Den 11 maj - en sommardag!

    I helgen har vi haft riktigt sommarvärme. Väderleksprognosen säger att det drar in kallare väder nu, så vi ville verkligen ta vara på den här sommarsöndagen. Alltså packade vi matsäck (engångsgrill, grillkorv, korvbröd och juice) och åkte till en strand här i närheten. Man får inte köra ända ut utan måste gå en bit, ca 15 minuter, men i dessa omgivningar gör det inte mycket:

    Vi trodde att dottern med kompis skulle nöja sig att blöta fötterna, att vattnet skulle vara rejält kallt, och vi hade heller inte med några handdukar eller badkläder. Det var farligt nära "...det bara blidde så!" som Tjorven och Pelle i Saltkråkan säger på midsommarafton när de helt plötsligt badar så mycket de kan i sina finkläder... men tjejerna klarade sig med byxbakarna torra i alla fall.

    Det smakar gudomligt med grillkorv när man lekt på stranden och i vattnet ett tag och eftersom solen sedan valde att ta skydd bakom tunna moln, gick vi mot bilen när vi ätit klart. Vi valde en annan väg då, och bilden här nere vittnar tydligt om vilken landskapsblomma vi har i vårt landskap!

    2008-05-06

    Ivrig som ett barn på julafton

    Det borde dottern vara. Men det är den ömma modern som står för känsloregistret istället... Varför? Jo, för att sommarens inplanerade extra långa vistelse i Småland, runt Vimmerby för att vara exakt, gör så att det blir billigast att köpa en sommarbiljett till Astrid Lindgrens Värld. Och vad gör vi då av det? Jo - vi tar en tripp dit med husvagnen redan till nationaldagshelgen den 6-8 juni. Smart va´?! Dottern fyller 8 år i sommar. Det är inte många somrar till som hon vill åka dit. Kanske är det sista till och med... då gäller det att åka dit mer än en gång. Eller hur?!

    2008-05-04

    Morfar i norr & massa foton

    Vi har varit och hälsat på mamma & pappa över den extra långa helgen. Älskade, kämpande pappa! Han slåss både mot biverkningar och oro - förstås. Hur skulle det annars kunna fungera? Illamåendet och smärtan rev och slet i honom när cellgifterna banar väg genom systemet. Ändå höll han skenet uppe så pass att ett av barnbarnen som var med inte förstod att han var dålig. Jag hörde samtalet med mamman dagen efter; "Jo, igår var han tydligen jättedålig men jag märkte inget..." De vet hans sjukdom, de tar in så mycket de klarar av oro och funderingar, och samtidigt får de chans att vara nära, nära. Det är skönt att se hur alla tre barnbarnen kryper nära när de har chansen. Hur de alla söker hans sällskap. Så har det alltid varit, med alla människor, pappa är en person man gärna umgås med. Och nu märks det förstås extra. Man tänker mer när man ser det i sjukdomens spotlight; hur barnen söker uppmärksamheten och närheten och hur de får den i precis hur stora portioner som helst. Klyschan "Världens bästa morfar" känns sannerligen allt annat än klyschartad efter dagar som dessa!

    Vi har rest många mil idag och så här på våren märks det så tydligt hur långt vårt land är. Här kommer lite exempel:



    Visserligen fanns bara lite av snön kvar - de har haft massor precis som i resten av inlandet/fjällvärlden, och det försvann på en vecka - men dottern lekte glatt i det lilla som var kvar.


    Det är något speciellt med rinnande vatten. Jag kan hålla på hur länge som helst för att få till bilden. Här lite längre slutartid så att det verkligen syns hur bråttom smältvattnet har på sin väg ner från skogen mot den stora älven.


    En av mina morbröder hade en kull valpar. Fem små busiga gråbollar, som charmade oss fullständigt förstås. Tur att det är jakthundar ut i minsta molekyl, det går inte ens att tänka tanken att ha en i villan i stan...!


    Ofta hängde alla fem i dotterns kläder och hår - här syns en av dem i jakt på det i kepsen instoppade håret. Bilden ser kanske lite konstigt ut, vilket beror på att jag "blurrat" till dotterns ansikte.



    Mormor och morfar bor nära den stora älven. Med nära menar jag ca 10-15 meter. Utsikten från köksbordet är enastående. Alla dras till älven sommar som vinter. Dottern tränade "slå kotte med pinne" länge länge, och i slutet var det farligt nära att hon tog årets första dopp, men i sista ögonblicket hittade hon balansen igen och konstaterade att hon bara "blev lite lite blöt i ena stöveln!"


    Så påbörjade vi resan hemåt och efter nån mil hittade vi en flock renar i en trädgård. Jo, faktiskt! Jag smög så nära jag kunde komma, men efter att ha studerat mig en kort stund...


    ...fann de som säkrast att "bättre fly än illa fäkta". Renar känns ganska "norrut", eller?


    Efter ganska många mil i bil nådde vi den stora europavägen som följer norrlandskusten. Vi var inte ensamma idag!


    Vi var heller inte ensamma om en bensträckare vid Hagsta Krog men däremot var vi solo runt naturstigen vid den lilla "sjön" som finns där. Konstigt...


    Jag fotade våren, som nu mer än halvvägs, förstås var mycket längre gången än uppe hos mamma & pappa.


    Vitsippor kan man aldrig fota för många. Här kröp jag långt, långt nere i ett dike för att få den rätta vinkeln på bilden. Ca 5 minuter senare kändes det ganska olustigt, eftersom vi mötte...


    ...den här lille(/lilla?) "kompisen". Helt öppet, mitt på gräsmattan som fungerar som stig, låg den i solen. Vi var inte nära att trampa på den, men heller inte jättelångt ifrån. Den var ganska loj och lät oss ta en närmare titt, vänja oss vid känslan och upptäcka att så farlig var den ju ändå inte. Alla tre barnen/ungdomarna såg en huggorm för första gången, så det tog lite tid att få ner pulsen.


    Till slut ringlade den vidare ut på en sten och ner mot vattnet. Så vackert mönstrad, nästan blå faktiskt.


    Den gav sig av över vattnet över till en liten ö. Tyckte nog att det räckte med uppmärksamhet från oss människovarelser! Kanske hade vi här också svaret till varför vi var så ensamma runt den lilla sjön...


    Ju längre söderut vi kom, desto grönare var träden. Vitsippor blommar i stora mattor, man kan omöjligt ligga på knä och närmare betrakta dem alla. Men när vi anlänt hemma igen, kunde jag i alla fall låta alla blommor på marken runt huset få varsin egen stund. Här vackra pingstliljor...


    Men det mest fantastiska av allt är våra tre superstora megajättehäftiga körsbärs/bigarråträd. Men hur mycket kan ett och samma träd blomma??? Det är magiskt - det finns inga andra ord! Och samtidigt då helt omöjligt att hinna ägna varje blomma egen uppmärksamhet. Hoppas de inte blir ledsna...!


    Vackrare placerad klätterstege än så här kan man väl ändå inte ha? Vi bestämde snabbt att vi lever i Körsbärsdalen förstås, och väntar ivrigt på Skorpan och Jonatan... Allt går att koppla till Astrid Lindgren!

    Tack snälla mamma & pappa för allt. Vi ses kanske i slutet av maj!