2007-12-24

Han har ju redan varit här!

Igår dog tomten på julkalendern, efter att nissan Elfrid och Mila ändrat Milas önskan om en riktig jul. Det var inte så smart att ändra i "handlingen", värre saker kunde hända fick man då förstå och tomten dog alltså. Det var spännande att vänta in dagens avsnitt men vi var mitt uppe i julklappsutdelning, med hjälp av tomten, när kalendern gick 18.30 ikväll så videon startades. Fram emot 20.30 skulle vi då titta på årets sista avsnitt av kalendern... Jag sa lite för mig själv "...hoppas det går att ändra tillbaka nu då så att tomten inte är död! Blixtsnabbt kontrade dottern;
-Så klart han inte är! Han har ju redan varit här!

2007-12-21

Vi ses i Nangijala

Pappas yngsta moster - den enda förresten - gick bort för ett par veckor sedan. Hon var yngst i syskonskaran, och eftersom pappas mamma var äldst där, skiljde det inte så många år mellan pappa och hans moster. Igår begravdes hon. Jag hade velat vara med men det blev inte så, det var för mycket planering för att komma iväg 30 mil dagen före jullov... Jag skickade i alla fall ett litet brev till henne, som min mamma läste i kyrkan. Här är det:


Goa, fina ”moster Berit”
Så tog din tid slut. Vad konstigt det känns. Jag tänker tillbaka på mina minnen av dig och Johan. De är kanske inte så många som jag hade önskat, men de är kantade av värme och närvaro.

Det var spännande att vara hemma hos er. Huset kändes som en labyrint, och det fanns så intressanta och vackra föremål där. Framför allt minns jag hur du lärde mig sy på maskin. Hemma hade jag nog inte fått röra symaskinen ännu, men nere i källaren hos er i villan fick jag det. Jag sydde en liten väska av brunt tyg med blommor på. Minns speciellt hur finurligt du lärde mig att sy av hörnen så det blev en fin botten i väskan. Vad stolt jag var!

Du visade mig också hur du hade lärt dig virka. Jag minns inte vem det var, men den som lärde dig hade lagt upp garnet på ett bord i ett ringlande mönster framför dig och så skulle du virka slut bara på den biten. Om och om igen. Så helt plötsligt kunde du. Jag försökte också men fick inte riktigt till det. Vi möttes över generationerna, och jag tyckte alltid att det var så ombonat och mysigt hemma hos er.

Jag minns vagt hur vi gick i skogen. Det var glest mellan de stora tallarna och det gick lätt att ta sig fram. Undra hur gammal jag kan ha varit då? Och vad många roliga saker du berättat om min pappa, hur han var som liten. Han lärde sig stava så här har du berättat:
B L Å-blå K L O-klo K E R-ker; det blir BLÅKLOCKER!

En annan gång kom en citronfjäril och landade på mig ute i er trädgård. Den flög iväg men kom tillbaka. Johan hämtade kameran och fotade oss. Vid ett annat tillfälle fick jag stå tillsammans med er vid ljusbordet och titta på fjärilen, och på många andra foton också. Kanske föddes det fotointresse jag nyligen upptäckt redan där hos er?

Jag är fascinerad av Astrid Lindgrens berättelser och när jag tänker på dem som inte finns med oss längre placerar jag dem i Nangijala. Min farmor, din syster, finns där och nu är du där också. Men vet du, moster Berit? Du har inte vilken plats som helst; jag tror att du är Duvdrottningen!. Sofia, som har den rollen i boken, det är precis du. Varm, vacker, omtänksam och stark.

Jag hoppas att det dröjer många, många år tills jag träffar dig igen, men när den dagen kommer ska jag söka dig bland Körsbärsdalens vita duvor!

Sov gott moster Berit, vi ses i Nangijala!

2007-12-20

Trött, trött, trött... piggare!

Hade bestämt med en kompis att promenixa 10 km ikväll. När jag dunsat ner i soffan, efter att ha hämtat dottern på skolan och vi tillsammans lekt med nya kameran ett tag, kände jag att upp ur densamma orkade jag bara inte mera... Sms:ade kompisen att jag skulle dra mig ur men bjöd in henne på fika (vi har julsvacka i nyttighetsätningen båda och försöker stötta varandra efter bästa förmåga, men ibland tenderar det att bli; ...det är ok att äta, eller hur!?!). Genast ringde telefonen och hon protesterade i andra änden:
-Vi ska ut en sväng i alla fall först, och sedan fika!

Jaja, tänkte jag, det får bli som det vill med det. Jag orkar inte... Mentalt trött. Fysiskt trött och bara ingen lust med något. Nån timme senare står hon här utanför dörren. Jag steg ju upp ur soffan för att öppna dörren. Möttes av; "Kom igen nu!" Fick erkänna att jag hade slut på argument och gick istället och klädde på mig. Ca 50 minuter senare hade vi knatat snabbt runt 6-kilometersslingan jag mätt upp.

Gissa hur det kändes efteråt?! Gissa om jag är nöjd och stolt att jag tog mig ut?! Och gissa om jag uppskattar dylika vänner!!?

2007-12-19

Tom

Så känner jag mig nu. Har fått frågan "Hur är det?" hur många gånger som helst idag, och jag har inte först fattat varför alla ser så medlidsamma ut när de frågar. Jag har stängt av... Fast det har jag inte. Jag var ruskigt nära att börja storgråta när jag tittade på film med en elevgrupp idag. Känslosam film förvisso, men mina tårar tryckte på av en helt annan anledning.

Pappa är alltså hemma igen, o-opererad. När han ska in istället är det ingen som vet. Hur tankarna och känslorna har gått uppe hos mamma och pappa idag vet jag inte. Jag har inte pratat med dem ännu. Men nu ska vi alltså gå över jul- och nyårshelgen och undra och fundera.

Hur kan det gå till så? Hur kan det gå till så? Att man ringer en patient på söndagkväll och akut ska ha in honom på måndag för att kunna operera tisdag morgon. Att sedan skjuta upp det från tisdag morgon till tisdag efter lunch - det kan hända, det är inte så konstigt om det dyker upp akuta fall. Men att sedan bara låta det bli tyst. Pappa satt i sitt rum utan att veta något alls. Klockan passerade 13 och han fick veta att det skulle ske senare. Inget mer. Mamma ringde till slut växeln och fick veta att på operation fanns ingen kvar. "Jo, det måste det göra för ni har en man som går och väntar på operation!" sa hon och blev framkopplad. Då fick hon veta att han skulle få vänta till onsdag, men inte direkt på morgonen utan efter lunch... Mamma ringde tillbaka till pappa, som fortfarande inte visst något alls. Ingen hade pratat med honom. Ingen hade informerat honom.

Då fick han nog! Han åkte helt sonika hem och jag tycker faktiskt att han gjorde rätt... Det får vara hur det vill i sjukvården men den nonchalans han drabbats av just på detta sjukhus vid varje vistelse, och det börjar vara några stycken, den nonchalansen är inte ok! Man måste kunna upprätthålla någon sorts information i alla fall.

Så vad som nu händer vet väl ingen... Vi ska fira jul och nyår med detta hängande över oss. Alla mår dåligt på sitt sätt och som det känns nu är både julfriden och Kära goda godheten på semester annorstädes...

2007-12-18

Citat:

"Åtminstone är det meningen så..." Jag har varit med förr. Jag kände i morse att jag var tvungen att skriva så, och visst var min känsla rätt. Han låg inte på operation. Och har inte gjort på hela dagen. Så han åkte hem...

Det blev alltså ingen operation idag. Den bara sköts upp. Utan att han fick veta varför. Till slut fick mamma tag på nån på op. "Nej men det är ju han som ska vänta tills imorgon..." Visste pappa det? Nej! Då åkte han hem. Jag förstår honom! Julen står för dörren. Hans moster begravs på torsdag. Har han väntat sedan juni måste han kunna vänta över helgerna... Ja, man blir mer än trött!!

I skrivande stund...

Pappa ligger på operationsbordet nu. Åtminstone är det planerat så. Kära goda godheten, visst finns du hos oss idag...? Visst oroar vi oss i onödan, visst är det för det bästa detta?

2007-12-16

Fan FAN FAN!!!

Jag orkar inte. Helt ärligt orkar jag inte!!
Har inte mer än hunnit hämta andan från förra helgens skitjobbiga händelse, så slås benen undan igen. Nu med slägghammare...

Det lugnande beskedet om pappa tidigare i höst var bedrägligt. Detta "det" i lungan som nästan var borta har tydligen fortsatt att hämma hans syreupptagning, för alla symptom kvarstår eller har till och med förvärrats. Ny röntgen för ett par veckor sedan och beskedet därifrån var riktigt skrattretande; "...har ej tillvuxit... vi ska fundera på hur vi ska gå vidare..." Vad skulle pappa göra under tiden? I de mörkaste stunderna känns det som om de väntar på att han ska "försvinna" - ja, att han ska dö... SHIT vad det tar emot att skriva så!!!!!

Sen ingenting, ingenting och ingenting. Men så idag - titta i kalendern, det är söndag! - ringer en sköterska från sjukhuset långtborta där han var i somras...
-Du ska läggas in i morgon.

I morgon!

Nu rivs alltallt upp igen. För pappa. För mamma. För alla oss andra runt omkring. Snöret runt halsen dras åt, det måste vara en snara jag fastnat i... Ett skollov står för dörren igen, ett lov där jag så förtvivlat väl behöver vila upp mig. Precis som i somras. Varför måste timingen vara så överjordiskt sämst hela tiden?! Samtidigt skäms jag över min reaktion. Jag ska stötta mamma och pappa, inte bryta ihop i en egen liten hög. Men det gör jag.

Shit, jag är så himla livrädd...

Jag älskar dig pappa, det vet du va´!?

2007-12-11

Sömntåget har bytt rutt

För ganska precis ett år sedan fick jag sömntabletter utskrivna av en vän och läkare. Det ligger i tiden att "tappa sömnen", hänger ihop med en jobbperiod som är ruggigt stressig; nämligen betygssättningen. Mörkret ute, regnet som fortsätter strila ner och bristen på frisk luft hjälper förstås också till. Det gäller att må bra för att klara av det.

En händelse i helgen gör att jag inte gör det - mår bra alltså. Alla inblandade mår lika dåligt och ilskan och känslan av att "ingen fattar" är förmodligen lika fundamental på alla kanter. Istället för att hjälpas åt och stötta varandra, vi som är inblandade, stretar vi åt olika håll. Mitt huvudsakliga fokus är att de som inte har något val ska drabbas så lite som möjligt, men som alltid när vuxenvärlden stormar är det de små som hamnar i kläm. Avsikten med mitt fokus är just det, inte att trampa på tår eller besserwissa mig. Tyvärr tror jag att det uppfattas så...

Det kryper under skinnet på mig. Jag mår oerhört dåligt och grubblar massor. Och sitter sömnlös. I brist på sömntåg tar jag återigen hjälp av medikament.

2007-12-08

Betygsättartider

G
VG
MVG
G+
VG-
nästan-MVG
G- (...hejja hejja, kämpa!)
G+ (...slöhög, skärp dig! Ta vara på din kapacitet!)
VG
G?
...snart jullov!

2007-12-05

På ett ögonblick kan det vara över

För snart 11 år sedan kraschade en bil in i en lyktstolpe, kom i rotation och passagerarsidan smällde rakt in i ett träd. Killen som satt där trädet gick in i bilen var elev på skolan där jag jobbar. Det här var fredagkväll och på måndagen hade vi något som kan liknas vid krismöte. Killen levde fortfarande, mot alla odds. Han skulle ha dött vid kraschen. Han skulle ha dött i helikoptern på väg till Uppsala. Han hade mindre än 10% chans att klara den första operationen. Men med sekunder på rätt sida, läkarskicklighet, 20 liter blod, en orubblig egen vilja, massor av kärlek och stöttning och kanske en vakande hand över sig var han på rätt sida om de hopplösa oddsen. I två månader intensivvårdades han, i ytterligare fyra månader vårdades han på sjukhus. Att han skulle komma ur rullstolen var i stort sett omöjligt och så många andra saker också... Han ska "helt enkelt" inte finnas med. Men det gör han!

Idag är han tillbaka hos oss som klassmedhjälpare i min klass. För mig är det extra speciellt eftersom "den hockeyspelande 18-årige elevassistenten" jag tidigare skrivit om, var just den här killens assistent. Jag har inte träffat honom så många gånger sedan han slutade hos oss, men de gånger det hänt har det känts som om vi känner varandra, eftersom hockey-assistenten/fd kollegan (...som jag saknar saknar!!) hela tiden haft nära kontakt med honom.

Idag berättade han för mina elever om olyckan. Det var knäpptyst i klassrummet, förstås måste jag ju tillägga. Det går inte att höra en sådan berättelse utan att påverkas. Som vuxen identifierar jag mig med hans föräldrar; hur telefonsamtalet från sjukhuset mottogs och hur de överhuvud taget överlevde att vaka över honom, att se honom under den halvårslånga sjukhusperioden. Han lade fokus på hur mycket hans kompisar hade betytt, att man ska tänka sig för hur man behandlar varandra - i förlängningen för att man faktiskt inte vet när det kan vara över. Kan det påverka någon enda att tänka lite längre än en tonårsnäsa räcker så är det värt det. Han inledde sin berättelse ungefär så här: "Det jag har varit med om hade jag helst sluppit. Samtidigt vill jag inte vara utan det och önskar egentligen att alla ska vara med om. Fast jag vill att de slipper." Precis så snurrigt är det säkert. Insikten är stor och viktig, men vägen dit har varit överdjävlig många gånger...

Som om det inte räcker, överlevde han tsunamin också men det är en annan historia...

2007-12-03

Djuren och landet

Idag är det inte roligt att bo i stan. Idag längtar jag "hem", som dottern uttryckte det förra veckan. Trädgården är för trång. Det finns ingenting att ta sig för där ute. Regnet öser ner och jag blir sittande inne. Ensam. Inte så mycket som ett marsvin att prata med... Jag vill ha katt! Jag vill verkligen ha katt! Men jag är ju vuxen (sägs det) och måste kunna tänka lite logiskt också. Vi ska resa mycket - åka skidor, husvagnen på somrarna, helgtripper... - då vill inte katten, eller -erna, sitta ensamma hemma. Jag lovade mig själv dessutom när vi flyttade från studentlägenheten ut på landet, och fick se och uppleva våra katters lycka över sitt nya uteliv, att aldrig mer stänga in en katt, att inte ha innekatt. Men nu vacklar jag.

Idag vill jag, precis som dottern förra veckan, "flytta hem" igen... Jag saknar hunden, jag saknar hästarna, jag saknar hönorna. Jag saknar utrymmet, friheten och skogen. Jag känner mig som Ronja, och Ronja "ryms" inte i en villa i stan - så "enkelt" är det...