Det är helt galet!

För länge sen, innan jag gick ner i vikt, hade jag 50/52 i alla kläder och 95D i BH-storlek. När jag kom ner till stl 38 i tröjor, 40/42 i byxor och 80D i BH-storlek började jag känna mig smal. Den senaste månaden trillade jag från 75D som jag haft ett tag, till 75C. Brösten som påverkats starkt av gravidationen har ändå inte minskat så mycket i storlek - förrän nu. Nåväl, det tog ett tag att vänja sig vid att de var mindre, att mina dyrt inköpta BH i 75D var för stora, nästan över en natt. Jag har köpt ett par lite billigare i 75C bara för att övertyga mig att det är den storleken jag ska ha...

Idag var jag en snabbis in på Lindex för att titta på rean. Såg ett jättefint linne som bara fanns i small. Gick därifrån, sedan tillbaka, därifrån igen och hängde ett par shorts i stl 44 över armen. Det var de minsta som fanns, men jag tänkte att det är inte omöjligt. Lindex är ju rätt små i storlekarna. Kom på att jag faktiskt har 38 i åtminstone två par byxor nu och insåg att 44 nog inte skulle gå. Eftersom jag skulle ha en BH och alltså ändå infinna mig i provhytten gick jag tillbaka till det lilla linnet, i small och log lite åt mig själv och min dumhet. "...som om det kommer att gå..." liksom. Kom till avdelningen för underkläder. Hittade en snygg BH, men inte fanns den i 75C inte, bara i 70D. Kupstorleken är densamma har jag lärt mig, men en omkrets på 70. Återigen skrattar jag åt mig själv i huvudet: "Ska jag nu ändå stå i provhytten i för litet linne kan jag ju lika gärna ha en för liten BH under..."

Döm om min egen förvåning när båda satt som gjutna. De satt bra, de satt bekvämt och de satt snyggt!!!

Så - helt klart hänger inte knoppen med kroppen när man förändras ganska snabbt. Jag har ju stått stilla på en envis platå under nästan två månader här i vår, så när det nu nästan rasar av mig fattar jag ingenting. Det är ju viss skillnad på shorts i stl 44 som jag "trodde" att jag skulle kunna ha, och ett linne i stl S... Men rent mentalt känner jag mig dock mer hemma i en 70D än i en 75C. Jag är liksom ingen C-kupa...

Inte långt kvar!

Tänk, så här ser det ut nu!!




*glad*

Promenad i hjortronrikt björnrike med fint minus som följd

Har varit hos föräldrarna i nordvästra Ångermanland, på gränsen mot Lappland. Ville hålla kvar den hälsosamma stilen (vilket har gått med den äran eftersom vågen imorse, efter 10 dagar där, visade rekordlåga 64,9 kg!!!) så jag har promenerat långa rundor även där. Dels i sällskap med maken och dels i sällskap med ett par kusiner. En runda vi gick är uppskattningsvis ca 8 km. Den går upp efter en skogsbilväg, rakt ut i ingenstans. Efter drygt 3 km svänger man ner i skogen och kommer över en myr där man får hoppa på tuvorna för att hålla sig hyfsat torr om fötterna. Där växer hjortron! Trots att jag växt upp i norra Sverige har jag varit därifrån tillräckligt länge nu för att tycka att det är exotiskt med hjortron under en promenadrunda. Jag plockade kanske 8 bär. Pappa plockar 8 kg när han är i farten.

Har du aldrig plockat hjortron? Kanske hallon? Tycker du att de trycks ihop i hinken och att det är svårt att få någon mängd? Då kan jag bara meddela att hjortron är ännu värre. Hinken blir verkligen aldrig full! Dessutom växer de på myrar där man har sällskap av 5 miljoner andra individer. Små, små individer. Myggor? Nej! De är på tok för stora! Knott? Ja, fast bara några, kanske 500000 stycken. Resten är ”brännmya” eller ”svidknott” som jag tror de heter på svenska. De är överdjävliga! Behöver inte kommenteras närmare, de är bara överdjävliga!

Som om det vore nog! Nejdå, där finns massor av risiga växter också som river om man råkar ha någon bit bar hud. Fast det råkar man inte ha för där sitter i så fall tjockt med brännmya redan... Behöver jag närmare förklara varför jag flyttade söderut?

I så fall kan vi återgå till skogsbilvägen, 3 km rakt ute i ingenstans, där man svänger ner mot myren. Där såg jag nämligen något jag aldrig sett i verkligheten, ute i naturen, förut. Det såg ut som torr bark blandat med gräs. Vid närmare beskådan ser man att det även är torra lingon däri. Vad är då detta? Jodå, helt rätt. Björnbajs... Hur kul som helst! Eller? Pulsen stiger märkbart, röstläget höjs till nästan skriknivå för att samtala med den som går 50 cm från mig. Det gäller att alla björnar inom mils avstånd ska ha helt klart för sig att vi är där - just där! Samtidigt är det skrämmande att så tydligt deklarera sin närvaro för då kanske björnen som gömmer sig i buskaget där hunden valde att gå in - för vad är det som prasslar om inte en blodtörstig best till björn? - kommer utrusande och dödar med ett enda slag av sin stora labb.

Min fantasi är det inget fel på och jag har fullt upp i mitt huvud samtidigt som jag promenerar, vilt pratande, där i skogen. Hinner precis plocka några hjortron innan jag måste hasta vidare för att hinna ifrån björnarna som lurpassar på mig... Kanske har vi där en förklaring till mitt fina minus under dessa dagar? Förbränningen går på högvarv!

Jag är i alla fall tryggt tillbaka här hemma i Västmanland igen, lättare än någonsin!!

SOMMARLOV

Tydligen har jag tagit sommarlov både från yrket och från bloggandet. Det märks också på antalet besökare som stadigt minskar. Inte konstigt, dels sitter väl folk mindre vid datorn när det är sommar därute och dels kan man ju undra vad man ska in på min sida och göra när det ändå aldrig kommer något nytt här. Men idag chockar jag eventuella läsare - här är nämligen ett nytt inägg!

Idag firar maken och jag 12 år som gifta. 12 år! Jag kan inte fatta att jag har varit vuxen så länge så jag kan ha varit gift i 12 hela år. Oj! Igår var vi på bröllop, för att komma i stämning. Nja, kanske inte just därför som de hade valt detta datum till sitt bröllop, men vi väljer att tro det. Hur som helst, det var oerhört stämningsfullt, det var en förtrollad eftermiddag och kväll med god mat och rolig fest och jag har aldrig skådat ett så vackert par. De är vackra ”till vardags”, och klädda till bröllop - ja, det var magiskt! Jag vill ju inte avslöja deras identitet men lite av brudens hår törs jag publicera i alla fall.

Jag höll ett tal till dem där jag faktiskt lade betoningen mycket på det vackra. De är verkligen vackra, bildsköna, men det viktigaste och den egenskap jag uppskattar så oerhört mycket hos dem båda är att deras insida är ännu vackrare. Vid första anblicken är det svårt att tro att det kan vara så, men jag har känt dem länge nog för att veta och jag är väldigt rädd om denna vänskap.

Lycka till i livet, ni kära vänner, om ni händelsevis skulle läsa här!