2007-08-30

Egen smärta eller sympati?

Jag är dyngförkyld för att tala klarspråk. Näsan rinner, halsen värker, feberhänget i ögonen sitter där... Jag har dessutom rejält ont bak i ryggen, njurarna trodde jag men fick höra av en kollega att det var för högt upp för det. "Det där är ju lungorna..." sa hon utan att ha en aning om att det ordet - lungorna - är minerad mark.

Istället för att bli orolig, för jag inser ju att det inte är speciellt allvarligt - jag har inte hög feber och har inte varit sjuk så länge, det blev faktiskt ingen rejäl förkylning förrän igårkväll - så kom jag på att jag har sympatisymptom med pappa. Han åker igen de dryga 20 milen till sjukhuset imorgonbitti för att, igen, få en slang ner i halsen till lungorna. Tredje gången gillt om man räknar på mitt sätt. Så NU får vi svar. Nu får vi BRA svar!

Haha!
*biter på naglarna*

2007-08-28

Vita trosor?

Jajamänsan!

Idag blåste det yrväder ute och var isande kallt. Blott +7° när jag steg upp imorse. Men vad gör man när man bestämt med några jobbarkompisar att tisdagar är klänningsdagar?? Man tar på sig den klänning man kan ha... Närmare bestämt en tunn, vidkjolad viskosklänning. Tänkte att så farligt kan det väl ändå inte vara. Tog ju på en kofta. Det kunde vara precis så farligt, det var verkligen iskallt!

Till lunch skulle jag cykla tillbaka till dotterns skola (som ligger precis bredvid där vi bor) för att träffa skolläkaren. Jag var lite sent ute, så jag trampade på för allt vad tygen höll. Det gjorde ju kylan aningen mindre bitande i alla fall. Och tygen höll, det gjorde de... men de höll sig inte riktigt där de var menade. Tygen i kjolen alltså. Cykelbanan går en kort bit bredvid en genomfartsled. Där möttes vindar från öst och väst, och hittade mitt kjolstyg. "Kolla, vi leker med det här!" kan jag precis tänka mig att de sa. Nästa sak jag upptäckte var att jag såg mina vita trosor... Det gjorde förmodligen alla bilister också om de tittade. Kjolen? Den låg i en snygg svepning runt mage bröst.

Jag hann i alla fall fram i tid. Jag åkte sedan hem och bytte om. Till byxor. Och tog bilen tillbaka...

2007-08-27

Värsta sockerpolisen...

Dottern berättade med upprörd röst imorse att det hade serverats rosa yoghurt till mellanmål på fritids en dag förra veckan.
-Alla andra barn fick ta det men inte jag...
-Men varför fick inte du då?
frågade jag förstås och hann tro att det berodde på att hon dricker havremjölk. (Yoghurt och mjölk i maten går bra, men just att dricka vanlig mjölk - då är det havremjölk som gäller.)
-Men det har ju ni sagt!!! grät hon.

Till saken hör att vi pratat om detta med "bra frukost" nu när hon började ny skola. Två dagar i veckan kommer hon att äta frukost på fritids och visst, jag har sagt att hon inte får ta sötat yoghurt då, om det finns naturell. Hon har knappt sett sådan yoghurt så det är inget hon saknar. Till mellanmål får de smörgås och mjök, har jag fått rapporterat från dottern. Men tydligen ett undantag då en dag förra veckan... Jag kan precis se henne framför mig; hur hon ser den rosa yoghurten men plikttrogen som hon är (i dylika sammanhang) ber hon om naturell istället, och känner sig förstås mycket orättvist behandlad, av de föräldrar som inte ens finns där.

Att få med sig bra matvanor från början blir viktigare och viktigare i ett samhälle där man sannerligen får gå snitslad bana runt allt socker, och då kan det bli så här tokigt ibland. Men vilken tur att hon kom på att berätta, så hon fick klartecken att ta sötad yoghurt till mellis i alla fall! Jag tycker förvisso att det är rätt onödigt då också, men inte mer sött hon äter, så kan hon absolut få äta det de gånger det bjuds!

2007-08-24

Det är bara inte klokt nånstans!!

Min pappa gjorde ju ytterligare en undersökning av sitt "nåt" på ena lungan. Förut har de röntgat honom på tvären och längden, de har gått ner via halsen på honom och nu senast med en nål och slang rakt in i lungan från bröstet. Det skulle ta 7-10 dagar att få svar. De kan inte se nu heller!! Vad är detta?? Varför ska det vara så krångligt????? Frustration är bara ett litet förnamn...

Obotlig optimist som jag försöker vara, trots att detta besked var tungt, tungt, tungt... så måste man/jag/vi tänka som så att det egentligen är BRA att de inte vet, att de inte ser. Vore det "vanlig" lungcancer hade det synts. Vore det cancer överhuvud taget vore det ju väldigt konstigt om de inte hade lyckats luska reda på det. Vi tror mer och mer övertygade, alla i familjen, att det har något samband med sorkpesten han hade i vintras.

Nästa undersökning? Ner i lungan igen via munnen (...skopi nånting) den 31 augusti. Jag har kommit på ett nytt sätt att se det:
DEN SOM VÄNTAR PÅ NÅT GOTT VÄNTAR ALDRIG FÖR LÄNGE! Svaret kommer att vara "gott", det kommer att vara det! *stampar bestämt med foten i golvet*

2007-08-23

Ok-med-anmärkan-stämpel i rumpan

Nja, inte just i rumpan kanske, men nu har jag ju varit hos min hjärtläkare för den årliga kontrollen. Egentligen går det ganska fort. Det är tur att han har tonårsbarn, och jag arbetar med dem, så vi har det att prata om en stund också.

Provtagningen från i måndags var analyserad. Ett test heter pro-BNP och har inget med någon bruttonationalprodukt att göra. Det mäter hur stressat hjärat är. För ett par år sedan var det det provet som tydligt visade att jag inte kunde sluta med medicinen. Efter några månader med halverad dos slog det genast upp en bra bit över normalspannet och när jag återgick till den gamla dosen, sjönk siffrorna genast. Det provet var även i år klart förhöjt sedan förra året, fast det låg inom normalspannet fortfarande (därav "ok-med-anmärkan". Han tyckte inte att det var alarmerande på något sätt, det kan skilja väldigt mycket från gång till gång.

Det jag däremot har funderat på sedan jag kom hem är om det kan tänkas hänga ihop med att jag inte går ner i vikt hur mycket jag än anstränger mig den här gången. Läkaren sa nämligen att värdet kan höjas om man har mer vätska i kroppen än normalt. Det ska ju pumpas runt av just hjärtat... Jag rör mig mer än på länge med flera långa promenader varje vecka och daglig cykling mellan 6 och 10 kilometer. Det har lett till att jag dricker mycket mer. Och ytterligare lite extra för att sätta fart på vätskeansamlingen. Det som sades för ett par år sedan, var att jag kunde ta vätskedrivande om jag märkte att jag samlade på mig vätska. Det har jag glömt bort, eftersom det inte har behövts på så länge. Men imorgon eftermiddag efter jobbet tänker jag ta en tablett. Om jag då på något dygn går ner 1-2 kilo i vikt, och stannar där, så borde det innebära att vätskenivån just nu är för hög. Det är värt ett försök - inte för en snabb viktnedgång, även om jag förstås inte har något emot det heller, utan för att eventuellt kunna avlasta hjärtat onödig ansträngning. Om det inte skulle bero på vätska är ändå ingen skada skedd - inget "konstigt" kan hända av en enda vätskedrivande tablett!

2007-08-22

Eleverna är på plats

Vi tillbringade hela dagen igår med vår klass - en så kallad klassföreståndardag. Klassen, som ju gav oss så mycket magvärk förra året. För att de är så många, så svaga som verkligen behöver så mycket hjälp. Några av dem borde inte ens gå i vanlig klass men är inte "tillräckligt svaga" för att platsa någon annan stans. Just de barnen/ungdomarna far mycket illa i den svenska skolan idag...

Hur som helst så var det en ny klass vi hade framför oss igår. Så kändes det, fast vi samtidigt kände igen dem alla. Lite längre, lite mer solblekta i håret och med lite brunare nyans än i våras - men annars var de sig lika. På utsidan. På insidan måtte de ha satt rekord i att mogna. Vilken skillnad!

Idag de två första lektionerna. Den första sv2 med nya 7:or. De 9:or jag hade ifjol var väl... hm... inte de mest studiemotiverade jag stött på. Den här gruppen kändes - bra! Sedan språkval svenska/engelska med 8:orna. Samla de svagaste eleverna tillsammans med de mest studieomotiverade, blanda dem och gör en grupp. Där är språkvalsgruppen identifierad. Man ska vara både skicklig pedagog och trollkarl för att få till det. Till och med den gruppen var med, var mottaglig, hängde med i mitt prat, de log och skrattade till och med och det är ingen självklarhet bland 14-åringar, som vaktar sin coolhet... Efter lektionerna stod jag och småhoppade. Underbara tonåringar!! Det här är världens roligaste jobb!

2007-08-19

Hjärtat

Mitt eget, ska kontrolleras på torsdag. Den årliga kontrollen. Jag har ingen som helst anledning att tro att det ska ha försämrats, men ändå smyger sig nervositeten på. Ändå kommer tankarna. Lyckan över livet. Oron över hur tunn tråden är. Hur lätt det tar slut. Och ändå hur lätt det är att fokusera på "fel" saker. Gnälla på röran i nya huset, istället för att njuta av det - huset alltså (...jag tänker inte börja njuta av röran, där går nån sorts gräns). Sucka över att jag måste stiga upp tidigt för att ta dottern till skolan och själv fortsätta till jobbet. Vaddå - jag har en dotter att ta till skolan och jag har ett jobb att cykla vidare till.

Utan min erfarenhet, att ha varit nära "andra sidan", skulle jag nog inte grubbla så mycket. På gott och ont. Men imorgon tar jag dottern vid handen, stegar upp på hjärt och lämnar prover. Hon förfasas över sticket i min arm samtidigt som hon frotterar sig i uppmärksamheten. Det har gått mer än 7 år, jag är där bara 1 ggr/år numera, och ändå känns vi igen. "Nej, men inte är det lilla lilla bebisen som blivit så stor?!" ...jo, det är ju det och vi mår båda riktigt bra. Tänk att vi båda mår så bra!! *ödmjuk*

2007-08-13

Lyxig tillvaro

Lämnade dottern kl 9 imorse, i spöregn. Älskar att se hur hon studsar in, förväntansfull och mycket tillfreds med sig själv. Vi har fått en fantastisk start på nya fritidset och efter ont-i-magen-dottern i våras är jag mycket tacksam och mycket glad att det är min gamla, vanliga sociala tjej som hoppat fram igen! Lika intensivt som jag hoppas min pappa får ett lugnande besked efter den undersökning han ska göra på torsdag, lika intensivt hoppas jag att ont-i-magen-dottern är ett minne blott! Båda "oroarna" är lika nedbrytande...

Nåväl, jag lämnade henne och väl hemma igen ringde det i telefonen. En av mina viktkämpande vänner som ville att vi skulle ut och gå en runda, då hon var hemma med sjuk dotter. Dottern behövde sova, och vagnen var väl ett så gott ställe som något att göra det. Så vi fick oss en rejäl runda på 8-9 km, dottern sov mest hela vägen och vi kunde tjattra på om vikt, vikt, vikt, flubbiga magar och häng-över-linningar hur mycket vi ville under tiden.

Hemma igen åt jag lunch och sedan lade jag mig i badkaret. Helt ensam hemma mitt på dagen. Det är nästan syndigt - det kändes så i alla fall. Jag tog inte med mig nån telefon, jag låste ytterdörren och bara "var". Gnuggade solbrännan av benen, tyvärr, men det är inte så snyggt när den håller på att självlossna... Schamponerade, satte i inpackning. Ja, jag bara njöt!

Efter detta lilla hemspa var det dags att hämta dottern, som sken minst lika mycket som imorse. Sida vid sida satt hon med en nyfunnen vän. "Mamma, hon ska vara här till halvfem imorgon, får jag också det??!" Jag kunde lugna henne att hon skulle få vara till fyra i alla fall och att det är nästan lika länge. För sedan ska hon på ridskola och det blir förstås väldigt spännande att se vad hon tycker om det! Vad jag tycker om min nya stadstillvaro? Ett ord räcker: LYX!

2007-08-12

Jag "skriver" så många bloggar i huvudet

Där författar jag lite om mycket, och ibland mycket om lite. Men jag får ju inte ut nåt här... I och för sig är det väl inte världsviktigt kan jag tänka, solen går säkert upp imorgon även om jag inte "publicerar" något, men det är frustrerande för mig att inläggen kommer så glest. Vad har jag då tänkt skriva om under de senaste dagarna?

  • Om dottern som "hindrade" mig från att shoppa - vilket jag märkt att jag gärna gör när jag dragit åt snaran runt sockret. Helt omedvetet från hennes sida förstås, men jag fick upp ögonen för vad jag gjorde. "Det var ju så sött!"

  • Om uppackandet som gått i stå, känns det som.

  • Om hur vågen hånflinade mig i ansiktet trots nästan 2 veckors aktivt viktminskande, tills i fredags, då jag istället tappade 1,5 kg på ett dygn. Finns det mästerskap i att samla på sig vätska??...

  • ...och kanske nån kurs i att samla på sig motivation i samma mängd?

  • Om hur dottern och jag åkte till Gröna Lund, och hur vi "hamnade" i en berg-och-dalbana som jag trodde var en barnvariant - men det var tokfullständigt helfel! Det var en vuxenvariant, utan tvekan. Dottern upplevde en nära-döden-stund, och hade för ett ögonblick stigit utanför sig själv, av ren och skär skräck. Hur vi hamnade där? Dålig förundersökning av undertecknad och ett mycket missvisande namn; "Vilda musen". Jag tog för givet att det var något litet utifrån namnet...

  • Om det ständigt närvarande orosmolnet om pappas sjukdom. Måtte han få ett svar på torsdag, han bara måste det. Och förresten - det måste vara ett bra svar också - ok?!!

  • Om dotterns start på fritids. Blott två dagars inskolning kändes kort, kort... men med den sociala lilla varelse hon är så löste hon det med den äran! *stolt mammahjärta*

  • Tja, säkert fler saker också som jag inte kommer ihåg just nu. Men jag återkommer; när som helst nu. Vilket år som helst!
  • 2007-08-03

    Sockerstopp

    Middag åt vi på Pizza Hut ikväll - ingen orkade någon matlagning efter dagens "äventyr" (se det tidigare inlägget). I barnmenyn ingår mjukglass efter maten. Vi har avtalat "sockerstopp" en vecka nu efter semestern där vi istället har ätit sötsaker varje dag... Dottern undrade om hon skulle få glass och så strikt är jag inte, att jag sätter stopp för en sådan sak. Däremot förhandlade jag bort läsken; "Du får gärna ta glass efter maten men då vill jag att du dricker juice nu, för annars blir det för mycket socker." Inga konstigheter i hennes värld, där läsk ändå nästan inte existerar.

    Hon visste dessutom att hon efter Pizza Hut skulle få åka till Ikea och köpa en mjukis-isbjörn som hon trånat länge efter - detta utlovat under kampen med stickuttagningen (återigen hänvisar jag till det tidigare inlägget). Hon åt sin pizza, hon drack sin juice. När jag då påminde henne om glassen får jag till svar:
    - Jag tycker att jag ska nöja mig med att jag får köpa isbjörnen nu och vara glad för det!
    Behöver jag tillägga att jag tappade hakan? ...och kände mig hyfsat snuvad på att få äta mjukglass tillsammans med henne. Jag kunde ju inte gärna insistera, även om jag också hann överväga det!

    "Ta vara på tiden" skrev jag visst...

    Ja, det kan man ju inbilla sig. Svara mig då på varför jag skriker åt min gråtande dotter som är panikslagen inför stickorna hon fick i foten igår?

    Jag förbannar allt vad makens hepatit för 2 år sedan förde med sig för dottern. Eftersom det är en anmälningsskyldig sjukdom var man tvungen att ta prover även på dottern, som varit på förskolan innan vi visste vilken sjukdom det rörde sig om. Hon var tillräckligt skräckslagen över en pappa som bara låg ner och en mamma som bara grät, av utmattning och av oro - så att ovanpå allt detta bli fasthållen och tvingad till provtagning på infektionsavdelningen vid ett par tillfällen och sedan även vaccinering... det blev för mycket. Hon har sedan dess utarbetat en total fobi för allt som kan liknas vid nålstick. Dit hör således stickor som bör petas bort med hjälp av nål.

    Igår lyckades hon springa in fyra rejäla trästickor i ena foten. Paniken kom i nästa nanosekund. Skrik och gråt där på plats, men hon lyckades själv peta bort den som stack ut. De andra fick helt enkelt vara. I morse hade hon ont och det var lite rött och svullet. Vi satte emblasalva (bedövningssalva) och sedan utbröt det stora gråt- och skriksammanbrottet. Hon grät, hon vrålade i högan sky, och vägrade fullständigt att så mycket som sätta foten i knät på mig. Vi lirkade, både maken och jag, lockade med leksaksköp efteråt, vi försökte förklara sakligt och pedagogiskt, peppa och locka och avleda. Hon grät och skrek oavbrutet och tillslut så hör jag mig själv vråla tillbaka att jag "...i alla fall måste få en chans att titta på foten. Lugna ner dig nu och lyssna..." Pedagogiskt va´?! Nä, inte mycket...

    Av rädsla för den skrikande mamman, eller utmattning - jag vet inte vilket - så lugnar hon sig något. Jag pillrar och petar men får inte komma in under stickan. Hon kämpar på, nu är hon tapper istället, för hon vet att om det inte går så måste vi ringa vårdcentralen. Det är också svårt sammankopplat med panik för henne, eftersom vårdinträttningen var det som startade allt detta... Tillslut orkar varken hon eller jag mer, vi är mentalt slutkörda båda, hon gråter och tårarna bränner bakom mina ögonlock. Jag lovar henne dyrt och heligt att de bara ska titta på foten och om - OM - de måste ta ut stickorna ska hon bedövas innan.

    Sköterskan lyssnade på både mig och dottern. Utifrån hur det såg ut, - inte jätteinfekterat i alla fall - hennes "historia" och reaktion (hon visade prov på panikgråt även där, om än av det mattare slaget) så lämnades stickorna att krypa ut av sig själva. Så igen - snälla goda godheten - visst ordnas det väl med den saken?

    Vi har kramats och pratat mycket ikväll. Om hennes reaktion och hennes tankar. Om min reaktion och mina tankar. Jag tror att mammahjärtat tar mer stryk av dylika upplevelser, så länge de inte är ofta förekommande... men om jag är stolt över det? Nä, inte nånstans. Ordet förlåt är välanvänt och jag hoppas att hon känner hur mycket jag menar det.

    2007-08-01

    Att ta vara på tiden

    Sedan jag var sjuk och låg en hel sommar på hjärtintensiven slängs jag med jämna mellanrum mot något som liknar dödsångest. Från början var det smärta i bröstkorgen, tills en läkare sa åt mig att hjärtsvikt inte gör ont. En hel eftermiddag grät jag när jag hade ont i en arm - förklaringen hos mig själv var blodpropp (jag hade ju en propp i slutet av sommaren då som gjorde mig halvsidesförlamad) tills en annan läkare på akuten förklarade att man inte får blodproppar i armarna...

    Det är så lätt att hitta värsta tänkbara förklaring och så svårt att våga tänka positivt. Samtidigt som jag tror att det är livsnödvändigt! Och egentligen spelar det ju ingen roll. Ingen människa vet hur lång eller kort tid man har sig tilldelat i livet, så oavsett om man "tror" att man ska dö i en sjukdom eller inte, så borde vi alla bli bättre på att ta vara på tiden. Vem vet när den är över? Det är riktigt otäckt att tänka så, men också det livsnödvändigt. Skulle det värsta hända mig eller någon nära så hoppas jag kunna känna att man levt fullt ut tillsammans och fyllt livet med så bra saker man bara kunnat!

    Det är svårt. Men jag försöker.
    *...tar ett djupt andetag och går ut till maken, "färdigsurad"...*