2007-02-24

"Lilla Huset"

Den allra, allra bästa medicinen när man är sjuk (näst efter Dajm men eftersom sockermonstret brukar läsa här så skriver jag inte det...) är att titta på "Lilla Huset på Prärien". Jag har sedan studietiden i Umeå, när hela serien för första gången gick i repris, alltsammans inspelat på video. Jag tror det är 24 videoband och de är alla inspelade på longplay - vilket alltså betyder 8 timmar/band. Kvalitéen är väl inte den bästa efter alla år i videolådan, så när jag var i London i våras köpte jag två boxar på DVD. De har legat oöppnade, kvar i sin påse, för tillfälle att titta på dem har inte kommit. Men nu när jag ligger här sjuk i soffan för tredje dagen kom jag på att jag såklart skulle se ett par avsnitt.

De är otextade på DVD:n. För dottern spelar det ingen roll för hon kan inte läsa ännu. Trots detta satt hon som förtrollad! Jag fick förklara vad som sas men det mesta greppade hon av bilderna. Nu återberättar hon för maken, gång på gång på gång, att pappan hade brutit fyra revben så han inte kunde jobba klart och alltså blev av med sina oxar. Men att männen i staden kom och hjälpte honom så det löste sig... som det alltid gör i den serien.

Jag var på en föreläsning om barn- och ungdomslitteratur en gång, och blev alldeles överlycklig när den som pratade hävdade att just "Lilla Huset" har allt en bra barnbok ska ha. Vilken bekräftelse på att jag tyckte "rätt" när jag var liten, för jag älskade både böckerna och TV-serien. Dottern verkar ha ärvt sin ömma moders goda smak!! *ler stort*

Long time no see

Jag har tappat skrivförmågan... Vet inte riktigt varför. Jo, den senaste veckan vet jag för då har vi varit däckade av förkylning både dottern och jag. Hon börjar vara hyfsat pigg igen men jag, som blev sjuk senare, är fortfarande helt orkeslös. Men innan vi blev sjuka? Jag vet inte. Jag har funderat en del på att "jag borde skriva" som jag får höra från olika håll ibland. Då tystnar jag... Det har hänt förr så det är egentligen inget nytt. Men jag vet inte vad det beror på. Den här gången fick jag en bild, en känsla, under kanske 1 sekund hur jag skulle göra, vad jag skulle skriva och hur jag skulle börja. Sedan försvann känslan och där tystnade jag. Vi får se om en veckas sportlov kan locka fram känslan igen. Jag hoppas det. Åtminstone så pass så jag får ner något i bloggen!!

2007-02-11

Mera skidor!

Först nervöst framför TV:n. Skulle Anja greja det? Skulle hon lyckas ännu en gång? Hon är ju förvisso "mästerskapsåkare" ut i fingerspetsarna, men ändå... Att lyckas för 3:e gången. Att göra det på hemmaplan och dessutom med ett rekord inom räckhåll; att bli den första att ta VM-guld i samtliga discipliner. Men hon klarade det! Pulsen här i soffan var rekordhög både på maken och mig. Dottern ålade runt i soffan och fattar väl inte jättemycket, men hon greppar i alla fall att "Anja" är ett namn man ska kunna.

Sen gav vi oss iväg ut på våra längdåkningsskidor. Det gick mycket bättre idag när vi hade gårdagens spår att åka i. I ett nafs var vi framme där vi vände igår. Maken hade packat mellanmål; choklad gjord på havremjölk, kakao och bara lite socker. Till det en smörgås med skinka på. Så gott det smakar att sitta ute i snön med solen på väg ner så det skickar kristaller över hela vita gärdet framför oss. Aldrig smakar något så gott som då! Vi var lagom klädda alla tre också, en förutsättning för att det ska vara njutbart.

Efter fikat åkte vi vidare. Grannen hade kört med sin skoter och kälke, och kälkspåret fungerade faktiskt ganska bra som skidspår. Kom runt skogen där solens låga strålar låg på. Jag saknade min kamera och åkte där funderande på hur jag ska få dit både kamera och stativ imorgon - om vädret är detsamma alltså. Vände efter ett tag när dottern tyckte det räckte. Hem gick nästan lika bra, vi märkte att hon var trött på slutet för då blir det svårt med den diagonala rörelsen. Men att vara 6,5 år och åka ca 5 km - då får man vara trött efteråt! Tillbaka hemma var vi rödkindade allihopa! Det var -9° och vi hade varit ute i nästan två timmar. Mysigt!!

2007-02-10

Busig häst

Som hon sprang i hagen idag, vår Lillduva! Runt, runt, runt!


Skidminnen

Efter fotograferingen idag gav vi oss iväg ut hela familjen. Skidor spändes på fötterna and off we went! Make med rejäla träskidor som spårare först. Dotter med mun som går i ett i mitten. Jag själv som åker mer down memory lane än jag åker på skidorna. Dotterns fart är precis vad jag mäktar med.

Efter minnesspåret jag åker inombords stiger jag av vid hållplatsen barndomens elljusspår och där har jag förstås liknande skidor på mig som jag har nu. Jag hatade det. Jag hatade det! Dels var jag lat och otränad. Dels hade jag kass teknik. Dels var jag totalt hopplöst dålig på att valla dessa eländiga skidor. Är det nåt jag kan så är det känslan av bakhalt. Dels bodde jag i Höga Kusten, vilket innebar fler uppförsbackar än nedförsbackar. Stora sådana! ...och hur gick det ihop med bakhalheten? Ja, inte blev hatet mindre glödande... Dels skidade jag runt i samma spår som den 2 år äldre Magdalena Forsberg, och andra som var nästan lika duktiga som hon.

Det stavas prestationsångest, mindervärdeskomplex och blodsmak i munnen i samma mening. Inte undra på att mitt hat åt upp all eventuell vinterupplevelse! När jag fyllde 13 och började högstadiet bussades 330 av 350 elever till den skolan. Det innebar att vi "tyvärr inte kunde åka längdskidor på gympan längre". Synd... NOT! Jag lovade mig själv där och då att aldrig, aldrig mer åka längdåkning. Det höll jag i 25 år. Det tog 25 år tills jag stod här med egen dotter med helt annan utelust än jag själv någonsin hade. Och det man inte gör för sina barn finns inte...

Jag är inte så dum att jag tänker lägga mitt gamla hat mot skidorna på henne. Jag kan till och med tycka, små korta stunder i taget, att det är ganska roligt. Dottern tycker det är bara roligt och hon ska få fortsätta tycka det. Senare ska hon få veta min historia, men inte än. Jag har fortfarande kass teknik men jag har ingen "Magda" att bli omåkt av. Gång på gång på gång dessutom. Jag lever inte i ett samhälle som andas, lever och är skidåkning där man kände sig som ett miffo som inte var duktig, inte ville, inte kunde. Jag åker med min make och min dotter, i sakta mak över de västmanländska gärdena, njuter av här och nu, men samtidigt känner jag lukten, känslan och klumpen i magen där i elljusspåret. Första uppförsbacken där jag igen insåg att skidorna var lika bakhala som vanligt. Nästa uppförsbacke där blodsmaken kom, när jag fortfarande försökte skynda mig. Mot slutet över nåt hygge, där jag trodde att jag var framme men hade lång väg kvar. Där jag blev omåkt av både Jocke och Jeanette ute på sitt andra varv... Nedförsbacken ner ifrån elljusspåret, där jag alltid ramlade inför ögonen på alla dem som redan var klara.

Jag är så glad att det är historia nu. Jag är så glad att jag skidar här med min lilla familj. De har ingen aning om den resa jag gör där jag åker bakom dem i spåret. Inte behöver de veta heller, det var ju så länge sedan... Jag svarar på dotterns eviga "varför-frågor", jag lyssnar på makens viltdjursspårsfunderingar och inser att skidorna på fötterna faktiskt ger mig något jag annars inte skulle ha fått; en skön stund med familjen ute i friska vinterluften!

Jag försöker

Kanske lyckas det bättre imorgon - då kanske jag kan låta bli att sätta in foto - men jag försöker även idag. Det gick inte så bra. Fick ju en kommentar av Malin att ta kort på en tulpan bara mot svart bakgrund, och det var jag ju tvungen att prova. Jag är verkligen inte 100% nöjd med dem. Tulpanerna är jätte-jätte ljust rosa, kanske är det därför? Jag ska köpa ett gäng med kraftigare färg nästa gång. Jag tycker inte heller att jag får till skärpan, de blir inte knivskarpa. Får fråga min fotolärare på måndag vad jag gör för fel. Så här blev de i alla fall:

2007-02-09

Jag ska försöka att låta bli...

Det är inte meningen att detta ska förvandlas till en fotoblogg, och jag ska verkligen försöka begränsa mig. Men jag bara måste få dela med mig av dessa underbara tulpaner. Jag känner mig som Madicken, som ligger på knä i vårgräset och beskådar vitsipporna "för att de inte ska ha blommat förgäves". Den känslan känner jag ofta igen mig i på våren när blommorna kommer tillbaka därute, men ikväll sitter känslan som ett slag i magen (ja, jag tänkte på Markoolio och Linda när jag skrev den formuleringen...) även över min tulpanbukett. Jag är barnsligt glad över att kunna föreviga den - samtidigt som jag fått leka med kameran. Tänk vad man ändå lär sig när man leker!!






Imorgon ska solen stråla och med några minusgrader finns säkert chans för vackra vintermotiv där ute... Jag skrev inte att jag ska låta bli att göra en fotoblogg. Jag skrev att jag ska försöka låta bli... Kom ihåg att man inte kan göra mer än sitt bästa!!

2007-02-07

Fotokurs!

Jamen hur kul kan det vara? Hur kan det finnas så många inställningar på en kamera som jag inte hade en susning om? Hur kan det komma sig att de dessutom inte är speciellt svåra att handskas med? Och att det går att göra så mycket med dem? Varför har jag inte gjort detta tidigare? Det är underbart. Underbart!

Läxan den här veckan lät helt galen... En stor vit pappersbakgrund, ett ark i formatet A1, delades ut. Det räckte inte till alla, men jag tog dotterns ritpapper på rulle istället. På arket ska vi placera tre hopknycklade pappersbitar, rivna ur en dagstidning. Sen ska vi fota minst 15 bilder per dag hela veckan. Ändra inställningar, leka med skuggor och ljuskällor. Lära oss kamerans själ "helt enkelt". Jag trodde det inte - men det är både kul och blir effektfulla bilder. Vår lärare (jag är elev, bara det!!) ska sedan ställa ut dem. Va´?! Mina bilder ska finnas med i en utställning. Jaja, tillsammans med 8 andra nybörjares bilder. Men ändå! Jag älskar den här kursen efter två kurstillfällen. Älskar!

Så här effektfullt blir det (och våga inte tycka nåt annat för jag är stolt över mina alster):



2007-02-04

Fototräning på landet

Jag går, som jag nämnde i förra inlägget, fotokurs. Idag har jag tränat en del och nu är jag mest arg! Kameran vill inte alls som jag och jag hoppas att jag snabbt lär mig mer, för så här svårt ska det väl inte behöva kännas?! Hur som helst, här är lite exempel på dagens övningar. Mycket hästar blev det visst och det hänger såklart ihop med hästfunderingarna jag också skrev om i förra inlägget...
Slutarträning; snabb rörelse mot skarp bakgrund. Blev ok.
Det här fotot duger väl som säljbild? Hon är snygg - jag må vara partisk - men hon är snygg!
Det är nåt speciellt med hästögon. Lill-Duvans ser ut så här.
Dottern och jag busade. Vet inte om det är pusskalas eller brottning som ligger närmast sanningen här...
Lill-Duvan igen med baken i fokus. Musblack heter färgen. Mus kommer förstås från att hon är grå och black betyder att svart eg är hennes grundfärg men att den är blekt. "Ålen" över ryggen finns på alla blacka hästar.
Lill-Duvan i full fart. Hon är inte mycket hanterad men förstod fort vad hon skulle göra.
Björnungens ben. Lurviga och goa, men smärta inuti - tyvärr!!
Mera lill-Duva. Visst har hon vackra ögon?!
Jag kan ta närbilder på hunden också. Så här stilla är hon sällan när man är ute, men jag hade tur som hade kameran redo när det skedde!
Och så här vackert bor vi! *älskar* Påminn mig när det är mörkt och snön lyser med sin frånvaro. Dagar som denna gör det värt det!!
Mera vovve. På bild ser hon ut att ha för små öron, tycker jag...
Dottern och jag busar och hunden upptäcker det. "Vill också vara med! och kastar sig fram som den valp hon ju fortfarande är... Vi överlevde attacken!
Vite-prinsens öga. Han är varm, han är speciell. Men han är trött...
...och slutligen Björnungen i närbild. Han är så fin han också. Det är de alla fyra, och vägen mot ett liv utan dem är krokig, guppig och med långa och sega uppförsbackar. Vi får se om vi kommer fram nu i vår, eller om vägen är längre än så...

Häst-tankar

Tittade ut genom fönstret och såg dottern ridandes på Vite-prinsen. Framför går maken och leder Gammel-mamman. Hunden snurrar runt dem, med nosen i marken. Vilken vacker tavla! Och tidsbegränsad. Framåt våren kommer vi att byta motiv, åtminstone är det så det ser ut för tillfället...

Vi har fyra hästar. Vite-prinsen, Björnungen, Gammel-mamman och lill-Duvan. Islandshästar alla men helt olika sinsemellan.

Vite-prinsen är 25 år gammal och har de senaste veckorna blivit mycket, mycket trött. Han kommer alltid sist till maten - som flockledare har det aldrig hänt förr, han har alltid varit först framme och varit den som först valt hö-hög. Han går långsamt, helst inte alls som det ser ut. Björnungen, som har en kronisk skada, och Vite-prinsen har ju alltid, alltid lekt förr. Björnungen försöker få fart på dem nu också, men vite-prinsen går undan. Vill inte. Björnungen med sitt permanent dåliga bakben, har också från och till börjat halta framtill nu. Trots att han bara går i hagen sliter det tydligen på honom. Hur länge till håller han ihop?

Sedan har vi Gammel-mamman, som också är 25 år och genom åren fött och uppfostrat 14 föl! Kanske ska jag kalla henne Super-mamman istället? Hon är också trött, men på ett annat sätt. Hon är trött i sin gamla kropp. Den ser trött ut, men hon är pigg i skallen istället. Studsar fram, är alert, ivrig - pigga ögon. Mager efter att ha gett di hela vintern, det tär på henne för hon har grädde i sitt juver - fölen ser ut som små feta julgrisar. Frågan är om hon ska få ett föl till, om hennes kropp klarar det. Just nu är hon yster i sinnet, men vi vet att om hon inte får bli dräktig i sommar blir hon deppig. Ja, hon blir faktiskt deppig. Dräktig eller med föl vid sin sida, då lever hon för där har hon sitt liv! Anser vi henne för gammal för att bli mamma igen så känns det som att hon gjort sitt överhuvudtaget... Maken ska rida henne lite nu i vår i alla fall. Han är ivrig som ett barn i blicken, hon är snabb, hon är framåt och han älskar det! Slutligen då har vi lill-Duvan, vår vackra, lilla, grå duvunge. Hon blir 3 år i sommar och känns som barn-barnet i pensionärsflocken. Då är ändå Gammel-mamman hennes mamma och Björnungen hennes bror... Vi har inte tid att ta hand om en unghäst som ska ridas in. Där är beslutet taget, lill-Duvan ska säljas. Jag ska utnyttja fotokursen jag går till att ta vackra foton på henne att ha i säljannonsen som ska författas inom kort.

De andra då? Som det ser ut nu kommer vi att kunna söka rabatt hos slaktbilen... Makabert, eller hur?! Vite-prinsen är slut, han är trött och har ont i lederna. Livsgnistan har slocknat i hans ögon, och denna period nu när ljuset kommer åter brukar vara deras mest livfyllda. Han är trött, med ålderns rätt. Björnungen är i och för sig bara 9 år, men har sin kroniska skada och går här på lånad tid. Nu när även frambenen börjar drabbas, förmodligen av att han går och avlastar bakdelen, så kan vi inte med gott samvete ha honom kvar heller. Han fick ju leva med tillägget att han just då inte mådde dåligt. Nu är vi inte lika säkra. Och Gammel-mamman då? Ev lånas hon ut till samma familj som förut, som då låter henne få ett föl till. Hämtar hon sig inte, om hon fortsättningvis är lika mager under våren, så är det kanske även dags för henne. Hon är ju också 25 år...

Det känns klart nu. Makabert, men klart. Kanske återkommer vi till hästlivet i framtiden, men just ju känns det så. Klart.

2007-02-03

Disciplintanten har bättrat sig

Efter 5 dagar har vi vant oss vid varandra. Hon är inte lika elak och obönhörlig. Jag är inte lika stingslig för hennes sparkar. De är förresten inte lika välriktade längre... Det häftiga med att stå ut med hennes sällskap är att jag lyckas gå ner 1,8 kg på fem dagar! Inte illa va´?! I och för sig hade jag gått upp det lika fort dagarna innan, och det känns aldrig lika konstigt av nån anledning. Dessutom vet jag att jag fort går ner när Fru Disciplin får inträde hos mig. Hon är som sagt obekväm i början, men ojoj vad glad jag är att hon finns hos mig nu - några dagar senare! Nu känns vi nästan som bästisar :o) !