Det är klart att det känns vingligt.
Det är klart att jag tappar balansen.
Det är klart att det är ansträngande.
Det är klart att jag blir trött.
Det är klart att jag inte vill...
Det är ju så nytt. Dag 2 bara. Vi måste lära om. Vi måste ställa om. Lära oss nya saker och det tar tid och tar emot. "Man kommer ut starkare på andra sidan" brukar man säga. Jag vill fan inte va´ stark alls! Jag är gärna jättesvag och utan muskler, bara jag slipper detta. Bara vi slipper detta... pappa, mamma och alla andra nära i familjen.
2008-01-31
2008-01-30
Det gick
Tänk att det gick! Det gick att sitta tillsammans med fyra andra kvinnor och prata ikväll. Mycket runt pappa förstås, men faktiskt inte bara. Jag har till och med skrattat ibland. Eller vaddå "till och med"; skrattat har jag hunnit göra tillsammans med pappa ett par gånger efter det gräsliga cancerbeskedet idag... Han har världens bästa galghumor; den hjälper en att kravla sig ovanför gjyttjeytan, och alla sådana instrument behöver vi nu.
Jag tänker med en dåres envishet uttala ordet. Cancer. Till slut måste ju den gräsliga klangen klinga ut. Cancer. Till slut måste det ju bli mindre farligt. Cancer. Jag tänker vänja mig. Jag ska vänja mig vid det; cancer.
Vi vet mycket lite just nu vad som ligger framför. Men varje dag tillsammans är till för att tas till vara. Så är det ju alltid, alltid men det är så otroligt lätt att glömma det och börja bry sig om små saker. Just idag, precis som varje dag i hela mitt liv - is that amazing or what!? - har pappa och mamma funnits. Just idag också. Och kanske i morgon? Kanske? Det är så lätt att ta för givet att det ska vara så även i morgon. Om man inte tar det för givet, är det då möjligt att uppskatta det ännu mer. Kanske? Jag ska försöka.
Jag tänker med en dåres envishet uttala ordet. Cancer. Till slut måste ju den gräsliga klangen klinga ut. Cancer. Till slut måste det ju bli mindre farligt. Cancer. Jag tänker vänja mig. Jag ska vänja mig vid det; cancer.
Vi vet mycket lite just nu vad som ligger framför. Men varje dag tillsammans är till för att tas till vara. Så är det ju alltid, alltid men det är så otroligt lätt att glömma det och börja bry sig om små saker. Just idag, precis som varje dag i hela mitt liv - is that amazing or what!? - har pappa och mamma funnits. Just idag också. Och kanske i morgon? Kanske? Det är så lätt att ta för givet att det ska vara så även i morgon. Om man inte tar det för givet, är det då möjligt att uppskatta det ännu mer. Kanske? Jag ska försöka.
För att inte...
...eller
"trots att"
...eller
"just för att"
...eller
"just för att inte"
...eller
"bara för att"
...eller
"eftersom"
...eller
Många påbörjade tankar. Inga avslutade. Det har inte trillat in, förstås. Det kommer att ta tid. Men för att klara av. Att tänka i mer än. Oavslutade meningar så väljer jag ändå. Att gå och äta middag med några. Vänner. Just ikväll. För pappas skull. För min skull. För att visa cancerdjävulen att vi fortsätter. Det ska jag göra. Jag ska leva! Jag ska ta vara på all tid. Skiter i om den är 2, 5, 10 eller 15 år. Jag ska ta vara på varje dag! Så jag börjar ikväll.
...jag börjar tillsammans med vänner, men tankarna - de är hos dig, pappa. Kära tankar och så mycket styrka jag har att skicka!
"trots att"
...eller
"just för att"
...eller
"just för att inte"
...eller
"bara för att"
...eller
"eftersom"
...eller
Många påbörjade tankar. Inga avslutade. Det har inte trillat in, förstås. Det kommer att ta tid. Men för att klara av. Att tänka i mer än. Oavslutade meningar så väljer jag ändå. Att gå och äta middag med några. Vänner. Just ikväll. För pappas skull. För min skull. För att visa cancerdjävulen att vi fortsätter. Det ska jag göra. Jag ska leva! Jag ska ta vara på all tid. Skiter i om den är 2, 5, 10 eller 15 år. Jag ska ta vara på varje dag! Så jag börjar ikväll.
...jag börjar tillsammans med vänner, men tankarna - de är hos dig, pappa. Kära tankar och så mycket styrka jag har att skicka!
...
...
Just så känns det.
...
...
Ingenting. Och ingenting. Sen tårar i massor. Frågor förstås. Kaos.
...
...
Pappa har lungcancer.
Fy fan!
:´o(
Just så känns det.
...
...
Ingenting. Och ingenting. Sen tårar i massor. Frågor förstås. Kaos.
...
...
Pappa har lungcancer.
Fy fan!
:´o(
2008-01-29
Tre punkter!
Nä, jag ångrar mig!
I sju månader har jag väntat, har vi väntat på besked. Besked om vad det är som gör att pappa blir så andfådd. Antalet resor till sjukhuset långtborta har jag tappat räkningen på. Antalet Kära-goda-godheten jag uttalat har jag också tappat räkningen på. Hela tiden bara en stark, stark önskan om besked. Om att få veta vad det är.
För snart två veckor sedan gjordes en operation där en körtel plockades ut. En körtel som skulle analyseras. Nu är det gjort. Nu är det tydligen klart... I morgon vill överläkaren träffa honom på plats på sjukhuset långtborta. Både mamma och pappa åker dit. Vi har ingen aning vad beskedet blir, men eftersom de vill ha honom där på plats så gissar jag att det inte handlar om en lunginflammation som ska behandlas med penicillin... Katastroftänket jag är begåvad med behövs liksom inte - det är läskigt nog ändå.
Så, förresten. Jag har ångrat mig. Jag vill inte veta! *sticker huvudet i sanden*
För snart två veckor sedan gjordes en operation där en körtel plockades ut. En körtel som skulle analyseras. Nu är det gjort. Nu är det tydligen klart... I morgon vill överläkaren träffa honom på plats på sjukhuset långtborta. Både mamma och pappa åker dit. Vi har ingen aning vad beskedet blir, men eftersom de vill ha honom där på plats så gissar jag att det inte handlar om en lunginflammation som ska behandlas med penicillin... Katastroftänket jag är begåvad med behövs liksom inte - det är läskigt nog ändå.
Så, förresten. Jag har ångrat mig. Jag vill inte veta! *sticker huvudet i sanden*
2008-01-28
Jag kom in!
För många nyårslöften har gjort det näst intill omöjligt att komma in på kvällspassen på friskis här i stan... Men ikväll kom jag in på mitt absoluta favoritpass - och jag är nyfrälst. Det är nästan som en religion! Varför har jag inte varit där på några år? Varför...?! Tänk vad endorfiner och adrenalin kan göra! Jag är hög som ett höghus ikväll, samtidigt som jag mår bra mentalt. "Höghet" av socker är inte alls lika angenämt för då gnager samvetet som en liten mus på en ostkant... Alla måndagkvällar resten av vintern/våren är inbokade; jag ska vara där i så god tid så jag alltid kommer in!
2008-01-26
Yes!
Dagens vägning var riktigt rolig! För det första fick jag ett rejält minus som belöning av den gågna veckans idoga gångande och som grädde på moset fick jag också utträde ur den eländiga och mycket avskydda 70-klubben. Med ett veckominus på 1,8 kg landade jag med minsta möjliga marginal i 60-klubben igen, nämligen på 69,9 kg. "Bara" 7 kg kvar nu och det känns inte det minsta omöjligt en dag som denna!! *glad & stolt*
Jag har gått rätt rejält minsann, och eftersom min stegräknare har 7 dagars minnesfunktion kan jag redovisa antalet steg här. Intresseklubben studsar upp och ner i rena hänförelsen antar jag!
sön 20/1: 16974 Gick först ca 5 km med dottern (...bra gjort av en 7-åring tycker jag!) ner till centrum för att titta på en konsert. På kvällen gick jag en rask, rask promme med en granne på ca 60 minuter
mån 21/1: 17039 Ledig dag som vanligt. 10 km stav-promme med kompis i ett elljusspår. Riktigt skönt!
tis 22/1: 9016 Promme till och från jobb förstås. Ett friskispass inplanerat på kvällen, men besök av systerdotter prioriterades - förstås! 1000 steg för lite - det hade jag ändå kunnat fixa!
ons 23/1: 5047 Körde bil till jobbet, eftersom jag sedan skulle vidare till tandläkaren. Ingen promme till jobbet alltså... och lat kväll i TV-soffan. Min 5000-dag med andra ord.
tor 24/1: 6893 Promme till jobbet, skjuts hem. Skulle klara 10.000 ändå eftersom jag skulle på friskis... Hade inte med i planeringen att det var fullt igen...
fre 25/1: 17018 30 minuters promme till jobbet, sedan omväg hem på 90 minuter.
lör 26/1: 9873 Jag ska över 10.000 innan kvällen är slut. Har promenerat 60 minuter sammanhängande.
Målet med promenadräkningen är att komma över 10.000 steg, men jag har gjort en liten modifikation. Jag har tänkt mig ett "5-1-1-system" vilket innebär 10.000 steg 5 dagar i veckan, 5000 steg 1 dag/vecka och 15.000 steg den kvarstående dagen. Det blir ändå ett snitt på minst 70.000 steg på en vecka och det vill jag verkligen försöka hålla - allrahelst efter vågen&jag-mötet i morse! Snittar jag den gångna veckan blir det 11.694 steg så jag är nöjd förstås!
Jag har gått rätt rejält minsann, och eftersom min stegräknare har 7 dagars minnesfunktion kan jag redovisa antalet steg här. Intresseklubben studsar upp och ner i rena hänförelsen antar jag!
sön 20/1: 16974 Gick först ca 5 km med dottern (...bra gjort av en 7-åring tycker jag!) ner till centrum för att titta på en konsert. På kvällen gick jag en rask, rask promme med en granne på ca 60 minuter
mån 21/1: 17039 Ledig dag som vanligt. 10 km stav-promme med kompis i ett elljusspår. Riktigt skönt!
tis 22/1: 9016 Promme till och från jobb förstås. Ett friskispass inplanerat på kvällen, men besök av systerdotter prioriterades - förstås! 1000 steg för lite - det hade jag ändå kunnat fixa!
ons 23/1: 5047 Körde bil till jobbet, eftersom jag sedan skulle vidare till tandläkaren. Ingen promme till jobbet alltså... och lat kväll i TV-soffan. Min 5000-dag med andra ord.
tor 24/1: 6893 Promme till jobbet, skjuts hem. Skulle klara 10.000 ändå eftersom jag skulle på friskis... Hade inte med i planeringen att det var fullt igen...
fre 25/1: 17018 30 minuters promme till jobbet, sedan omväg hem på 90 minuter.
lör 26/1: 9873 Jag ska över 10.000 innan kvällen är slut. Har promenerat 60 minuter sammanhängande.
Målet med promenadräkningen är att komma över 10.000 steg, men jag har gjort en liten modifikation. Jag har tänkt mig ett "5-1-1-system" vilket innebär 10.000 steg 5 dagar i veckan, 5000 steg 1 dag/vecka och 15.000 steg den kvarstående dagen. Det blir ändå ett snitt på minst 70.000 steg på en vecka och det vill jag verkligen försöka hålla - allrahelst efter vågen&jag-mötet i morse! Snittar jag den gångna veckan blir det 11.694 steg så jag är nöjd förstås!
2008-01-22
Ettbarns-mamma, eller?
Ja, jag har ett barn. Det bor ett barn under mitt tak. Jag får barnbidrag för ett barn. Vi har en barnstol i bilen och bokar 3 platser på tåget, när vi åker hela familjen. Så ja - jag har ett barn.
Men riktigt så enkelt är det inte. Det finns två barn till som står mig lika nära. Barn där jag märker att jag handlar instinktivt med känsla innan intellektet hinner med. Jag har märkt det några gånger när det hänt saker runt dem och "lejonmamman" anar fara. Idag hände det igen. Ja, jag vet att jag inte tänker logiskt då - inte först. Det jag gör är fokuserat på barnen. Det är inte med fokus att trampa på eller sopa undan någon annan. Men igen, jag tror jag skrivit det förr, så är jag rädd att det är så det uppfattas...
"Lejonmamma" skriver jag... det stämmer till viss del. Jag har ju också en pedagogisk roll att ikläda mig, och jag vinglar däremellan. Ibland är jag superkänsliga-med-alla-nerver-på-utsidan-lejonmamman och i nästa grisblink istället pedagogen med "barnet-i-centrum" framför ögonvitorna. Egentligen inte motpoler, bara olika sätt att hantera det från min sida - både utåt och emotionellt. Pedagogen hinner dock alltid tänka först och agera sedan. Vid oro/fara är jag oftast pedagog på jobbet... Aldrig är jag det mot mitt barn, och sällan mot de andra två nära-nära.
Så egentligen har ja minst tre barn. Ibland har jag ca 50 st... Jag är van att lägga mig i. Jag är van att vara den som gasar och driver framåt. Det betyder inte att de som har dessa barn under sina tak, får barnbidrag för dem, räknar antalet bilstolar i bilen och som beställer fler tågbiljetter, har blivit lurade på sitt/sina barn - det är bara "så enkelt" att de här barnen har fler vuxna ögon omkring sig. Barnet som bor under mitt tak, som är mitt eget, har förhoppningsvis också vuxna omkring sig som reagerar grisblinkssnabbt. Det är min sanna förhoppning!
Barnet i centrum. Så måste det alltid vara. Jag är en vuxen som agerar, snabbt, med mycket känslor och ibland snabbare än tanken. Sen om det råkar vara mitt eget barn, mina elever eller några andra som står mig nära, nära... det är liksom inte det som hör hit.
Men riktigt så enkelt är det inte. Det finns två barn till som står mig lika nära. Barn där jag märker att jag handlar instinktivt med känsla innan intellektet hinner med. Jag har märkt det några gånger när det hänt saker runt dem och "lejonmamman" anar fara. Idag hände det igen. Ja, jag vet att jag inte tänker logiskt då - inte först. Det jag gör är fokuserat på barnen. Det är inte med fokus att trampa på eller sopa undan någon annan. Men igen, jag tror jag skrivit det förr, så är jag rädd att det är så det uppfattas...
"Lejonmamma" skriver jag... det stämmer till viss del. Jag har ju också en pedagogisk roll att ikläda mig, och jag vinglar däremellan. Ibland är jag superkänsliga-med-alla-nerver-på-utsidan-lejonmamman och i nästa grisblink istället pedagogen med "barnet-i-centrum" framför ögonvitorna. Egentligen inte motpoler, bara olika sätt att hantera det från min sida - både utåt och emotionellt. Pedagogen hinner dock alltid tänka först och agera sedan. Vid oro/fara är jag oftast pedagog på jobbet... Aldrig är jag det mot mitt barn, och sällan mot de andra två nära-nära.
Så egentligen har ja minst tre barn. Ibland har jag ca 50 st... Jag är van att lägga mig i. Jag är van att vara den som gasar och driver framåt. Det betyder inte att de som har dessa barn under sina tak, får barnbidrag för dem, räknar antalet bilstolar i bilen och som beställer fler tågbiljetter, har blivit lurade på sitt/sina barn - det är bara "så enkelt" att de här barnen har fler vuxna ögon omkring sig. Barnet som bor under mitt tak, som är mitt eget, har förhoppningsvis också vuxna omkring sig som reagerar grisblinkssnabbt. Det är min sanna förhoppning!
Barnet i centrum. Så måste det alltid vara. Jag är en vuxen som agerar, snabbt, med mycket känslor och ibland snabbare än tanken. Sen om det råkar vara mitt eget barn, mina elever eller några andra som står mig nära, nära... det är liksom inte det som hör hit.
2008-01-19
Pappa
Han är opererad och hemma igen. Mer vet vi inte ännu. Körteln de plockat ut ur lungan ska analyseras och vad som senare ska ske beror ju på vad de kommer fram till förstås. Jag har bestämt mig för att vara glad för att detta nu är avklarat, så tar jag sen just senare...
*försöker se cool ut* ...det går väl "sådär"...
*försöker se cool ut* ...det går väl "sådär"...
2008-01-17
Pippi Långstrump
I UK kom jag äntligen över den av mig så eftertraktade "Pippi Longstocking" som illustrerats av Lauren Child, mer känd som författare och illustratör till Charlie och Lola. Den är underbar! Genom att följa den första länken får man en glimt av hur det ser ut.
"Pippi är Pippi" var min första ganska tjuriga reaktion, hon ska se ut som "Pippi"... Men det konstiga är att trots att det så tydligt är Childs illustration så är det ändå "den rätta Pippi". Jag tror att Astrid ler i sin himmel. Lola kanske är Pippis syster, eller varför inte dotter eller till och med dotterdotter? De är lika på många sätt. En bra tanke, tyvärr inte min från början. Jag läste det någonstans, men minns tyvärr inte var... Påminn mig gärna så jag kan ära den som äras bör!
Det är flera månader sedan mina elever läste något av Astrid Lindgren. Som av en händelse ska jag ha med den här boken - få se om någon blir nyfiken? Jag hoppas det. Och jag tror det!
"Pippi är Pippi" var min första ganska tjuriga reaktion, hon ska se ut som "Pippi"... Men det konstiga är att trots att det så tydligt är Childs illustration så är det ändå "den rätta Pippi". Jag tror att Astrid ler i sin himmel. Lola kanske är Pippis syster, eller varför inte dotter eller till och med dotterdotter? De är lika på många sätt. En bra tanke, tyvärr inte min från början. Jag läste det någonstans, men minns tyvärr inte var... Påminn mig gärna så jag kan ära den som äras bör!
Det är flera månader sedan mina elever läste något av Astrid Lindgren. Som av en händelse ska jag ha med den här boken - få se om någon blir nyfiken? Jag hoppas det. Och jag tror det!
Kära goda godheten... nu behövs hon igen!
Idag har pappa skrivits in på sjukhuset långtlångt borta där han tillbringade 2 nätter och nästan 3 dagar före jul, utan att bli opererad som var planen. I morgon är det så dags, sägs det lägger jag till för jag tror inget förrän efteråt. Vi behöver Kära Goda Godheten från så många håll som möjligt förstås, för oron sitter som en smäck på oss alla...
2008-01-15
Dramatik
Här åker man till UK och har hela tiden i bakhuvudet att det kan smälla till med terroristattacker i vilket gathörn som helst. Och när man då väl klarat en vecka där utan minsta terrorist så vågar man knappt tro att man ska ta sig hem i flygplanet utan att störta lite grann i alla fall... Men det händer inte heller - tack för det!! Missförstå mig rätt... Så tillbaka till skolan idag, första jobbdagen efter jullovet. Skönt att komma in i vardagslunken igen, tänker man, och vilken tur att jag överlevde den farliga resan. Ja, jag har "lite" katastroftänkande...
Jag har idag påbörjat mitt "nya liv" ...igen... för "helt plötsligt" är det TIO kilo för mycket runt midjan. Den här gången betyder det nya livet promenad till och från jobbet, vilket tar ca 30 minuter i vardera riktningen. Kom fram till skolan, körde en lektion - underbart att möta min klass igen, de är så härliga nu!! - och sedan språkval i svenska och engelska med elever som både är lite mindre studiemotiverade och också ganska svaga. Svårt med egna motorn alltså. När den elevgruppen ser en polisbuss komma med blåljusen på, inkörande på cykelbanan utanför klassrumsfönstret, ja då behöver man inte vara Einstein för att räkna ut att undervisning gjorde sig icke mera besvär...
Jag blev ju också nyfiken och också lite orolig när vi samtidigt hörde en helikopter cirkulera ovanför skolan. Jag lyckades med konststycket att hålla eleverna kvar i klassrummet. En bedrift om jag får säga det själv! Men efter lektionen gick jag för att ta reda på vad som hade hänt.
Väpnat bankrån på en av de närmaste bankerna från skolan sett. Rånarna hade tagit i stort sett samma flyktväg från banken som jag hade promenerat - bara det att jag var ute 30-45 minuter före dem. Tur man är morgonpigg, eller nåt... Helikoptern hördes ovanför oss mest hela tiden och vi såg polisbilar köra på vägen utanför. Vägspärrar ut ur stan hörde vi. Efter ett tag kunde vi läsa att vad som misstänktes vara ena rånarluvan hittats på gatan söder om skolan. Och ytterligare lite senare greps de i en lägenhet på gatan norr om skolan. De hade alltså rört sig i våra krokar...
Man behöver inte ut i vida världen för lite vardagsdramatik inte!
Jag har idag påbörjat mitt "nya liv" ...igen... för "helt plötsligt" är det TIO kilo för mycket runt midjan. Den här gången betyder det nya livet promenad till och från jobbet, vilket tar ca 30 minuter i vardera riktningen. Kom fram till skolan, körde en lektion - underbart att möta min klass igen, de är så härliga nu!! - och sedan språkval i svenska och engelska med elever som både är lite mindre studiemotiverade och också ganska svaga. Svårt med egna motorn alltså. När den elevgruppen ser en polisbuss komma med blåljusen på, inkörande på cykelbanan utanför klassrumsfönstret, ja då behöver man inte vara Einstein för att räkna ut att undervisning gjorde sig icke mera besvär...
Jag blev ju också nyfiken och också lite orolig när vi samtidigt hörde en helikopter cirkulera ovanför skolan. Jag lyckades med konststycket att hålla eleverna kvar i klassrummet. En bedrift om jag får säga det själv! Men efter lektionen gick jag för att ta reda på vad som hade hänt.
Väpnat bankrån på en av de närmaste bankerna från skolan sett. Rånarna hade tagit i stort sett samma flyktväg från banken som jag hade promenerat - bara det att jag var ute 30-45 minuter före dem. Tur man är morgonpigg, eller nåt... Helikoptern hördes ovanför oss mest hela tiden och vi såg polisbilar köra på vägen utanför. Vägspärrar ut ur stan hörde vi. Efter ett tag kunde vi läsa att vad som misstänktes vara ena rånarluvan hittats på gatan söder om skolan. Och ytterligare lite senare greps de i en lägenhet på gatan norr om skolan. De hade alltså rört sig i våra krokar...
Man behöver inte ut i vida världen för lite vardagsdramatik inte!
2008-01-12
UK
Det har varit tyst från mig. Beror inte på något annat än ett rejält ego-boostande i form av resa till the United Kingdom tillsammans med en kompis med brittisk make. Vi har bott i hans föräldrahem ca en timme utanför London. En dag i London med shopping big time på schemat. Det gick väl "så där" men vad gör det när man har tre dagar till på sig? Man behöver inte in till själv London för att få till det shopping-mässigt... Vi har på tonårsvis flamsat och tramsat och fnissat och myst. Shoppat mängder, dottern behöver inte ett enda plagg till fram till nästa vinter, skulle jag tro. Allt-allt på rea och då är det ännu roligare än annars.
Jag mår så otroligt bra nu! Det är skönt att känna hur alla-alla energilager är fyllda till brädden och hur fantastiskt roligt det ska bli att gå till jobbet på tisdag. Jag riktigt längtar!
Jag mår så otroligt bra nu! Det är skönt att känna hur alla-alla energilager är fyllda till brädden och hur fantastiskt roligt det ska bli att gå till jobbet på tisdag. Jag riktigt längtar!
2008-01-05
Upp och ner, upp och ner - men så KUL!
Här har vi varit idag:
Nej, det var inte så soligt.
Nej, det var inte så mycket snö.
Men det var precis lika roligt som om det ändå hade varit det!
Men man kan ju undra varför... Upp i liften, ner på skidor, stå i kö... Upp i liften, ner på skidor, stå i kö... Om och om och om igen. Vad är det egentligen som gör det så kul?!
Nej, det var inte så soligt.
Nej, det var inte så mycket snö.
Men det var precis lika roligt som om det ändå hade varit det!
Men man kan ju undra varför... Upp i liften, ner på skidor, stå i kö... Upp i liften, ner på skidor, stå i kö... Om och om och om igen. Vad är det egentligen som gör det så kul?!
2008-01-01
2008
Nytt år!
Det ska bli ett år i hälsans tecken.
Under 2007 visade jag att jag kunde gå upp i vikt igen *suck*... inte så svårt. Nu ska jag visa mig själv att jag kan gå ner också. Det vet jag ju att jag också kan så det ska inte bli nån match. Jag har inget val. Jag trivs inte som jag ser ut nu. Hjärtat mår inte bra av det... Jag har ju till och med läkarord på det; "Ina, bli aldrig mer tjock!" Då lyssnar man. Då måste jag lyssna. Tillbaka till fokus. Tillbaka till vad som faktiskt spelar roll. Livet spelar roll - godisintaget spelar inte roll. Så lätt att glömma men så viktigt. Faktiskt livsviktigt!
Det ska bli ett år i hälsans tecken.
Under 2007 visade jag att jag kunde gå upp i vikt igen *suck*... inte så svårt. Nu ska jag visa mig själv att jag kan gå ner också. Det vet jag ju att jag också kan så det ska inte bli nån match. Jag har inget val. Jag trivs inte som jag ser ut nu. Hjärtat mår inte bra av det... Jag har ju till och med läkarord på det; "Ina, bli aldrig mer tjock!" Då lyssnar man. Då måste jag lyssna. Tillbaka till fokus. Tillbaka till vad som faktiskt spelar roll. Livet spelar roll - godisintaget spelar inte roll. Så lätt att glömma men så viktigt. Faktiskt livsviktigt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)