- Dottern är hemma igen!
- Solen skiner!
- Jag har en hel veckas höstlov framför mig!
- Jag har haft lååång sovmorgon!
- Jag är smal!
2006-10-28
2006-10-24
Jag har världens bästa man!
I helgen har jag varit på kryssning ihop med 10 andra mer eller mindre hel- och halvgalna kvinnor, mammor. Vi var ett gäng från ett snack på nätet, och vår gemensamma nämnare är viktminskning. Vissa hade jag träffat en gång tidigare men merparten var helt nya - alltså helt nya IRL (”in real life” - på nätet känner vi varandra).
Vi träffades vid båten, delade upp oss i hytterna, bytte om och fixade till oss och sedan åt vi tillsammans. Sedan var det nattklubben med ett rätt känt band på scenen. Jag är ingen ”styrdansmänniska” egentligen eftersom jag är mer än lovligt dålig på det. Men med ålder kommer mod att inte bry sig så numera tycker jag att det är bara roligt istället!
En ålandsfärja är som en stor raggningsklubb, inte snack om annat! Och med min erfarenhet, att ha varit väldigt stor men samtidigt osynlig, är det svårt att inte smickras av uppmärksamheten. Överförfriskade män som tänkt sig en dans där han får stå och hålla i sig i damen /läs: mig/ får tänka om. En mycket användbar replik har visat sig vara följande:
- SSCHKKAaaaa vi danscha? sluddrar ovan nämnde man
- Ja, gärna! svarar jag, ...när du kan stå upp själv!
Det fungerade varje gång!
Nu var inte alla så onyktra så de inte kunde stå upp utan jag dansade med många trevliga, stiliga män som inte verkade störas allt för mycket av mina missade steg som ibland hamnar ovanpå deras fötter. Som jag skrev, jag smickras mycket av att stå så pass i centrum - jämfört med vilken plats jag tidigare hade på liknande tillställningar. Självklart beror det inte bara på mina tappade kilon, det mesta sitter förmodligen i min nyvunna självkänsla. Jag älskar att synas, jag älskar att stå i centrum nu och jag antar att det inte är en slump att jag får höra från olika håll att jag strålar. Jag mår ju så bra!
Nu kanske någon uppmärksam läsare börjar undra varför detta inlägg har en rubrik om min man. Det är inte så konstigt egentligen!
Jag vet var jag har mig själv. Jag vet att jag inte går över gränsen. Dans och skratt är ok. Sedan räcker det. Jag vet att jag hör hemma hos honom och vill inte byta ut honom mot något i världen, samtidigt som jag njuter av den uppmärksamhet jag får. Jag vill inte såra honom. Vi har en historia som gör att det skulle kunna finnas sådana känslor. Igår kväll när vi hade gått och lagt oss frågade jag rakt ut om han inte var det minsta orolig, om det inte stör honom alls. Dels att jag kommer hem och tycker att jag haft så roligt, att jag fått så mycket uppmärksamhet och att jag dessutom bubblar om det. Han är trygg i sig själv, han är trygg i vårt förhållande och jag älskar honom. Följande fick jag till svar:
- Nej, jag oroar mig inte alls och det stör mig inte heller. Du är värd all uppmärksamhet och jag vet ju hur roligt du tycker att det är att dansa! Du är glad när du kommer hem och det gör ju gott för oss två också.
Hur många är gifta med en sådan man? Jag bara undrar... Att han dessutom, medan jag är ute och roar mig på mitt sätt, trivs bäst här hemma med hammare i näven och gipsskivor i travar, med slipmaskiner och betsning av golv. Ja, det är en bonus jag knappt kan greppa! Han är bäst och han är min!!
Vi träffades vid båten, delade upp oss i hytterna, bytte om och fixade till oss och sedan åt vi tillsammans. Sedan var det nattklubben med ett rätt känt band på scenen. Jag är ingen ”styrdansmänniska” egentligen eftersom jag är mer än lovligt dålig på det. Men med ålder kommer mod att inte bry sig så numera tycker jag att det är bara roligt istället!
En ålandsfärja är som en stor raggningsklubb, inte snack om annat! Och med min erfarenhet, att ha varit väldigt stor men samtidigt osynlig, är det svårt att inte smickras av uppmärksamheten. Överförfriskade män som tänkt sig en dans där han får stå och hålla i sig i damen /läs: mig/ får tänka om. En mycket användbar replik har visat sig vara följande:
- SSCHKKAaaaa vi danscha? sluddrar ovan nämnde man
- Ja, gärna! svarar jag, ...när du kan stå upp själv!
Det fungerade varje gång!
Nu var inte alla så onyktra så de inte kunde stå upp utan jag dansade med många trevliga, stiliga män som inte verkade störas allt för mycket av mina missade steg som ibland hamnar ovanpå deras fötter. Som jag skrev, jag smickras mycket av att stå så pass i centrum - jämfört med vilken plats jag tidigare hade på liknande tillställningar. Självklart beror det inte bara på mina tappade kilon, det mesta sitter förmodligen i min nyvunna självkänsla. Jag älskar att synas, jag älskar att stå i centrum nu och jag antar att det inte är en slump att jag får höra från olika håll att jag strålar. Jag mår ju så bra!
Nu kanske någon uppmärksam läsare börjar undra varför detta inlägg har en rubrik om min man. Det är inte så konstigt egentligen!
Jag vet var jag har mig själv. Jag vet att jag inte går över gränsen. Dans och skratt är ok. Sedan räcker det. Jag vet att jag hör hemma hos honom och vill inte byta ut honom mot något i världen, samtidigt som jag njuter av den uppmärksamhet jag får. Jag vill inte såra honom. Vi har en historia som gör att det skulle kunna finnas sådana känslor. Igår kväll när vi hade gått och lagt oss frågade jag rakt ut om han inte var det minsta orolig, om det inte stör honom alls. Dels att jag kommer hem och tycker att jag haft så roligt, att jag fått så mycket uppmärksamhet och att jag dessutom bubblar om det. Han är trygg i sig själv, han är trygg i vårt förhållande och jag älskar honom. Följande fick jag till svar:
- Nej, jag oroar mig inte alls och det stör mig inte heller. Du är värd all uppmärksamhet och jag vet ju hur roligt du tycker att det är att dansa! Du är glad när du kommer hem och det gör ju gott för oss två också.
Hur många är gifta med en sådan man? Jag bara undrar... Att han dessutom, medan jag är ute och roar mig på mitt sätt, trivs bäst här hemma med hammare i näven och gipsskivor i travar, med slipmaskiner och betsning av golv. Ja, det är en bonus jag knappt kan greppa! Han är bäst och han är min!!
2006-10-19
Dottern är på vift!
Ända långt borta hos mormor och morfar - över 50 mil. I två hela veckor! Hon har det underbart! Det är fantastiskt och underbart att vara 6 år och få obegränsad uppmärksamhet av både mormor och morfar under så lång tid. Knappt en vecka har gått. En vecka återstår innan jag få ha henne i mitt knä igen, får trycka ner min näsa i hennes hår. Möta de glada ögonen, så fulla av liv. Lyssna till hennes underbara funderingar om ditt och datt. Idag har saknaden slagit mig med basebollträ. Det river och sliter i maggropen. Jag längtar efter henne så det värker i mig. Längtan och saknad går hand i hand. Hennes glada röst med ord som berättar om dagens äventyr ger lite balsam på såren. Men det river och sliter fortfarande…
Jag älskar henne gränslöst!
Jag älskar henne gränslöst!
2006-10-12
En missad lunch bjuder in sockermonstret
Missbrukaren är på besök - men han åker ut innan morgonen!!
Så här har min matdag sett ut:
Frukost: gröt på boveteflingor med kanel, ingefära, cashew, mandel, rivet äpple och havremjölk.
Lunch: Hann inte pga möte med rektor och ett brandlarm som gick mitt i alltsammans... Sedan skulle jag vara med på orienteringstävlingen som skolan anordnade för alla elever på eftermiddagen... Åt en banan.
Mellis 1: Två grillkorvar med vitt korvbröd och ketchup och senap.
Mellis 2: En till grillkorv och en festis
Nu var jag bortom räddning... Stannade på Statoil på väg tillbaka till skolan. Köpte en 100g Marabou chokladkaka med dajmkulor och en påse gelegodis - lättsockrad - big difference... *NOT!* I bilen åt jag det mesta av godispåsen. Tillbaka på skolan satte jag i mig chokladen... Jobbade lite, sedan slappade jag i personalrummet. Drack en kopp kaffe, pratade med kollegor och hade en riktigt trevlig stund. Men godissugen!
Mellis 3: En kopp choklad ur kaffeautomaten och en vit tekaka med margarin och ost. Doppade och sörplade och njöt!!
Samtal med några elevers föräldrar, det var därför vi var kvar på skolan.
En timmes paus från samtal när kollegan och jag skrev ihop lite kommentarer och förberedde inför morgondagen. Kollegan undrade om jag skulle äta min mat. MAT?? Nej, skulle inte tro det...
Två samtal till, färdig strax före 20.00. Väntade in två andra kollegor och åt under tiden en rejäl sockerkaksbit, som den ena kollegan haft med sig. Planerade godisintaget i bilen på väg hem. Kollegan bara gapade när jag berättade om min dag och mitt tankesätt. Jag har ju aldrig "erkänt" för någon förut, det har varit väldigt, väldigt privat och mycket genant - nu kan jag konstatera att den här dagen förlorade jag. Samtidigt vet jag att det är "lika bra" att äta klart...
Hem vid 21.00. Stannade återigen på Statoil (den mack jag brukar få köra en annan väg för att undvika). En till 100g dajmchokladkaka och en fanta i bilen. Har precis nu fikat kubb och mjölk och har ett par chocolate chip-kakor kvar. Börjar känna mig nöjd och illamående. Det läskiga är att jag mår som en kung nu - allt är roligt och jag känner mig till och med snygg mitt i allt. Snacka om läskiga lyckohormoner!!!
Inatt ska sockermonstret golvas. Jag konstaterar att utan lunch och sedan tillgång till grillkorv utan möjlighet att äta annat - ja, då sket det sig BIG TIME. Samtidigt är jag jättesäker att detta var en engångsgrej. Imorgon är jag på banan igen - med sockerabstinens förvisso, men på banan!!
Råder det något tvivel om att jag är missbrukare?
Så här har min matdag sett ut:
Frukost: gröt på boveteflingor med kanel, ingefära, cashew, mandel, rivet äpple och havremjölk.
Lunch: Hann inte pga möte med rektor och ett brandlarm som gick mitt i alltsammans... Sedan skulle jag vara med på orienteringstävlingen som skolan anordnade för alla elever på eftermiddagen... Åt en banan.
Mellis 1: Två grillkorvar med vitt korvbröd och ketchup och senap.
Mellis 2: En till grillkorv och en festis
Nu var jag bortom räddning... Stannade på Statoil på väg tillbaka till skolan. Köpte en 100g Marabou chokladkaka med dajmkulor och en påse gelegodis - lättsockrad - big difference... *NOT!* I bilen åt jag det mesta av godispåsen. Tillbaka på skolan satte jag i mig chokladen... Jobbade lite, sedan slappade jag i personalrummet. Drack en kopp kaffe, pratade med kollegor och hade en riktigt trevlig stund. Men godissugen!
Mellis 3: En kopp choklad ur kaffeautomaten och en vit tekaka med margarin och ost. Doppade och sörplade och njöt!!
Samtal med några elevers föräldrar, det var därför vi var kvar på skolan.
En timmes paus från samtal när kollegan och jag skrev ihop lite kommentarer och förberedde inför morgondagen. Kollegan undrade om jag skulle äta min mat. MAT?? Nej, skulle inte tro det...
Två samtal till, färdig strax före 20.00. Väntade in två andra kollegor och åt under tiden en rejäl sockerkaksbit, som den ena kollegan haft med sig. Planerade godisintaget i bilen på väg hem. Kollegan bara gapade när jag berättade om min dag och mitt tankesätt. Jag har ju aldrig "erkänt" för någon förut, det har varit väldigt, väldigt privat och mycket genant - nu kan jag konstatera att den här dagen förlorade jag. Samtidigt vet jag att det är "lika bra" att äta klart...
Hem vid 21.00. Stannade återigen på Statoil (den mack jag brukar få köra en annan väg för att undvika). En till 100g dajmchokladkaka och en fanta i bilen. Har precis nu fikat kubb och mjölk och har ett par chocolate chip-kakor kvar. Börjar känna mig nöjd och illamående. Det läskiga är att jag mår som en kung nu - allt är roligt och jag känner mig till och med snygg mitt i allt. Snacka om läskiga lyckohormoner!!!
Inatt ska sockermonstret golvas. Jag konstaterar att utan lunch och sedan tillgång till grillkorv utan möjlighet att äta annat - ja, då sket det sig BIG TIME. Samtidigt är jag jättesäker att detta var en engångsgrej. Imorgon är jag på banan igen - med sockerabstinens förvisso, men på banan!!
Råder det något tvivel om att jag är missbrukare?
2006-10-10
En vanlig vardag?
Släpper av dottern vid skolan 7.25. Frukost serveras 7.30 och då ska de sitta på plats. Planen är att lämna 7.15 så redan där sitter stressen som en fin klump i magen. Mina egna lektioner börjar 8.00 och att då hamna bakom en bil som kör 65 km/h på 70-väg, ja det finns helt enkelt inte med i tidsramen. Vid andra rondellen är trafikkaos. Jag stod i kö i 10 minuter. Nu är det näst intill omöjligt att komma i tid. Har lite flyt med rödljusen så jag hinner ändå - jag kliver in i arbetsrummet exakt 8.00. Sliter av mig jackan, rycker med mig materialet och rusar till första lektionen.
Pojkar i år 9 som har vaknat nu, i 11:e timmen. Nu börjar frågorna om VG att komma. Hur? När år 7 och år 8 har bestått av lek och stök och bråk. De är dessutom nya för mig så jag har kort om tid att bilda mig en uppfattning om deras nivå inom alla bedömningsområden...
Sedan 10 minuters rast och engelska i min egen klass, år 7. Prov tillbakalämnas. Får svart på vitt att ett par elever till (förutom de fyra som redan jobbar i liten grupp) behöver extra hjälp för att ha någon chans att klara av detta. Jag har anat det, provresultatet bara bekräftade. Stökigt och okoncentrerat. Lektionen i annan sal än ”min vanliga”, svårt för eleverna att hitta sin plats, att komma till ro. Utsikt åt andra hållet, alltså är aktiviteten på skolgården mycket intressantare än min lektion.
Provgenomgång, nedtystning, hopsamlingen. Genomgång av ny text. Många har svårt att förstå. Några gäspar när kompisarna inte hänger med. Efter en genomgång är 3-4 elever ”klara” med texten medan några är på god väg och ett par knappt har förstått att vi har öppnat böckerna...
Nästa lektion prov i engelska i en 9:a. Andra änden av skolan. Proven tillverkades i helgen och kopierades igår, på min sjukskrivningsdag. När skulle jag annars ha hunnit? Hann se när jag bytte material att det satt en lapp om en förälder som hade ringt och ville bli uppringd. Vaktade provet, ganska lugnt. Hann sitta en stund - första gången under dagen.
Efter detta prov vidare till matsalen. Hann igen se lappen om föräldern som ville bli uppringd. ”Kollegan får ta det sen...” hann jag tänka innan jag rusade till matsalen. Slängde i mig sallad, bönor och fiskpinnar som jag petade paneringen av. Försöker äta bra, men det också blir svårare under stress. Stress pga träff med vår skolpsykolog angående en utredning på en av våra elever.
Kollegan och jag hann ses 2 minuter innan. Hon hade fått stå vakt utanför slöjden, efter att ha haft en mobb 9:or ”som skulle slå ihjäl en kille i klassen”. Killen åt med henne i matsalen och sedan stod hon som sagt var vakt. Hon hade alltså inte hunnit ringa mamman på lappen...
Skolpsykologens genomgång bekräftade vad vi redan sett. En elev med stora svårigheter att läsa och skriva. Det som ”brukar” funka då är att istället ta in via öronen. Det kan inte den här eleven. H*n måste se i bilder. Vi pratade också om resten av klassen med psykologen. Tio elever ytterligare med inlärningssvårigheter och också sociala svårigheter - ofta går ju de två hand i hand... Alltså 11 stycken som var och en behöver anpassat material. Ovanpå detta 15 normalpresterande elever men som också behöver få ses och synas.
Tillbaka till arbetsrummet. Jo, jag smet faktiskt iväg och kissade också - lyx! Ringde mamman på lappen. Hon ville ha ett möte - det 3:e den här terminen - för att diskutera sitt barns problem. Långt samtal, ”...jag återkommer när jag pratat med rektor.”
Pratade med en av arbetskompisarna som förra året hade sitt barn i vår dåvarande klass; 9Bäst. Hon stöttar och lyssnar. Bekräftar att jag är duktig på mitt jobb, engagerad. Jag grät en skväll... hon med. Usch! Men där hade jag ju inte tid att sitta. Vidare till nästa lektion med min klass. Svenska på schemat. Läsning. Tre vill byta bok, två vet inte var det utdelade uppgiftspappret är, en vill lämna lapp angående en aktivitet utanför skolan, tre kommer inte igång, nån vill ha en bok jag inte har i klassrummet... 100% koncentration från mig hela tiden. Hann jag se alla? Nej... Inte de två tysta tjejerna. De behöver ju få synas lika mycket, men hur ska jag lyckas med det? Nån som sett kloningsknappen?
Iväg och byta material igen, vidare till ett annat klassrum igen. Språkval; engelska med 19 elever ur 4 klasser som alla har det gemensamt att de 1) har svårt för engelska och 2) tycker att det är bland det tråkigaste man kan råka ut för... Genomgång av a/an och substantiv i plural. Alltså att det heter one cat men two cats. Ingen självklarhet i denna grupp i år 7 - något de borde ha klarat av i år 4. Ändå är det enklare här där alla behöver hjälpen. Svårare i ”vanlig” engelska där de sitter tillsammans med dem som i år 7 är relativt flytande på engelska redan.
Lektionen slutar 16.00. Konferensen börjar 16.00. Jag hann med andra ord inte kissa, men jag har ju gjort det en gång idag. Man kan ju inte räkna med att hinna vad som helst! Genomgång av eleverna i vårt arbetslag och jag börjar nästan gråta - inte så att de andra ser det, men inuti, av hur det ser ut i vår klass. Hur omöjlig vår situation är - både min, kollegans men framför allt att elevernas situation.
Sprang ifrån en minut för att hinna haffa rektor innan hon går hem för att stämma av samtalet från mamman på lappen. En plan för det samtalet gjorde vi upp efter kl 17.00. Alltså efter min arbetstid. Och innan dess hann en mamma till ringa angående att hennes son hade åkt ut från en lektion. Jag kunde som tur var hänvisa till att den berörda läraren skulle ringa senare under kvällen. Svårt att uttala sig när man inte varit inblandad i den aktuella situationen.
Hinner in på toa innan jag ska åka, 30 minuter efter arbetstidens slut. Maken ringer. ”Går det bra?” Jag börjar skratta... ”...på toa eller i jobbet...?” Jag hade att välja på att skratta eller gråta...
Kommer hem 18.10. Helt slut.
Ännu en dag på jobbet är till ända. Men många återstår... Mitt i allt detta ska jag hinna känna att detta är roligt. Hur då? Så - Lars Lejonborg, vad gör du åt detta???
Pojkar i år 9 som har vaknat nu, i 11:e timmen. Nu börjar frågorna om VG att komma. Hur? När år 7 och år 8 har bestått av lek och stök och bråk. De är dessutom nya för mig så jag har kort om tid att bilda mig en uppfattning om deras nivå inom alla bedömningsområden...
Sedan 10 minuters rast och engelska i min egen klass, år 7. Prov tillbakalämnas. Får svart på vitt att ett par elever till (förutom de fyra som redan jobbar i liten grupp) behöver extra hjälp för att ha någon chans att klara av detta. Jag har anat det, provresultatet bara bekräftade. Stökigt och okoncentrerat. Lektionen i annan sal än ”min vanliga”, svårt för eleverna att hitta sin plats, att komma till ro. Utsikt åt andra hållet, alltså är aktiviteten på skolgården mycket intressantare än min lektion.
Provgenomgång, nedtystning, hopsamlingen. Genomgång av ny text. Många har svårt att förstå. Några gäspar när kompisarna inte hänger med. Efter en genomgång är 3-4 elever ”klara” med texten medan några är på god väg och ett par knappt har förstått att vi har öppnat böckerna...
Nästa lektion prov i engelska i en 9:a. Andra änden av skolan. Proven tillverkades i helgen och kopierades igår, på min sjukskrivningsdag. När skulle jag annars ha hunnit? Hann se när jag bytte material att det satt en lapp om en förälder som hade ringt och ville bli uppringd. Vaktade provet, ganska lugnt. Hann sitta en stund - första gången under dagen.
Efter detta prov vidare till matsalen. Hann igen se lappen om föräldern som ville bli uppringd. ”Kollegan får ta det sen...” hann jag tänka innan jag rusade till matsalen. Slängde i mig sallad, bönor och fiskpinnar som jag petade paneringen av. Försöker äta bra, men det också blir svårare under stress. Stress pga träff med vår skolpsykolog angående en utredning på en av våra elever.
Kollegan och jag hann ses 2 minuter innan. Hon hade fått stå vakt utanför slöjden, efter att ha haft en mobb 9:or ”som skulle slå ihjäl en kille i klassen”. Killen åt med henne i matsalen och sedan stod hon som sagt var vakt. Hon hade alltså inte hunnit ringa mamman på lappen...
Skolpsykologens genomgång bekräftade vad vi redan sett. En elev med stora svårigheter att läsa och skriva. Det som ”brukar” funka då är att istället ta in via öronen. Det kan inte den här eleven. H*n måste se i bilder. Vi pratade också om resten av klassen med psykologen. Tio elever ytterligare med inlärningssvårigheter och också sociala svårigheter - ofta går ju de två hand i hand... Alltså 11 stycken som var och en behöver anpassat material. Ovanpå detta 15 normalpresterande elever men som också behöver få ses och synas.
Tillbaka till arbetsrummet. Jo, jag smet faktiskt iväg och kissade också - lyx! Ringde mamman på lappen. Hon ville ha ett möte - det 3:e den här terminen - för att diskutera sitt barns problem. Långt samtal, ”...jag återkommer när jag pratat med rektor.”
Pratade med en av arbetskompisarna som förra året hade sitt barn i vår dåvarande klass; 9Bäst. Hon stöttar och lyssnar. Bekräftar att jag är duktig på mitt jobb, engagerad. Jag grät en skväll... hon med. Usch! Men där hade jag ju inte tid att sitta. Vidare till nästa lektion med min klass. Svenska på schemat. Läsning. Tre vill byta bok, två vet inte var det utdelade uppgiftspappret är, en vill lämna lapp angående en aktivitet utanför skolan, tre kommer inte igång, nån vill ha en bok jag inte har i klassrummet... 100% koncentration från mig hela tiden. Hann jag se alla? Nej... Inte de två tysta tjejerna. De behöver ju få synas lika mycket, men hur ska jag lyckas med det? Nån som sett kloningsknappen?
Iväg och byta material igen, vidare till ett annat klassrum igen. Språkval; engelska med 19 elever ur 4 klasser som alla har det gemensamt att de 1) har svårt för engelska och 2) tycker att det är bland det tråkigaste man kan råka ut för... Genomgång av a/an och substantiv i plural. Alltså att det heter one cat men two cats. Ingen självklarhet i denna grupp i år 7 - något de borde ha klarat av i år 4. Ändå är det enklare här där alla behöver hjälpen. Svårare i ”vanlig” engelska där de sitter tillsammans med dem som i år 7 är relativt flytande på engelska redan.
Lektionen slutar 16.00. Konferensen börjar 16.00. Jag hann med andra ord inte kissa, men jag har ju gjort det en gång idag. Man kan ju inte räkna med att hinna vad som helst! Genomgång av eleverna i vårt arbetslag och jag börjar nästan gråta - inte så att de andra ser det, men inuti, av hur det ser ut i vår klass. Hur omöjlig vår situation är - både min, kollegans men framför allt att elevernas situation.
Sprang ifrån en minut för att hinna haffa rektor innan hon går hem för att stämma av samtalet från mamman på lappen. En plan för det samtalet gjorde vi upp efter kl 17.00. Alltså efter min arbetstid. Och innan dess hann en mamma till ringa angående att hennes son hade åkt ut från en lektion. Jag kunde som tur var hänvisa till att den berörda läraren skulle ringa senare under kvällen. Svårt att uttala sig när man inte varit inblandad i den aktuella situationen.
Hinner in på toa innan jag ska åka, 30 minuter efter arbetstidens slut. Maken ringer. ”Går det bra?” Jag börjar skratta... ”...på toa eller i jobbet...?” Jag hade att välja på att skratta eller gråta...
Kommer hem 18.10. Helt slut.
Ännu en dag på jobbet är till ända. Men många återstår... Mitt i allt detta ska jag hinna känna att detta är roligt. Hur då? Så - Lars Lejonborg, vad gör du åt detta???
2006-10-04
Nu mår jag BRA!
Vad underbart det är att må bra igen när man varit riktigt dålig!
I morse väckte dottern mig vid 6-tiden och vi kunde ligga och mysa och småprata en lång stund tillsammans. När vi steg upp gick jag på toa och sedan upp på vågen... morgonrutin - och vågen som jag nu törs lita på stannade på 62,9 kg. Precis där jag vill ha den alltså! Då mådde jag riktigt bra av det också!
Maken hade kokat gröt, dottern sett till att ljusen i nya lampan i köket var tända så det var riktig mysig höststämning att slå sig ned vid frukostbordet. Gröten smakade gudomligt, jag kan inte säga annat! Energin spritter runt i kroppen igen och jag kan konstatera att "...efter regn kommer solsken" men även att "...efter sjukdom kommer energi!!"
Idag ska bli en härlig dag!!
I morse väckte dottern mig vid 6-tiden och vi kunde ligga och mysa och småprata en lång stund tillsammans. När vi steg upp gick jag på toa och sedan upp på vågen... morgonrutin - och vågen som jag nu törs lita på stannade på 62,9 kg. Precis där jag vill ha den alltså! Då mådde jag riktigt bra av det också!
Maken hade kokat gröt, dottern sett till att ljusen i nya lampan i köket var tända så det var riktig mysig höststämning att slå sig ned vid frukostbordet. Gröten smakade gudomligt, jag kan inte säga annat! Energin spritter runt i kroppen igen och jag kan konstatera att "...efter regn kommer solsken" men även att "...efter sjukdom kommer energi!!"
Idag ska bli en härlig dag!!
2006-10-01
Matförgiftad
Igår var vi inne i staden. Först var dottern på kalas på badhuset. Där åt jag en räksallad. Sedan gick vi på stan en stund och efter det vidare ut till Ikea. Där åt vi middag. Jag åt deras gravade lax.
Någon timme senare när vi var hemma igen började jag få ont i magen. Det blev bara värre. Jag har nog aldrig mått så dåligt som det gågna dygnet! Försökte gå och lägga mig vid 1-tiden. 2.30 gav jag upp och släpade mig ner till badkaret i källaren istället. Maken fick vackert följa med för jag var rädd att ramla/svimma. Halvsov där i 1,5 timme, fick fylla på med varmvatten 2 el 3 ggr.
Släpade mig upp men kom bara en trapp, sen höll jag på att svimma. Hann slänga mig ner på golvet i hallen och ropa på maken. Ingen trevlig syn för honom, hittade mig i en hög på hallgolvet. Han hjälpte mig upp, jag fortsatte att må PYTON. ONT i magen, alldeles snurrig och dessutom en DJ***ULSK värk i ryggen, runt njurarna tror jag.
Har legat hela dagen. Önskar att jag hade fått kräkas ur mig alltsammans istället - nu måste det ju genom hela systemet. Har kanske druckit 2 dl på hela dagen och lyckats få i mig 4-5 skedar havregrynsgröt. Målet för kvällen är att dricka mer. Jag MÅSTE ju!
Någon timme senare när vi var hemma igen började jag få ont i magen. Det blev bara värre. Jag har nog aldrig mått så dåligt som det gågna dygnet! Försökte gå och lägga mig vid 1-tiden. 2.30 gav jag upp och släpade mig ner till badkaret i källaren istället. Maken fick vackert följa med för jag var rädd att ramla/svimma. Halvsov där i 1,5 timme, fick fylla på med varmvatten 2 el 3 ggr.
Släpade mig upp men kom bara en trapp, sen höll jag på att svimma. Hann slänga mig ner på golvet i hallen och ropa på maken. Ingen trevlig syn för honom, hittade mig i en hög på hallgolvet. Han hjälpte mig upp, jag fortsatte att må PYTON. ONT i magen, alldeles snurrig och dessutom en DJ***ULSK värk i ryggen, runt njurarna tror jag.
Har legat hela dagen. Önskar att jag hade fått kräkas ur mig alltsammans istället - nu måste det ju genom hela systemet. Har kanske druckit 2 dl på hela dagen och lyckats få i mig 4-5 skedar havregrynsgröt. Målet för kvällen är att dricka mer. Jag MÅSTE ju!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)