2008-02-26

Nu känns det inte konstigt längre!

Med snö alltså! Idag har det snöat hela dagen, säkert en decimeter har det kommit. Härligt! Igår sken istället solen från en klarblå himmel. Det gör inte ont det heller!

Däremot gör kroppen ont. Väldigt ont! Det börjar kännas att den utsätts för aktiviteter den inte är van vid flera timmar om dagen. Mina "framben" - skenben heter det väl, framsidan av vaden - gör riktigt ont! Jag har nya pjäxor och behöver nog justera dem lite, men så som det nu är så gör det ont bara jag tittar på benen. Att sedan "Bogsera barn" är också en aktivitet jag inte är så van vid. Och lägg därtill "Ha barn framför sig i liften. Den lååånga anslutningsliften mellan fjällen" Och så "Vanlig skidåkning", och förstås "Åka skidor med barn i sele framför, vilket innebär att jag måste ploga för att bromsa både mig och barn"... Ja, det gör ont. I ben. I rygg. I axlar. Träningsvärk. Skönt på ett sätt men irriterande samtidigt eftersom vi har flera dagar kvar och jag vill åka så mycket jag bara kan och hinner!

Min dotter är makalös, om jag får säga det själv. Och det får jag ju!! Idag har hon för första gången fått använda hett eftertraktade stavar. Jag visade en gång, sedan gled hon nedför en ganska brant backe och satte i stavarna precis rätt hela tiden. Fort går det, rejäla svängar som reglerar hastigheten och hon har full koll hela tiden. Hon har ändå inte åkt så mycket, i fjol sammanlagt 10 dagar tror jag. Året innan snarare 5 dagar och året innan det kanske 3 dagar. Hon lyser som en sol när hon glider iväg med skidskolegruppen, och när vi åkt klart bara inte vill hon gå in. När vi andra stupar in i stugan, helt borta av trötthet, då stannar hon ute med slalompjäxor på och leker i en stor snöhög utanför stugan. Jag är imponerad av henne!! Och stolt förstås!

Så vad gör lite fysisk smärta i kroppen? Mentalt är detta liniment - liniment som får räcka till även för ömmande ben, värkande axlar och spänd rygg. Jag mår bra!

2008-02-23

Sportlov!

I morgon laddar vi för en veckas skidåkning. Då våren tydligen bestämt sig för att slå sig ner här i trakten både per definition och i känsla (snödroppar, blommande buske, svärmare, skalbagge...) känns det både konstigt och overkligt att vi ska ha med snö och skidor att göra redan i morgon. Men roligt!

2008-02-15

Men nu räcker det väl?!

Dottern blev piggare och piggare allt eftersom sedan senaste inlägget. Onsdag var hon hemma, klagade att hon hade tråkigt och ville gå ut. Matlust kunde vi väl inte direkt skryta med men de få gånger hon haft magsjuka har det sett ut så, det har varit väldigt trögt att komma igång med ätandet. Så igår fick hon gå till skolan. Maken flexade ut lite tid och hämtade henne tidigare för att inte första dagen skulle bli så lång. Middagen gick i med lite påminnelser. Hon fick ett chokladhjärta som alla-hjärtansdagspresent och det åt hon. Gick och lade sig. Somnade.

Kl 00.10 vaknade hon och hade ont i magen. Gick upp och kissade och sa sedan glatt godnatt. Försvann upp i sin nya loftsäng, som hon alltså sov i för andra natten, och det blev tyst. Efter 10 minuter till, när maken och jag äntligen var på väg i säng, ropade hon igen. Jag ställde mig på en stol bredvid och försökte höra på vilket sätt hon hade ont i magen. Det kunde hon inte svara på, men satte sig upp på knä i sängen... tack och lov! För i samma andetag kaskadkräktes hon rakt ut i luften. Hon befann sig alltså ca 1.70 upp i luften. Två omgångar till kom. Det var "kräk" överallt! Själv hann jag ta skydd under loftsängen och klarade därmed överkroppen. Ja, fler detaljer behövs väl inte.

Vi sanerade både dotter och rum efter bästa förmåga. Hon fick lägga sig i min säng och jag lade mig i gästsängen. Maken har "vabbat" idag igen och vi är hjärtligt trötta på allt vad kräksjukor heter nu. Mest dottern som är upprörd över att inte få vara i skolan. Jag vägrar förresten att må illa. Vägrar!

2008-02-12

Meny hos en magsjuk

Efter att ha varit magsjuk i söndags kändes dottern piggare igår eftermiddag, berättade maken när jag kom hem från norr (återkommer angående den resan). Hon hade ätit, visserligen inte som vanligt men ändå lite riktig mat. Vi funderade fram och tillbaka igår kväll, maken och jag, om hon behövde en dag till hemma. Den frågan löste hon själv! Vid 1-tiden ropade hon för att tala om att hon hade kräkts. Det som hon ändå hade petat i sig till middag kom på returen. Ut i sängen, hela täcket, kudden och över ett gosedjur också för säkerhet skull, för att jobbet skulle bli riktigt gjort.

I morse sov hon till 8.30. Gick från sängen till soffan och där har hon legat hela dagen. Menyn har sett ut som följer:

2/3 äpple
3 vetekex med bregott
1 mun nyponsoppa
3 muggar äppeljuice
2 tärningar vitt bröd
1 salt pinne

Ja, that's it. En gång har hon kissat och det efter att jag bad henne. Bör man börja bli orolig?

2008-02-02

Att våga hoppas

Jag vill våga hoppas! Jag verkligen verkligen vill våga hoppas att vi har många år kvar tillsammans. Tillsammans med pappa och mamma. Efter de första kaotiska dagarna, med panik och förtvivlan, börjar jag ändå känna så. En svag förhoppning att det ska kunna bli bra. Att det ska kunna stanna av nu, att han inte behöver bli sämre. Och att det får vara så, länge. Kanske är det trots allt Kära goda godheten som gör så gott hon kan.

Kära goda som från början kommer från Vardagsglimtarn. Alla alla kan våga tro på godhet, oavsett vilken annan livsåskådning man har, skrev hon en gång. Det gillade jag så mycket att jag anammade det. När stora, svåra saker pockar på kommer det av sig själv nu, att be Kära goda godheten vara med. Följ den här länken och se att även hon använt det angående tumörer... och här om en förlorad jullåda - hon kan användas överallt, godheten!

Tillbaka till min svaga förhoppning. Kanske är det magkänslan som faktiskt inte brukar lura mig! Kanske är det ren och skär överlevnad för att man inte orkar gå omkring och vara nattsvart jätteledsen och orolig hela tiden. Men jag vill tro att det är min magkänsla.

Men framför allt vill jag kunna skicka iväg lite mod att våga hoppas till pappa. Och till mamma. Våga hoppas att det trots det jäkla skitotäcka ordet cancer inte är kört. Att det trots det jäkla skitotäcka ordet cancer ändå kommer att gå bra. Att våga fylla dagarna med goda tankar. Så klart är det näst intill omöjligt så här i början. Men jag hoppas att det ska få ta lite plats nånstans i alla mörka, svarta och tunga tankar...

Ljusa tankar som ger energi. Jag hoppas att en svag förhoppning snart hittar hem till er också. Godheten, hjälp oss med det!

Gör det!

Det handlar om små barnahjärtan. Små trasiga barnahjärtan. Genom att köpa en pin som ser ut som på bilden jag lånat hos Sara vill fara stöder man forskningen. En riktigt god sak alltså. På hjärt-lungfondens hemsida kan man läsa:
Alla barnhjärtans månad
Varje år föds 1 000 barn med hjärtfel i Sverige. Barnens hjärtsjukdomar kommer ofta i skuggan av de som drabbar vuxna. Därför sätter vi alla små hjärtan i centrum under februari.


Rubriken betydde inte att följa länkarna var det viktiga. Rubriken uppmanar såklart till köp! Man kan köpa sin pin på något av följande ställen: Choice Hotels, Ge-kås, Euroflorist, Hemköp, Life, Vincent Shoe Store, Gina Tricot, Hälsokraft, Tempo och vissa Nära Dej-butiker. De säljs även av skolungdomar.

Nu har jag ett mål för mitt promenerande i morgon - jag ska köpa mig ett gäng hjärtepins!

Den osedvanligt friska ungen...

...är istället osedvanligt sjuk idag. Hon vaknade för det första inte förrän 8.30 vilket verkligen aldrig händer. Sedan gick hon rakt in i dörrkarmen, så vinglig på benen var hon. Och röd som en tomat i ansiktet. Inte bara varm; snarare kokhet. Fick ta tempen i munnen och den bekräftade vad vi redan visste, 40,14°. Hur mycket är det man ska lägga till i munnen? Skulle gissa att hon hade runt 40,5°. Det blev så klart alvedon och sen dess ligger hon som en liten trasa i soffan. Allt smakar dessutom illa, så vi får vara på henne för att hon ska dricka. Det blev helt enkelt en sjukstugelördag här!

2008-02-01

Hjärtat stannade

Nerverna ligger utanpå. Minst sagt. Jag blir alltid rädd när telefonnumret på displayen visar dotterns skola/fritids eller tidigare dagis. Än mer idag. Nerverna utanpå. Sällan har det ringt därifrån, hon är en osedvanligt frisk unge. Kanske därför jag blir rädd. Och extra rädd idag, eftersom oron sitter som en ständig följeslagare. Egentligen kanaliserad mot pappa, men snabbt, snabbt ändrade den riktning. Jag svarade. Hjärtat stannade. Ingen där... Försökte själv ringa upp. Gick inte. Till saken hör att kommunen igår lade om till ip-telefoni. Vilket betyder att det inte alls fungerar någonstans i kommunen för tillfället... Och just då ringer de från dotterns fritids. Utan att komma fram. Gha!. Det ringde igen, då fungerade det. Jag hörde fritidsfrökens röst i andra änden. Presenterade sig både länge och väl. Jag hade lust att skrika att jag visste att det var hon - kom till saken!

Nerverna utanpå. Överreagerar. Pulsen nära max. Dottern hade ont i halsen... Grät och ville gå hem. Jag hämtade henne förstås. Gjorde te med mycket honung när vi kom hem. Tog tillvara ögonblicket. Eleverna fick gå hem tidigare en fredageftermiddag, de såg inte alls ledsna ut. Dottern och jag fick mysstund i soffan. Nerverna ligger utanpå. Men pulsen har sjunkit. Lite.

Varma händer

Pappas händer är alltid varma. Alltid. Jag har många vinterminnen, värme och rädsla i samma minne. Pappa på skotern och jag framför honom eller också i skoterkälken bakom. Nattsvart omkring oss, bara skoterlyset. Jag var ofta rädd. Rädd för mörkret, rädd för älgar, rädd för att fastna i snön. Men trygg också. Trygg tillsammans med pappa. Ibland när det var eländigt kallt frös näsan allt för mycket. Mina händer var kalla i vantarna. Pappa tog av sin handske. Lade handen över ansiktet på mig. Han har stora, sträva händer. Händer som arbetat mycket och hårt i livet. Barhänt i kyla också, det har gjort dem sträva. Varje gång lika förvånad - handen så varm över min näsa. Trygg & varm. Sällan såg vi älgar. Ibland körde vi fast. Aldrig behövde jag egentligen vara rädd. Bara trygg. Och varm.