Terminen började lugnt. Nej. Lugnare. De flesta elever fungerar. Det gäller att se dem. Dem som fungerar. Men idag brakade det igen. En elev som mår så dåligt. H*n är farlig för sig själv. H*n är farlig för andra. Något hade triggat. H*n muckade med allt och alla. Sabbade saker på slöjden. Hotade en klasskamrat till tårar. Hotade annan elev med farligt verktyg. Hur vet vi att spärren sitter där? Att h*n nöjer sig med att hota? Vi vet inte det. Eleven vet inte det.
Går hand i hand med debatten om betyg i ordning och uppförande. Den här eleven skulle såklart få dåligt betyg där. Hjälper det? Skulle h*n uppföra sig bättre? Knappast. Frågan är ju varför h*n gör så här. Vi vet. Vi vuxna som är nära vet. Blir ändå arga ibland. När stressen och frustrationen pockar på. Jag är pedagog. Inte psykolog. Inte kurator. Elevens klasskamratar har ingen aning. De kan inte bemöta. Det är inte rättvist. Inte mot eleven själv. Inte mot klasskamraterna. Åter till betyget. Skulle det bli bättre?
Lätt svar: NEJ! Bestraffa ett barn som mår dåligt. Vem blir vinnare där? Vem...?
"Alla vet att Jeppe super men ingen frågar varför Jeppe super..."
2007-01-30
2007-01-29
Sockermonster vs. Tjur-kärring
I helgen har jag varit i den sydligaste delen av vårt avlånga land. Har hälsat på en nät-kompis, som jag lärt känna via ett snack där kämpande viktminskare håller till. Hon, som jag, har en stor viktnedgång i sitt bagage och att släppa oss lösa för att shoppa kläder... ja, man kan väl sammanfatta det med att butiksinnehavarna gnuggade nävarna. Samtidigt är vi också nöjda och glada så jag väljer att se det som en winwin-situation.
Att gå in i små märkesbutiker och välja bland alla kläder som hänger där. Alla! Inte bara ”tjockisavdelningen” som för övrigt inte ens finns på små boutiquer. Märklig och häftig känsla. Samtidigt skrämmande hur annorlunda vi båda blir bemötta nu jämfört med för 40 kilo sedan. Tjocka människor diskrimineras - utan snack, det görs ofta och utan påföljder... Jag blir dessutom lite rädd för mig själv när jag nu frotterar mig i uppmärksamheten, vrider och vänder mig i skenet av min ”bedrift”. Känner mig oerhört ”duktig” och blir rädd i samma andetag. Vad har jag för rätt till den känslan? Var tog min ödmjukhet vägen? Jag borde ju förstå att det såklart varit lättare för mig för att... Lättare eftersom? Eftersom vaddå? Där hittar jag inget svar. Det har inte varit lättare för mig och jag har gjort en sjutusans bedrift som sitter här normal, ja till och med smal idag. Jag har rätt att vara stolt! ...och ödmjuk. Jag är båda, tro mig!
Besöket hos nätvännen var trevligt. Det är häftigt att träffa människor man bara umgåtts med på nätet. Jag känner henne inte. Ändå känner jag henne utan och innan. Samma med henne för mig, antar jag. Det som däremot inte var trevligt var mitt beteende på tågresan. Sockermonstret hade visst köpt platsbiljetten bredvid min och att ha honom där i så många timmar utan möjlighet att tjonga skallen av honom, ja då förlorar jag.
Nånstans bestämde jag ju mig för att förlora också. Om det nu är det man gör... Jag tänker ofta på de ord en alkoholiserad släkting som följde ett program fick med sig; ”En alkoholist planerar inte sin fylla. Han/hon planerar nykterheten. När orken att planera inte finns där eller räcker till, då kommer fyllan. Inte planerad.” Kan man jämföra socker och alkohol? Jag tror det. Jag tror det genom min egen erfarenhet och genom samtal med en väninna som är nykter sedan många år och numera kämpar med vikten. Jag orkade inte planera där på tåget i fredags. Orkade inte kämpa. Gick till restaurangvagnen och valde en smörgås på vitt bröd med salami och philadephiaost istället för lax och potatis, som också fanns att köpa. Jag valde också att köpa en påse Gott&Blandat till efterrätt. Varför? För att jag inte alltid orkar göra de kloka men samtidigt så fruktansvärt jobbiga valen. Att alltid välja bort, att alltid stå emot, att alltid vara på min vakt. Den här gången valde jag bort det, jag orkade inte. Och i och med det hade jag köpt platsbiljett till sockermonstret även till hemresan... Ja, till hemresan. Jag har hittills inte hittat verktygen att stoppa ett frossande jag befinner mig mitt i. Jag har verktyg att få stopp när jag är ”klar”. Jag har verktygen att rida ut abstinensen som kommer efteråt. Men att stoppa mitt i - det klarar jag inte. Inte än. Kanske någon gång men inte nu.
Helgen gick och vi åt bra och god mat. Inga konstigheter, inga problem. Men vetskapen att jag ”skulle få äta” på tåget hem bar jag med mig. Köpte godis för att ha då. Satte igång direkt. Gjorde så dåliga val som möjligt vid tågbyte. Under sex timmars tågresa och första timmen här hemma hann jag stoppa i mig följande: 2 påsar Gott&Blandat, 4 dajm, 1 korv i baguettebröd med vitlöksdressing, 1 kanelbulle, 1 kopp kaffe, ca 10 bitar ur en chokladkartong. Ingen middag. Maken ser fortfarande ibland förvånad ut när jag berättar. Gårdagen var ett sådant tillfälle. Han påstår att han hade kräkts halvvägs. Kanske hade han det? Jag vet inte, jag har inte den gränsen. Jag ser ju att det är massor, att det inte är klokt nånstans, men så här har jag ätit i hela mitt liv. I smyg. Alltid!
Jag sparkade ut sockermonstret i snöyran igårkväll innan jag gick och lade mig. Nu är jag ”klar”. Idag är sockermonstret där ute, knackar och klöser på rutan och vill in. Fryser och förbannar. Abstinensen sliter i mig. Jag letar i huvudet efter anledningar att få fortsätta ett par dagar till, att få glänta på dörren och släppa in honom. Men nu har jag bestämt mig! Jag plockar fram de verktyg jag skaffat mig under årens lopp. Jag sätter på mig skyddshjälm och arbetshandskar. Det viktigaste och svåraste verktyget som verkligen behövs nu är inte så trevlig i början. Hon heter Disciplin och är en ruskigt otrevlig tjur-kärring. Inget biter på henne, hon lyssnar inte på ursäkter och hon har ingen känsla för ursäkter. Det finns bara en väg och där sparkar hon mig framåt med stålhätta i sina kängor. Jag grimaserar och förbannar, samtidigt som jag faktiskt är glad åt hennes sällskap. Jag väljer ju själv hennes sällskap. Väljer det av en anledning:
Jag tänker aldrig mer bli tjock! ...och hur otrevlig hon än känns i början är hon det verktyg som hjälper mig att klara det!
Att gå in i små märkesbutiker och välja bland alla kläder som hänger där. Alla! Inte bara ”tjockisavdelningen” som för övrigt inte ens finns på små boutiquer. Märklig och häftig känsla. Samtidigt skrämmande hur annorlunda vi båda blir bemötta nu jämfört med för 40 kilo sedan. Tjocka människor diskrimineras - utan snack, det görs ofta och utan påföljder... Jag blir dessutom lite rädd för mig själv när jag nu frotterar mig i uppmärksamheten, vrider och vänder mig i skenet av min ”bedrift”. Känner mig oerhört ”duktig” och blir rädd i samma andetag. Vad har jag för rätt till den känslan? Var tog min ödmjukhet vägen? Jag borde ju förstå att det såklart varit lättare för mig för att... Lättare eftersom? Eftersom vaddå? Där hittar jag inget svar. Det har inte varit lättare för mig och jag har gjort en sjutusans bedrift som sitter här normal, ja till och med smal idag. Jag har rätt att vara stolt! ...och ödmjuk. Jag är båda, tro mig!
Besöket hos nätvännen var trevligt. Det är häftigt att träffa människor man bara umgåtts med på nätet. Jag känner henne inte. Ändå känner jag henne utan och innan. Samma med henne för mig, antar jag. Det som däremot inte var trevligt var mitt beteende på tågresan. Sockermonstret hade visst köpt platsbiljetten bredvid min och att ha honom där i så många timmar utan möjlighet att tjonga skallen av honom, ja då förlorar jag.
Nånstans bestämde jag ju mig för att förlora också. Om det nu är det man gör... Jag tänker ofta på de ord en alkoholiserad släkting som följde ett program fick med sig; ”En alkoholist planerar inte sin fylla. Han/hon planerar nykterheten. När orken att planera inte finns där eller räcker till, då kommer fyllan. Inte planerad.” Kan man jämföra socker och alkohol? Jag tror det. Jag tror det genom min egen erfarenhet och genom samtal med en väninna som är nykter sedan många år och numera kämpar med vikten. Jag orkade inte planera där på tåget i fredags. Orkade inte kämpa. Gick till restaurangvagnen och valde en smörgås på vitt bröd med salami och philadephiaost istället för lax och potatis, som också fanns att köpa. Jag valde också att köpa en påse Gott&Blandat till efterrätt. Varför? För att jag inte alltid orkar göra de kloka men samtidigt så fruktansvärt jobbiga valen. Att alltid välja bort, att alltid stå emot, att alltid vara på min vakt. Den här gången valde jag bort det, jag orkade inte. Och i och med det hade jag köpt platsbiljett till sockermonstret även till hemresan... Ja, till hemresan. Jag har hittills inte hittat verktygen att stoppa ett frossande jag befinner mig mitt i. Jag har verktyg att få stopp när jag är ”klar”. Jag har verktygen att rida ut abstinensen som kommer efteråt. Men att stoppa mitt i - det klarar jag inte. Inte än. Kanske någon gång men inte nu.
Helgen gick och vi åt bra och god mat. Inga konstigheter, inga problem. Men vetskapen att jag ”skulle få äta” på tåget hem bar jag med mig. Köpte godis för att ha då. Satte igång direkt. Gjorde så dåliga val som möjligt vid tågbyte. Under sex timmars tågresa och första timmen här hemma hann jag stoppa i mig följande: 2 påsar Gott&Blandat, 4 dajm, 1 korv i baguettebröd med vitlöksdressing, 1 kanelbulle, 1 kopp kaffe, ca 10 bitar ur en chokladkartong. Ingen middag. Maken ser fortfarande ibland förvånad ut när jag berättar. Gårdagen var ett sådant tillfälle. Han påstår att han hade kräkts halvvägs. Kanske hade han det? Jag vet inte, jag har inte den gränsen. Jag ser ju att det är massor, att det inte är klokt nånstans, men så här har jag ätit i hela mitt liv. I smyg. Alltid!
Jag sparkade ut sockermonstret i snöyran igårkväll innan jag gick och lade mig. Nu är jag ”klar”. Idag är sockermonstret där ute, knackar och klöser på rutan och vill in. Fryser och förbannar. Abstinensen sliter i mig. Jag letar i huvudet efter anledningar att få fortsätta ett par dagar till, att få glänta på dörren och släppa in honom. Men nu har jag bestämt mig! Jag plockar fram de verktyg jag skaffat mig under årens lopp. Jag sätter på mig skyddshjälm och arbetshandskar. Det viktigaste och svåraste verktyget som verkligen behövs nu är inte så trevlig i början. Hon heter Disciplin och är en ruskigt otrevlig tjur-kärring. Inget biter på henne, hon lyssnar inte på ursäkter och hon har ingen känsla för ursäkter. Det finns bara en väg och där sparkar hon mig framåt med stålhätta i sina kängor. Jag grimaserar och förbannar, samtidigt som jag faktiskt är glad åt hennes sällskap. Jag väljer ju själv hennes sällskap. Väljer det av en anledning:
Jag tänker aldrig mer bli tjock! ...och hur otrevlig hon än känns i början är hon det verktyg som hjälper mig att klara det!
2007-01-23
Höjden av dumhet
Man behöver sanna mina ord inte vara smart för att man har en lärarexamen i byrålådan. Det fick jag bevis på idag...
Jag kom stressande till skolan, ute i verkligt sista minuten efter ett längre stopp på dotterns skola. Snö och vinterväglag gjorde ju sitt till också, jag körde försiktigt trots att jag var så sent ute. Svänger in på skolans parkering, där jag har en "egen" plats med motorvärmare. Min plats var tagen!! Ja, det kan ju hända ibland av besökare eller vikarier som inte uppmärksammat skylten "Reserverade platser". Men den bil som stod där idag kände jag igen. Det var kollegan som har platsen bredvid!
GHA!
Körde längre ner efter parkeringen och tryckte in min bil på en "allmän" plats som egentligen var för trång. Sprang in för att inte komma alltför sent till första lektionen. Hinner gorma och skälla i mitt arbetsrum, så de kollegor som befann sig där hör min irritation. Kör två lektioner och blir sedan uppsökt av denna kollega. Hennes försvar? Så dumt!
-När jag kom 7.50 var min plats upptagen och jag börjar ju åtta...
Kan inte påstå att jag fick något pris som lyssnande, förstående medmänniska. Hon fick snarare ducka när jag fräste att hon för den skull väl inte kunde ställa sig på min plats! Det finns lika många allmänna som hyrda, men då får man gå lite längre. Det spelar väl ingen roll vem som kommer när, man kan inte lösa problemet med tagen parkering genom att ta någon annans. Är inte det naturligt sunt förnuft?
En skitsak egentligen, men när man kommer till jobbet på vinterns första kalla dag och står utan parkering... Ja, det räcker för att irritera mig!
Jag kom stressande till skolan, ute i verkligt sista minuten efter ett längre stopp på dotterns skola. Snö och vinterväglag gjorde ju sitt till också, jag körde försiktigt trots att jag var så sent ute. Svänger in på skolans parkering, där jag har en "egen" plats med motorvärmare. Min plats var tagen!! Ja, det kan ju hända ibland av besökare eller vikarier som inte uppmärksammat skylten "Reserverade platser". Men den bil som stod där idag kände jag igen. Det var kollegan som har platsen bredvid!GHA!
Körde längre ner efter parkeringen och tryckte in min bil på en "allmän" plats som egentligen var för trång. Sprang in för att inte komma alltför sent till första lektionen. Hinner gorma och skälla i mitt arbetsrum, så de kollegor som befann sig där hör min irritation. Kör två lektioner och blir sedan uppsökt av denna kollega. Hennes försvar? Så dumt!
-När jag kom 7.50 var min plats upptagen och jag börjar ju åtta...
Kan inte påstå att jag fick något pris som lyssnande, förstående medmänniska. Hon fick snarare ducka när jag fräste att hon för den skull väl inte kunde ställa sig på min plats! Det finns lika många allmänna som hyrda, men då får man gå lite längre. Det spelar väl ingen roll vem som kommer när, man kan inte lösa problemet med tagen parkering genom att ta någon annans. Är inte det naturligt sunt förnuft?
En skitsak egentligen, men när man kommer till jobbet på vinterns första kalla dag och står utan parkering... Ja, det räcker för att irritera mig!
2007-01-21
Äntligen, äntligen!
Det kan inte handla om något annat än snö efter ett dygn som detta. Igårkväll började det snöa. Jag och en av våra helg-gäster gick en promenad i svarta mörkret, i snålblåst och drivsnö, och jag stormtrivdes. Imorse vaknade vi till ett fantastiskt vackert landskap. Tänk att man kan bli så glad av snö!! Det är nästan - nästan - så det har varit värt väntan, för nu är man desto lyckligare!!
Jag är glad själv, för ljuset, för de vita trädgrenarna, för det speciella landskapet som träder fram, inbäddat i vitt ludd. Men jag är ännu lyckligare av att se dotterns glädje. Att vara 6 år och hittills inte haft många dagars snö denna vinter, det har inte varit särskilt kul. Hon har strålat idag när vi varit ute! Och många barn med henne hoppas jag!
Tog lite bilder. Skulle ta fina familjebilder med oss tre och så hunden. Hon är 1,5 år och väger 40 kg. Skiter högaktningsfullt i "fint". Meningen med livet idag stavades "lek" och när hela hennes "flock" helt plötsligt befann sig på samma höjd som hon - ja, det fanns ju såklart ingen annan förklaring till det än att vi befann oss där för att leka... Och 40 kg hund som leker låter sig inte övertalas så lätt. Bilden är retucherad men bara i människorvarelsernas ansikten. Hunden, hon såg sån ut alldeles av sig själv; spretande ben åt alla håll med stora snöiga tassar och så ett virrvarr av huvud, kropp och svans där nånstans också.
En vecka eller två, törs man önska så många dagars riktig vinter? Jag hoppas det!
Jag är glad själv, för ljuset, för de vita trädgrenarna, för det speciella landskapet som träder fram, inbäddat i vitt ludd. Men jag är ännu lyckligare av att se dotterns glädje. Att vara 6 år och hittills inte haft många dagars snö denna vinter, det har inte varit särskilt kul. Hon har strålat idag när vi varit ute! Och många barn med henne hoppas jag!
Tog lite bilder. Skulle ta fina familjebilder med oss tre och så hunden. Hon är 1,5 år och väger 40 kg. Skiter högaktningsfullt i "fint". Meningen med livet idag stavades "lek" och när hela hennes "flock" helt plötsligt befann sig på samma höjd som hon - ja, det fanns ju såklart ingen annan förklaring till det än att vi befann oss där för att leka... Och 40 kg hund som leker låter sig inte övertalas så lätt. Bilden är retucherad men bara i människorvarelsernas ansikten. Hunden, hon såg sån ut alldeles av sig själv; spretande ben åt alla håll med stora snöiga tassar och så ett virrvarr av huvud, kropp och svans där nånstans också. En vecka eller två, törs man önska så många dagars riktig vinter? Jag hoppas det!
2007-01-17
Lagom
Sånt svenskt ord. Diskuterade det häromdagen, igen - har gjort det ofta förr - och det är verkligen svenskt att vara lagom. Inte för mycket och inte för lite. Inte för hett och inte för kallt. Inte för stort och inte för litet. Vi gillar att vara i mitten.
Men mitten tystar. Åtminstone mig. Nu är jag lagom frisk. Äter penicillin, så jag fungerar som frisk fast jag inte får träna, vilket jag - hoho!! - jag - saknar. Jag är tillbaka på jobbet och terminen har inte dragit igång på värsta stressnivån än. Det är ganska... lagom. Jag är inte jätteledsen, jätteorolig, jättelycklig eller jättearg. Känslorna är ganska... lagom. Fast just känslobiten blir lätt trist när den är lagom.
Det märks om inte annat här, på bloggen. Vad ska jag skriva om? Att jag stressade lite igår förmiddag men sedan hann ta en promenad på lunchen? Att jag jobbade länge igårkväll men hann hem och vila i soffan sedan? Att vi hade snö i lördags men att den regnade bort i söndags? Eller att en mamma i klassen freakade ut idag men att klassen annars fungerar förhållandevis bra nu? Det är med andra ord - lagom - och då blir bloggen som den blir!
Men mitten tystar. Åtminstone mig. Nu är jag lagom frisk. Äter penicillin, så jag fungerar som frisk fast jag inte får träna, vilket jag - hoho!! - jag - saknar. Jag är tillbaka på jobbet och terminen har inte dragit igång på värsta stressnivån än. Det är ganska... lagom. Jag är inte jätteledsen, jätteorolig, jättelycklig eller jättearg. Känslorna är ganska... lagom. Fast just känslobiten blir lätt trist när den är lagom.
Det märks om inte annat här, på bloggen. Vad ska jag skriva om? Att jag stressade lite igår förmiddag men sedan hann ta en promenad på lunchen? Att jag jobbade länge igårkväll men hann hem och vila i soffan sedan? Att vi hade snö i lördags men att den regnade bort i söndags? Eller att en mamma i klassen freakade ut idag men att klassen annars fungerar förhållandevis bra nu? Det är med andra ord - lagom - och då blir bloggen som den blir!
2007-01-11
Ur barnamun
Dottern och maken kom hem idag och dottern skyndade in genom dörren. Varför hon hade bråttom förstod jag när frågan kom:
-Mamma, är du bättre? med orolig röst.
-Nej, det är jag inte... var jag ju tvungen att sanningsenligt svara.
Hon får av sig stövlarna i en hast och kommer för övrigt fullt påklädd in till mig, där jag sitter i soffan i TV-rummet. Hon rapporterar ut till maken, som nu också hunnit in genom dörren:
-...men hon sitter upp i alla fall!
Ja, alltid något. Hon är så snusförnuftig min lilla stora älskade dotter!
-Mamma, är du bättre? med orolig röst.
-Nej, det är jag inte... var jag ju tvungen att sanningsenligt svara.
Hon får av sig stövlarna i en hast och kommer för övrigt fullt påklädd in till mig, där jag sitter i soffan i TV-rummet. Hon rapporterar ut till maken, som nu också hunnit in genom dörren:
-...men hon sitter upp i alla fall!
Ja, alltid något. Hon är så snusförnuftig min lilla stora älskade dotter!
Sjuk pappa, sjuk dotter
Min pappa har fått sorkpest bekräftat. Fy och blä vilken läskig sjukdom... Men den ska ju gå över, om än sjukperioden är lång och seg. Sedan livslång immunitet, tack och lov! Maken hade hepatit A sommaren 2005 så det är dottern och jag vaccinerade mot nu. Riktigt läbbig sjukdom det också. Undra om vaccination mot sorkpest finns? Måste undersöka det.
Själv är jag långt ifrån pigg heller. Kvällen har gått ut på att vara blixt stilla från midjan och upp eftersom halsen gör så förtvivlat ont. Alla tecken tyder på halsfluss så jag hoppas verkligen att det är det också. Nu är jag väldigt inställd på penicillin, nämligen. Ska till VC imorgonförmiddag.
Hur sjuk jag är kan illustreras via följande tankemöda ikväll:
"Vad vill jag äta. Vad kan jag äta? ...marabou choklad? Nej, aj vad ont. Te? Nej, aj... Men vad kan jag äta då? Glass? Smoothie? Hm... Nej aj det känns också som att det skulle göra ont. Men marabou choklad? Neeej, AJ! Jag vet! Falukorv med potatismos! Ja, det låter gott, det vill jag ha!!
Jag är verkligen sjuk när jag väljer falukorv framför chokladkaka. Funderar på att ringa ambulans faktiskt... Den makalöse maken ställde sig i köket kl 20.30 och stekte falukorv och rörde potatismos. Vad har jag gjort för att förtjäna honom? Eller är det så makalöst att kärlek behöver man inte förtjäna? Jag är lyckligt lottad, om inte annat! (Det är pappa också för han önskade sig risgrynspudding och wienerbröd och hade fått det!)
Själv är jag långt ifrån pigg heller. Kvällen har gått ut på att vara blixt stilla från midjan och upp eftersom halsen gör så förtvivlat ont. Alla tecken tyder på halsfluss så jag hoppas verkligen att det är det också. Nu är jag väldigt inställd på penicillin, nämligen. Ska till VC imorgonförmiddag.
Hur sjuk jag är kan illustreras via följande tankemöda ikväll:
"Vad vill jag äta. Vad kan jag äta? ...marabou choklad? Nej, aj vad ont. Te? Nej, aj... Men vad kan jag äta då? Glass? Smoothie? Hm... Nej aj det känns också som att det skulle göra ont. Men marabou choklad? Neeej, AJ! Jag vet! Falukorv med potatismos! Ja, det låter gott, det vill jag ha!!
Jag är verkligen sjuk när jag väljer falukorv framför chokladkaka. Funderar på att ringa ambulans faktiskt... Den makalöse maken ställde sig i köket kl 20.30 och stekte falukorv och rörde potatismos. Vad har jag gjort för att förtjäna honom? Eller är det så makalöst att kärlek behöver man inte förtjäna? Jag är lyckligt lottad, om inte annat! (Det är pappa också för han önskade sig risgrynspudding och wienerbröd och hade fått det!)
En fet julgris
Jag ringde förstås och sjukanmälde mig igår kväll. Det har satsats på detta i kommunen så det räcker inte att ringa jobbet och meddela läget. Nej, man ska ringa nån sjuksköterska med go´ boden/lule´dialekt som ställer diagnos. Ibland tycker jag att det är löjligt, men ok - kan man få ner sjukskrivningstalen den här vägen så ska väl inte jag vara den som sätter mig på tvären. Hur som helst, hon frågade hur det var med mig och jag förklarade. "Feber, otroligt ont i halsen, kan knappt svälja..." Vad ska hon säga? Förkylning, men så sa hon: "Håll utkik efter vita pricka i halsen för då kan det vara halsfluss!" Jag har aldrig haft halsfluss. Jag har knappt haft ont i halsen om jag ska vara ärlig.
Imorse stod jag och gjorde grimaser i spegeln för att se. Det är ju jättesvårt att med tungans egen kraft hålla den nere! När jag tog i allt vad jag kunde svällde den ju ut i hela munnen... Ungefär samma som att försöka röra på lilltån; ju mer man tar i desto dödare beter den sig. Nåväl, tillslut fick jag till det så jag fick fri sikt ända in till svalget.
Hujedamig!
Där mötte mig en fet liten julgris! Det är sant! Jag kan inte beskriva den högra halsmandeln på annat sätt. Julgrisen är dessutom beströdd med pärlsocker -vita prickar med andra ord!- men i ärlighetens namn smakar det allt annat än just socker i munnen. Dottern bättrade på det när vi morgonmyste i sängen en stund senare: "Mamma, du luktar jätteilla ur munnen!" Tack för den, liksom... Under dagen kom jag mig äntligen för att ringa vårdcentralen och imorgon ska jag dit för att petas i halsen. Om det nu ska vara halsfluss så hoppas jag på bakterier! I så fall biter ju penicillin på julgrisen. Den har ju liksom passerat "bäst-föredatum" för länge sen, den lille fet-röde rackaren...
Imorse stod jag och gjorde grimaser i spegeln för att se. Det är ju jättesvårt att med tungans egen kraft hålla den nere! När jag tog i allt vad jag kunde svällde den ju ut i hela munnen... Ungefär samma som att försöka röra på lilltån; ju mer man tar i desto dödare beter den sig. Nåväl, tillslut fick jag till det så jag fick fri sikt ända in till svalget.
Hujedamig!
Där mötte mig en fet liten julgris! Det är sant! Jag kan inte beskriva den högra halsmandeln på annat sätt. Julgrisen är dessutom beströdd med pärlsocker -vita prickar med andra ord!- men i ärlighetens namn smakar det allt annat än just socker i munnen. Dottern bättrade på det när vi morgonmyste i sängen en stund senare: "Mamma, du luktar jätteilla ur munnen!" Tack för den, liksom... Under dagen kom jag mig äntligen för att ringa vårdcentralen och imorgon ska jag dit för att petas i halsen. Om det nu ska vara halsfluss så hoppas jag på bakterier! I så fall biter ju penicillin på julgrisen. Den har ju liksom passerat "bäst-föredatum" för länge sen, den lille fet-röde rackaren...
2007-01-10
38,8°
Då blir det inte mycket till blogg... Usch, vad jag är dålig på att vara sjuk - vad synd det blir om mig. Så tänker jag på pappa som drabbats av någon eller flera av dessa diagnoser; sorkpest/lunginflammation/KOL. Han mår därefter - riktigt pyton med andra ord. Hoppas på besked imorgon i alla fall vad det är och att det vänder nu så han kan börja må bättre.
På jobbet går det bra efter 2 dagar. Det känns väldigt mycket bättre än före jul. Var på möte med rektor igår tillsammans med "tredjepart" och diskuterade framtiden, lade upp en handlingsplan. Efteråt var jag mycket, mycket trött men vartefter kvällen gick kände jag en ny energi komma spirande. Mest av allt beror det på att jag vann!!! Jag vann "kampen" (som det ju kom att bli) om schemaläggningen, och ska från och med i vår -igen- vara den som står för det arbetet. HAHA!...*hosthost*
Måste lägga mig igen! Sjuk i förkylning men jobb-laddad och det känns bra!
Kram pappa, tänker på dig hela tiden!
På jobbet går det bra efter 2 dagar. Det känns väldigt mycket bättre än före jul. Var på möte med rektor igår tillsammans med "tredjepart" och diskuterade framtiden, lade upp en handlingsplan. Efteråt var jag mycket, mycket trött men vartefter kvällen gick kände jag en ny energi komma spirande. Mest av allt beror det på att jag vann!!! Jag vann "kampen" (som det ju kom att bli) om schemaläggningen, och ska från och med i vår -igen- vara den som står för det arbetet. HAHA!...*hosthost*
Måste lägga mig igen! Sjuk i förkylning men jobb-laddad och det känns bra!
Kram pappa, tänker på dig hela tiden!
2007-01-07
Efter regn kommer sol
Det som är bra med missförstånd är att de går att reda upp, och att man förhoppningsvis lyckas lära sig något av det. Händelsen på förmiddagen är löst, utredd. Som så ofta med sådant - fel saker sagda vid fel tillfälle med fel tolkning, så lätt hänt, ändå onödigt. Eller? Man kommer ju ut klokare på andra sidan, sägs det. Tack du kära, nära! Oro finns kvar, det handlar om sjukdom. Vi hoppas få svar på det under morgondagen. Men det ledsna behöver jag inte ta med mig till morgondagen... Det känns riktigt bra!
Inne
En händelse på förmiddagen fick luften att gå ur mig. Oro följer mig i vart steg, samtidigt som jag är ledsen. Då kommer jag inte ens utanför dörren. Letar här inne efter nyckeln till lösningen. Inomhus, inomsjäls. Vad kan jag göra annorlunda? Gjorde jag fel? Oro... hur kommer det att gå? Hur illa är det? Ledsen igen. Vad blev fel? Varför...
2007-01-06
Mera träningsvärk
Det kommer jag alldeles säkert att få nu. Jag knöt nämligen på mig löparskorna för första gången på 1,5 år. Njae, kanske har jag haft dem på mig 2-3 ggr sedan dess, men det är 1,5 år sedan jag avslutade min "karriär" som löpare. Den var kort. Ca 6 månader. Nej, inte effektiv ens. Men från zero-nada-inget-noll-nichi till att springa 4-5 km ett par gånger per vecka var det massor för mig. Men det var då det, jag har ju alltså inte sprungit på väääldigt lääänge.
Tog 4-kilometersrundan. Joggade iväg med musik i öronen. Det gick, efter givna förutsättningar, bra! Jag orkade jogga 1,5 km och gick sedan 1,5 km. Joggade en kilometer och gick den sista hem. Fifty/fifty får väl anses som godkänt första gången?! Kom tillbaka hem och skulle stretcha... Hm, de chockade musklerna i ryggen från igår har fått sällskap. Nu är jag stel från fotlederna upp till nacken.
Vad gör vi då? Jo, möblerar om hela huset! Återkommer angående det - för nu ska här hivas böcker och flyttas piano. Träningsvärk ska med tunga lyft botas - typ not, men så får det ändå bli!
Tog 4-kilometersrundan. Joggade iväg med musik i öronen. Det gick, efter givna förutsättningar, bra! Jag orkade jogga 1,5 km och gick sedan 1,5 km. Joggade en kilometer och gick den sista hem. Fifty/fifty får väl anses som godkänt första gången?! Kom tillbaka hem och skulle stretcha... Hm, de chockade musklerna i ryggen från igår har fått sällskap. Nu är jag stel från fotlederna upp till nacken.
Vad gör vi då? Jo, möblerar om hela huset! Återkommer angående det - för nu ska här hivas böcker och flyttas piano. Träningsvärk ska med tunga lyft botas - typ not, men så får det ändå bli!
Vilde Verner vilken VÄRK!
Var på Friskis & Svettis igår. Första gången på hiskeliga 3 år! Need I say more? Ett baspass. Så illa är det! Bas-styrka visserligen, och det som fattas hos mig är just styrkan. Det var dålig fart tyckte jag, blev knappt anfådd. Väldigt lugna kombinationer där vi mest gick runt, bara två korta springpass. Men styrkan då... Jag tyckte inte det var så jobbigt, utan hängde med bra. Däremot var jag förvånad under stretchingen att det tog emot så mycket, men förklarade det för mig själv med att det var länge sedan jag "gympa-stretchat" och blivit lite stelare.
HAHAHA... Stelare kanske jag blivit, men att det tog emot berodde nog på att mina muskler var i chock! När jag kom hem talade de om att de inte uppskattat behandlingen - alls. Öm kan det sammanfattas. Och idag då? När jag skulle ur sängen trodde jag att någon höll fast mig i ryggen. Jag fick inte med den ur sängen. När jag väl kom på fötter och sträckte ut... ojojoj, den här kroppen behöver tränas!! Mina promenader i all ära, men inte får man rygg- och magmuskler av det!!
Ont har jag, men jag är triggad! Samtidigt ska jag komma ihåg att ta det lugnt, för efter så långt uppehåll som jag har haft så är det mer än musklerna som ska väckas. Leder och ligament behöver långsam tillvänjning. Jag ska ju inte skada mig på köpet - men här ska tränas!
HAHAHA... Stelare kanske jag blivit, men att det tog emot berodde nog på att mina muskler var i chock! När jag kom hem talade de om att de inte uppskattat behandlingen - alls. Öm kan det sammanfattas. Och idag då? När jag skulle ur sängen trodde jag att någon höll fast mig i ryggen. Jag fick inte med den ur sängen. När jag väl kom på fötter och sträckte ut... ojojoj, den här kroppen behöver tränas!! Mina promenader i all ära, men inte får man rygg- och magmuskler av det!!
Ont har jag, men jag är triggad! Samtidigt ska jag komma ihåg att ta det lugnt, för efter så långt uppehåll som jag har haft så är det mer än musklerna som ska väckas. Leder och ligament behöver långsam tillvänjning. Jag ska ju inte skada mig på köpet - men här ska tränas!
2007-01-05
Jobb och (avsaknad av) sömn
Tillbaka på mitt jobb, på skolan. Det kändes bra! Egentligen har jag ju jullov fortfarande, men eftersom jag var hemma de två sista veckorna på höstterminen hade jag lite att fixa med. Summera och avsluta, plocka ihop efter min vikarie och titta igenom vad eleverna gjorde medan jag inte var där. Tänk - skolan stod kvar!! Man tror ju lätt att man är oersättlig...
Några av mina allra goaste arbetskompisar jobbade också idag och det kändes förstås extra bra. Jag fick gjort det jag skulle. Nu står skrivbordet och materialet redo för första lektionen nästa vecka - och alla de andra lektionerna under första veckan också. Det lugnar.
Det som inte lugnar är att jag inte sov i natt... *suckar* Jag hoppas att det "bara" är mentala spöken, eftersom jag visste att jag skulle till jobbet. Nu när jag varit där och stökat undan så bra, nu när allt är serverat till en bra start - nu borde jag ju få sömnen tillbaka. Borde! Jag vet faktiskt inte hur jag ska handskas med det annars. Jag ska i alla fall låta bli att ta ut några sorger i förskott. Det är helg först och jag ska göra mitt bästa för att vända dygnet till jobbrytm och förhoppningsvis samtidigt lägga beslag på min sömn!
Några av mina allra goaste arbetskompisar jobbade också idag och det kändes förstås extra bra. Jag fick gjort det jag skulle. Nu står skrivbordet och materialet redo för första lektionen nästa vecka - och alla de andra lektionerna under första veckan också. Det lugnar.
Det som inte lugnar är att jag inte sov i natt... *suckar* Jag hoppas att det "bara" är mentala spöken, eftersom jag visste att jag skulle till jobbet. Nu när jag varit där och stökat undan så bra, nu när allt är serverat till en bra start - nu borde jag ju få sömnen tillbaka. Borde! Jag vet faktiskt inte hur jag ska handskas med det annars. Jag ska i alla fall låta bli att ta ut några sorger i förskott. Det är helg först och jag ska göra mitt bästa för att vända dygnet till jobbrytm och förhoppningsvis samtidigt lägga beslag på min sömn!
2007-01-04
Snabba plus betyder oftast snabba minus
Tack och lov, kan jag tillägga. Jag fuskar och väger mig varje dag. Vet inte ens om jag vill ska kalla det för fusk - jag väger mig varje dag, det räcker så. De fyra kilon jag suckade över igår är nere i 2,2 nu. Jag har tappat 1,8 kilo på 2 dygn! Det stämde med andra ord att jag var fullproppad med vätska, uppbunden av alla snabba kolhydrater jag ätit under jul- och nyårshelgen. Att kämpa med 2,2 kg känns väldigt mycket bättre än 4 kg.
Att vara "på banan" är skönt varannan sekund och åt skogen varannan... Idag sitter sorgen som ett pärlband runt halsen. Det är sorg att lämna sötsakerna bakom mig. De lugnar mig, de gör mig glad. De är goda förstås. De ger mig något att göra när jag har tråkigt. Serotoniner kan det kanske sammanfattas med.
Det är där jag har min kraft, jag kan genomskåda sorgen. Varannan pärla på mitt halsband bär svart sorgfärg, varannan ilsken röd. Försök inte med mig! Jag kan det här - jag genomskådar det! Jag faller ner i sorgen, ömkar och tycker synd om mig själv. Sedan blir jag arg och fräser åt sorgen att den är falsk. Det är de där små sakerna som jag (nästan) lärt mig heter "serotoniner" men som jag inte förstår på riktigt, som lockar och pockar, som lurar och har sig. "Sorgen går över om du äter socker, stackars dig. Det är orättvist att alla andra kan äta men inte du... klart du får... lite..." När jag bara hör och känner rösten håller jag en svart pärla i handen. När jag sedan kommer på att det är buffel och båg, lurendrejeri från början till slut, att det är läskig kemi som talar - då blir jag arg och då kan jag vinna. Jag inte bara kan - jag gör det, jag vinner!
Det ska jag göra den här gången också. Bilden av mitt halsband just nu är små, små svarta pärlor som nästan inte syns mellan stora, lysande röda som håller ilskan vid liv. Ilskan som är min bästa vän i kampen mot sockermonstret!
Att vara "på banan" är skönt varannan sekund och åt skogen varannan... Idag sitter sorgen som ett pärlband runt halsen. Det är sorg att lämna sötsakerna bakom mig. De lugnar mig, de gör mig glad. De är goda förstås. De ger mig något att göra när jag har tråkigt. Serotoniner kan det kanske sammanfattas med.
Det är där jag har min kraft, jag kan genomskåda sorgen. Varannan pärla på mitt halsband bär svart sorgfärg, varannan ilsken röd. Försök inte med mig! Jag kan det här - jag genomskådar det! Jag faller ner i sorgen, ömkar och tycker synd om mig själv. Sedan blir jag arg och fräser åt sorgen att den är falsk. Det är de där små sakerna som jag (nästan) lärt mig heter "serotoniner" men som jag inte förstår på riktigt, som lockar och pockar, som lurar och har sig. "Sorgen går över om du äter socker, stackars dig. Det är orättvist att alla andra kan äta men inte du... klart du får... lite..." När jag bara hör och känner rösten håller jag en svart pärla i handen. När jag sedan kommer på att det är buffel och båg, lurendrejeri från början till slut, att det är läskig kemi som talar - då blir jag arg och då kan jag vinna. Jag inte bara kan - jag gör det, jag vinner!
Det ska jag göra den här gången också. Bilden av mitt halsband just nu är små, små svarta pärlor som nästan inte syns mellan stora, lysande röda som håller ilskan vid liv. Ilskan som är min bästa vän i kampen mot sockermonstret!
2007-01-03
+4 kg på 3 veckor...
Det är ju helt galet hur fort och hur mycket jag kan gå upp i vikt! Maten gick hyfsat över jul när vi bodde på hotell. Visst - mat i restaurangen var ju inte min vanliga ”GI/stenålder-kost” men inga jättemängder sötsaker utöver det. Lite pepparkakor, ett par digestivekex på rummet och godis i bilen på väg hem... Vecka 50 vägde jag 62,6 kilo. Målet var att inte gå upp över 65 under jul och nyår. Tyckte jag tog i för att ha utrymme att kunna äta och njuta av julgodis och -fika. Vecka 51 hade jag ökat till 63,6 men fortfarande kändes det ok. V 52 brakade det iväg, då vägde jag in på 65,1 och hade alltså gått upp mer än jag hade planerat var ok. Vecka 1 med nyårshelgen i backspegeln stannade vågen på hiskeliga 66,5 kg! Nä, hiskeligt som vikt är det inte men att det brakar iväg så fort!Nu står jag alltså här med skägget i brevlådan och ska återigen viktminska... Frågan är om det är värt det, är det verkligen värt att ”släppa på” så som jag gjort? ”Ät med måtta!” Jag hör kommentarerna... Faktum är att det är det allra svåraste alternativet. Endera äter jag ”som vanligt”, alltså med stor planering bakom varje tugga in i munnen. Eller också låter jag det bli som det blir... och njuter medan jag gör det. För det är njutning – no doubt about it! Alternativet att ”äta med måtta” går bara när jag har en lång tid utan snedsteg bakom mig, och ätandet bara består av ett tillfälle. Då klarar jag att komma upp på banan igen redan dagen därpå, och utan att vågen löper amok. Egentligen klarar jag ju att komma upp på banan vid det tillfälle jag i förväg bestämt mig för efter en sån här period också - jag har just gjort det, igen - bara det att vågen hinner med att hånskratta åt mig när det har gått så lång tid som 3 veckor.
Vilket alternativ kvarstår då? Att bara äta på julafton? Ja, det kanske kan gå. Nyårsafton behöver man (jag) ju inte stoppa i sig (mig) allt som kommer i ens (min) väg... Men då – återigen - vill jag det? Jag tror inte det. Alltså får jag acceptera att stå här med +4 kg och abstinens.
Det har ändå *peppar peppar* gått över förväntan denna gång. Igår kom en rejäl men kort attack. Det innebär, i vanlig ordning, att jag kallsvettas, får hjärtklappning och oregelbunden hjärtrytm om vartannat. Jag blir illamående, yr och irriterad. Många gånger har jag fräst åt maken, som är mitt största och trognaste stöd i detta (och allt annat!), just under en sådan attack. Hela jag vet med all önskvärd tydlighet att något med socker, gärna blandat med fett och kakao, skulle göra saken biff. Det skulle vara lösningen på allt - till och med världsfreden skulle få en stor knuff i rätt riktning... Alla känslor är korkat förstorade - alla mina tankar och funderingar likaså. Fokus finns inte på något annat än hur jag mår och vad jag kan göra åt det (=äta socker!).
Nu känner jag mig själv så pass väl, när jag är beredd på att det ska komma, att jag kan möta det i något sorts ”vetenskapligt ljus”. Igår gick jag från köket in till det rum där min mamma befann sig. Satte mig på stolen och försökte sätta ord på vad jag kände. Vi pratade om det en stund, om min viktnedgång och hur mycket det är värt det!! ...sedan gled samtalet vidare till annat och efter en stund upptäckte jag att attacken var över. Mysko - men skönt! Så fort brukar det inte gå över, men jag klagar inte!!
Både igår och idag har jag tagit snabba promenader. Ca 45 minuter igår och närmare 90 minuter idag. Snabbt, snabbt. Hög puls. Så skönt! Mycket ”pudra näsan” har det också blivit - kroppen släpper ifrån sig vätska som funnits bunden i alla kolhydrater... Hoppas det förgrömmande sockermonstret sköljs ut i toan den vägen, det är rätt åt honom i så fall!! Det må så vara att vågen visar + 4 kilo - men HALLÅ! - jag vet hur man gör för att gå ner, jag har ju gått ner FYRTIO (40!) KILO!!! Sockermonstret, come on, jag är rustad till fight!
Mohaahaahaaaaaa……….
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)