2006-05-28

Familjetid och skryttid *varning utfärdad*

Efter en helg tillsammans med min familj för att fira pappas 70-årsdag på ”okänd ort”, där mitt fokus förutom att fira pappa och umgås var att fixa ätandet trots massor av frestelser och massor av tillfällen att stoppa i mig sötsaker, kan jag titta tillbaka på alltsammans och ge mig själv en rejäl klapp på axeln att jag klarade det med den äran!

Vi träffades i torsdag på en camping i Hälsingland. Vi, det var jag, maken och dottern. Det var min syster och hennes två barn (N & J) på 11 och 13 år. Och det var självklart jubilaren själv, pappa/morfar och mamma/mormor. Allt som allt 8 personer. Till födelsedagsmiddagen som vi åt på en restaurang kom även min pappas enda moster som är i livet, hennes man och en kusin till pappa. Ganska många personer i spridd ålder, från snart 6 år (dottern) till 87, och det var underbart roligt!

Att vi valde detta landskap beror på att pappa föddes där, och att han 17 år senare i samma stad träffade min mamma, när hon bara ett par månader tidigare hade flyttat långt hemifrån för att kunna studera. Han och de har alltså massor av minnesställen, många gemensamma berättelser och många ställen de ville visa oss barn och barnbarn. Vissa hade jag sett tidigare, men det är många år sedan. För barnbarnen var alltsammans nytt. Det var förmodligen en annorlunda men nyttig erfarenhet att höra om och se de ställen där de som nyförälskade tonåringar vandrat fram. Att se ögonen lysa på sina morföräldrar, att höra om deras minnen och se dem tillsammans så, det är något jag önskar alla barnbarn!

För att återgå till mitt fokus på ätandet då... Jag hade lovat mig själv den här helgen att inte spåra ur, att inte börja stoppa i mig utan urskiljning. Jag vet hur lätt hänt det är, jag vet hur ledsen, uppgiven och besviken jag blir efteråt. Jag hade bestämt mig att inte svika mig själv den här gången. Och som sagt, jag klarade det!

Det har inte saknats frestelser och jag har själv stått för ett par. Jag köpte chokladbollar av en klass som stod på torget och sålde för att samla pengar till en klassresa. Det var sju stycken och eftersom vi var 8 personer blev ingen över till mig. Smart va´?! Jag bakade en prinsesstårta till pappa också, men valde att fylla den med vanlig vispgrädde som min laktosintoleranta mage absolut inte vill ha med att göra. Igen blev det lätt att avstå. Tårta är gott, men det är inte värt magknipet som kommer efter grädde!

Vi har ätit bra, lagad mat och för att förenkla luncherna och inte äta mycket smörgås tog jag med ett par påsar ”pulver”, måltidsersättningssoppor alltså. Det fungerade också bra! De andra åt glass och muffins när vi var ute men jag nöjde mig med kaffe och njöt av det. Det är ju inte särskilt svårt när man har tänkt och planerat i förväg och har fokus på vad man gör och varför.

Känslan nu idag, när jag kan sitta här mallig och stolt, istället för däst, illamående och med självförakt och dåligt samvete - ja, den är värd sin vikt i guld. Jag mår så tok-bra, känner mig nästan ”hög”. Jag antar att jag producerar dopamin, lycko-substans, i hjärnan i sådana mängder att jag borde bli dopamingivare på dopamincentralen (om den ändå fanns - vad bra det skulle vara!) Att också i detta ”rus” titta på min viktresa gör heller inte ont. Idag är jag väldigt nöjd med mig själv! *skrytvarning utfärdad*

2006-05-24

Smärtsam filmvisning

Fortfarande är jag allt annat än frisk. Totalt genomförkyld snarare. Ont i kroppen, ont i halsen, snuvig och snorig, hostig och matt. Räcker det? Jaadå, så det svämmar över till och med. Egentligen borde jag såklart ha legat kvar i sängen, men eftersom jag var tvungen att lämna blodprover och dra en EKG-remsa på sjukhuset, som ju ligger i samma stad som min skola, så kunde jag lika gärna åka dit efteråt tyckte jag. Men är jag sjuk?

Sjukhuset. Tänk så bra jag hittar där. Vet alla genvägar, vet hur man snabbast tar sig mellan hjärtintensiven (HIA) och neonatalen. Vet hur skrymslen och vrår ser ut, vet hur toastolen på HIA känns när buken är uppsnittad. Vet hur saknad och tårar smakar, så långt ifrån mitt barn. Vet hur oro och skräck smakar när beskedet att mitt hjärta är oförändrat mycket svagt. Vet redan innan jag parkerat bilen att där hamnar jag som huvudperson i en film i samma ögonblick som hissen börjar sträva uppåt...

Fortfarande spelas den snart 6 år gamla filmen upp, kristallklar, när jag står där i hissen på väg upp mot plan 4. Som tur är behöver jag inte gå via HIA - det ligger i andra änden - det är oroligt nog som det är. Fortfarande lever jag i minnesfilmen på insidan när jag kliver ur hissen, men jag är i nuet utåt. Svårt att förklara. Jag hejar glatt på de kända sköterskorna. De känner igen mig fortfarande, de frågar om dottern. Hon låg ju där på HIA med mig, ett litet knyte på bara 2 kg. Inte så vanligt eftersom de flesta patienterna där är 70+. Så att jag är ihågkommen är egentligen inte konstigt. Förutom dottern var ju jag ovanlig nog alldeles själv. Diagnosen var: ”Graviditetsrelaterad cardiomyopati” (tror jag, osäker på stavningen, men det betyder ”graviditetsrelaterad hjärtsvikt”), en diagnos få varit i närheten av. En sjukdom som nästan inte finns.

Jag byter några ord med den sköterska jag tyckte mycket om då. De var dessvärre inte många på HIA i Västerås. Tänker tacksamma tankar att det ändå finns några positiva minnen runt alltsammans. HIA i Västerås var till stor del vidrigt. HIA i Uppsala när jag kom dit var underbart. Tillbaka i Västerås efter kejsarsnitt och första mötet med mitt barn var förlossnings- och BB-personalen underbara, personalen på HIA gjorde säkert sitt bästa - jag var inte mottaglig. Jag hade blivit mamma och ville ligga på BB. Jag ville inte vara hjärtpatient på HIA. Filmen spelar upp en scen:

”Ligger på HIA med all upptänklig modern övervakningsapparatur runt om . Inget är kopplat till mig. Irriterat snäser jag till sköterskan att jag inte vill ligga där.
-Varför ska jag överhuvudtaget ligga på HIA när ni inte ens har kopplat mig till övervakning?!
Snällt försöker hon svara att de visst kan övervaka hjärtat om det får mig att känna mig lugnare. Jag snäser tillbaka att det inte är mitt lugn jag tänker på, men att läkarna borde tänka på mitt hjärta! Varför behöver jag ligga där om jag inte behöver övervakas? Då kan jag väl lika gärna få ligga på BB!?


Jag minns inte vad som hände efter det, men det krävdes några dagars intensivt tjatande från min sida innan jag fick flytta. Innan jag fick byta fokus från hjärtpatient till nybliven mamma. Jag ser mig själv i rullstolen, som segrare - bara segerkransen som saknas - när jag i triumf äntligen får flytta därifrån. ”Vi kommer att sakna dig!” säger en sköterska. Jag ler stort och säger nästan lite elakt att jag tyvärr inte kan säga detsamma. Jag menade ju inte henne som person, det var min roll där jag inte skulle sakna. Min roll som patient.

På BB var de inte lika glada som jag var... De var oroliga över att få hand om en hjärtpatient. Antar att kontakten BB-HIA var intensiv under de första dagarna. Bara att medicinera mig måste ha krävt en person på heltid. Så när jag fick ont i magen, notera - i magen - hämtades EKG-apparatur, man kontrollerade cirkulation, man konsulterade hjärtläkarna. Och skjutsade tillbaka mig till HIA. Jag grät förtvivlat. Jag sa till alla som kom i närheten av min säng att jag hade ont i magen, ingen annan stans. Inget hjälpte. Jag undersöktes med ultraljud, med röntgen, med EKG. Efter rätt många timmar fick jag min journal i knät, skjutsades ner för att göra ultraljud på njurarna innan en sköterska från BB skulle hämta mig. Självklart använde jag väntetiden i rullstolen till att ivrigt läsa min digra journal. Det intressanta var att trots att jag mycket noggrant, med eftertryck, påpekat till allt och alla att jag hade ont i magen stod det klart och tydligt att läsa på flertalet ställen i densamma; ”Patienten klagar på bröstsmärtor...”

Nåväl, efter denna resa trodde jag att min tid på HIA skulle vara över. Jag blev starkare, dottern växte till sig. Jag skrevs ut. Hon skulle skrivas ut. Då hände det som inte fick hända. Det som inte skulle hända. Vi var hemma på permission, det var söndagkväll och hon skulle skrivas ut på måndagen. Då blev jag akut väldigt sjuk igen. Jag blev halvsidesförlamad från en minut till nästa. Ambulans och raka vägen in på HIA...

En hel vecka till blev jag kvar, nu sattes blodförtunnande medicin in. Det är den veckan som många av filmens scener hämtas från. Då fick jag ha dottern hos mig men vi hade ju smakat friheten, maken, dottern och jag. Oavsett vem som frågade hur det var så blev svaret: ”Jag vill åka hem!” Jag minns alla tårar, av sorg, av smärta, av besvikelse och av oro. Tårar över orättvisan. Tårar av tacksamhet att vi levde. Tårar för tårarnas skull. Om tårar kunde ta slut vore jag utan numera...

Men jag minns också en varm läkare som beundrade min dotter varje gång han kom in till mig. Jag minns en manlig undersköterska som hade så mjuka händer varje gång mitt dropp skulle sättas om. Jag minns den svarte undersköterskan som ivrigt berättade om sina barn samtidigt som han beundrade dottern. Jag fick känslan av att hans barn och han inte befann sig på samma kontinent, men språket räckte inte till någon fördjupad konversation.

Den här filmen spelas upp minst 2 ggr/år när jag trycker på ”våning 4” i sjukhushissen. Det är en mödosam film att leva i. Jag är tacksam över det lyckliga slutet. Men jag är slut när ”The End” visas på duken. Helt slut.

2006-05-23

Terminen går mot sitt sitt slut

”Jag har tappat farten, jag har inget att skriva om”, klagar jag till maken. Det händer ju inget! En god vän frågar om jag slutat blogga. ”Kanske det...” får han till svar. Kanske beror det på arbetsbördan som ligger som ett tungt och obekvämt ok över axlarna den här tiden på året. Det ska rättas prov, bedömas skrivuppgifter, sättas betyg, planeras avslutshajker, knytas ihop arbetsområden, förberedas inför hösten (vem vill det egentligen, vem vill ens tänka på augusti-september i maj!?) etc etc. Jag skulle lätt kunna arbeta 28h/dygn. Och vad händer då? Jo, en förkylning av sällan skådat slag hugger sina klor i min arbetströtta, motståndsfattiga kropp. Lite stressad känner jag mig, det erkänner jag villigt. Och trött, nästan däckad, av förkylningen.

Men - allt är verkligen inte jobbigt! De arbeten jag har att bedöma är skrivna av mina underbara, goa 9:or (som snart ska lämna oss...) som arbetat med ”Boken om mig”. En sorts memoarbok där de ska titta tillbaka på sitt liv, sätta ord på sin personlighet, på vad som är viktigt för dem och vilka funderingar de har. Ett arbete som många av dem går in i med liv och lust. Häftigt att se dem skriva, diskutera, berätta om diskussionerna de har hemma runt köksbordet, om långa stunder tillsammans med sina föräldrar bläddrande i fotoalbum och bebisböcker. Många är de elever som genom åren skrivit avslutningar i sina böcker som uttrycker tacksamhet över arbetsuppgiften. Att det varit roligt och svårt, samtidigt utvecklande.

Den här gången är det två av mina elever som författat ett sista kapitel till klassföreståndarkollegan och mig. Två av de elever vi jobbat mycket och intensivt med. Två som har fått kämpa både ämneskunskapsmässigt och också socialt. Som inte riktigt vetat var gränserna gått. Som suttit i extra möten, som tryckt ner andra, som argt uttryckt sitt ogillande. Detta under år 7. År 8 lugnare men fortfarande turbulent mellan varven. År 9 en enda lång semesterresa. Två mogna ungdomar, sociala och öppna, som tagit skolarbetet på allvar och som förstått att vårt sätt att lägga oss i under 7:an och 8:an inte berodde på att vi tyckte illa om dem utan för att vi brydde oss om dem - brydde och bryr oss om alla 24 individerna i klassen. Deras avslutande kapitel gör mödan värd om och om igen. Det gör att jag tror på att jag är rätt ute. På att jag får bekräftelse på att de känner sig sedda - något som är ovärderligt bland tonåringar, samtidigt som så många saknar det. De har skrivit ord som ...ni är de bästa lärare vi haft... ...det har känts så skönt att få beröm... ...min mamma säger också att ni bryr er och det gör ni verkligen... ...jag kommer aldrig att glömma... ...massa kramar och lycka till med nästa klass.... Gissa om dessa två ska få extra långa och varma kramar på avslutningsdagen?!

Återigen - jag har världens bästa jobb!

2006-05-14

Nya sidor hos sin partner

Efter snart 16 år (!) tillsammans tycker man ju att maken och jag borde känna varandra både utan och innan. Det gör vi förvisso på de flesta plan men ibland dyker det upp en ny sida eller en ny kunskap - eller ska jag kanske säga brist på densamma.

Jag fick en pulsklocka som lockpresent när jag tecknade prenumeration på tidningen iForm och den kom häromdagen. Nu ikväll skulle den undersökas och invigas och det snabbaste sättet inomhus att få upp pulsen måste ju vara att hoppa hopprep. Sagt och gjort. Jag snodde remmen runt revbenen och startade klockan på armen. Suckade lite över min höga vilopuls, men började sedan hoppa. Maken tittade på. Hoppa är som att cykla, har du en gång lärt dig så kan du det sedan. Jag uppmanade maken att hoppa tillsammans med mig, alltså att ”hoppa in” på mig - så gjorde vi ju varenda rast under låg- och mellanstadiet så det tillhör allmänbildningen. Trodde jag... Jag glömde det lilla faktum att han varken har gått på samma skola eller är av feminint kön (det var ju tjejerna som ägnade sig åt denna hobby), så han kunde verkligen inte hoppa rep! *tappar hakan*

När jag för ett antal år sedan upptäckte att han inte kunde många av Sveriges landskap fick han gå en intensivkurs vid matbordet efter att jag hittat tabletter (som man har under tallriken alltså) med en passande karta. Hur intensivkursen i rephoppning ska se ut vet jag inte ännu, men jag tror att vi kommer att skratta mycket i alla fall!

2006-05-12

En lärares lovsång över sina elever och sitt arbete...

(... och samma lärares pinsamma handlande vid möte med kändis...)

Igår var vi i den kungliga hufvudstaden med fyra av skolans åtta 9:or. Klassföreståndarkollegan tillika väninnan H och jag ansvarade självklart för vår klass. Det var meningen att vi skulle börja i riksdagen, gå upp i plenisalen och sitta med och lyssna en stund. Nu var det ingen aktivitet där så tidigt som vi var ute och då fick vi heller inte gå in. Drygt en timme senare skulle vi få en guidad visning på armémuseum. Omplanering med andra ord och gott om tid till förflyttning genom delar av centrala staden ganska tidigt på morgonen, innan affärerna hade öppnat. Sällan man finner gatorna så tomma där, och när H och jag plötsligt ser att vi går Richard Wolff till mötes på en i övrigt öde gata, hann hjärnan inte med handlingen. Jag hör min röst, liksom utifrån: ”Hej! Kan inte du skriva autograf till oss?!” Då hann hjärnan ikapp och jag upptäckte hur utomordentligt pinsam jag var, och rodnade således klädsamt. Men han var verkligen urtrevlig. Småpratade lite med oss om vad vi gjorde i Stockholm och varifrån vi kom (det var uppenbart att vi inte var från stan med tanke på att jag tilltalat honom...) medan vi stressade rev efter penna och papper i våra handväskor. Jaja, istället för att fortsätta skämmas så här efteråt, är jag nöjd över pratstunden och försöker inbilla mig själv att det är coolt moget att våga vara så barnslig. Typ.

Vidare mot armémuseum. Jag är ”sådär” intresserad av krig och arméer men det var ju bara att följa med. Den här resan som 9:orna gör är alltså en del av deras SO-undervisning. Jag hade fel! Jag är visst intresserad av krig - det 30-åriga i synnerhet. Med en sådan guide som vi hade kan man inte låta bli. Hon var otroligt duktig på att ta ungdomar, och inte minst viktigt, hon var positivt inställd till dem. De lyssnade intresserat på henne, hon berättade medryckande vilket ledde till att de verkligen blev aktiva lyssnare som gjorde att hon... Ja, ni fattar, det blev en positiv spiral av alltsammans.

Hon avslutade guidningen med att ösa beröm över vår skola i allmänhet och den här gruppen i synnerhet. Även vi lärare skulle ta åt oss av äran, tyckte hon. Vad glad man blir! Någon som tycker det är roligt att ha med våra tonåringar att göra och som dessutom talar om för dem att hon uppskattat arbetet tillsammans med dem. Om ni tänker besöka armémuseum, be om guidning av Lena - ni kommer inte att ångra er!

Vi hade tänkt gå tillbaka till riksdagen senare men fick veta att vi inte på något sätt var ensamma om det. Därför valde vi att ställa in det besöket och ge våra ungdomar fri tid på stan istället. Det uppskattade de! Och klassföreståndarkollegan/väninnan H och jag! Särskilt vi.

Vi åt lunch i Kungsträdgården där alléerna som löper genom den stod i rosa blom. Det var som att stiga in i en sagovärld, fantastiskt vackert! Sikten mot den blå himlen syns här bredvid. Där, i en av serveringarna, höll Fredrik Lindström på att spela in något program. Det var inte slut på kändisparaden där utan vi hann se inte mindre än fyra till (sportkommentator, skådespelerska, programledare) men som den namnglömske jag är kan jag inte komma på vad de heter. Strunt samma - de är kända i vart fall! Inga mer autografer i alla fall, kanske jag ska tillägga...

Efter några timmar springande i affärer bar det av tillbaka i buss. Trötta ungdomar slötittade på en film i bussen medan H och jag viskande planerade det sista av vår hemliga resa, som vi har ägnat oss åt idag.

För idag har de inte heller haft några lektioner, våra elever, utan kollegan H hade bokat träff med dem på stationen i morse. Det var allt de visste, och att de skulle ha med sig badkläder och oömma kläder att kunna använda ute. Det har varit svårt för dem att inte veta, det är svårt för 15-åringar att behöva gå omkring nyfikna i flera veckor. Det negativa som följde var att deras förväntningar skruvades upp för varje dag. Vi har försökt lugna dem genom att betona förutsättningarna. De hade betalat 200:- och det skulle räcka till resa, lunch, aktivitet och eftermiddagstilltugg - då fick de försöka stilla sig och inte förvänta sig Gröna Lund, ävenstyrsbad i Örebro eller dylikt.

De klev av bussen mitt ute på landet nära där jag bor. Där finns restaurang och litet badhus (det visste de inte, det syns inte). Där finns historia på platsen och där finns blommande vitsippor, försommargrönska och parkmiljö. Där fanns på förmiddagen idag också ca 25 rätt molokna tonåringar. De såg så besvikna ut att det nästan var svårt att hålla sig för skratt. ”Inte en dag med bara en massa gamla hus som vi dessutom har betalt för!” utstrålade deras kroppsspråk. Nåväl, jag skingrade deras ovetskap en del och avslöjade dagens planering. De såg väl inte överlyckliga ut på en gång, men det blev bättre vart efter. Målet med dagen var att få mycket tid tillsammans och det har de fått. Målet var också att ha roligt tillsammans och trots att de tvivlade från början uppfylldes även det.

Lunchen intogs i den fina restaurangen, det bjöds kycklingfilé med rotfrukter. Den utlovade överraskningen var att vi hade hyrt det lilla badhuset under en timme. Ca 20 15-åringar i en bassäng, det blir livat det! ”Får vi hoppa bomb?” Ja, varför inte? Halva bassängen tömdes på vatten, men roligt hade de! Det var en intensiv timme när kollegan H och jag arbetade hårt för att se att ingen plötsligt låg på botten. Det är ansvarsfullt men väldigt roligt att göra sådant här tillsammans med dem.

Efter badet dukade vi upp till mellanmål. Massor av smörgåsar, massor av kakor. Kubbspel, minigolf, ute-schack, solsken och våra tonåringar - ja, det är verkligen inte dumt att vara lärare!! Nöjda med dagen och ganska trötta hämtades de av några föräldrar som ställde upp och körde några mil. Nästa vecka ska vi visst sitta i skolan varje dag, det känns lite motigt den här årstiden men vi ska nog klara det också!

2006-05-08

Bod Pod

I en sådan spännande sak kröp jag in idag, iförd endast trosor och badmössa (jag tackar ödmjukast för att någon tänkt till och undvikit speglar i rummet...) för att få fettmängden i min kropp analyserad. Vad läskigt det blir när man tänker sig fettet rent, en väldans massa smörpaket skulle det räcka till. (Bilden har jag lånat från Paulúns hemsida)

Jag har för mycket fett på min kropp. Det var i och för sig väntat, men det var lite mer än bara lite för mycket. Om jag försöker tänka snälla tankar mot mig själv så kan det till viss del bero på att jag inte är helt plattbystad, även om jag inte är någon Dolly Parton och heller inte - nota bene - vill vara någon, men fortfarande måste min viktresa nedåt fortsätta.

Att jag fick diskutera det med Fredrik Paulún himself efteråt gjorde det nästan värt det!!

2006-05-06

Not strong enough

Jag gav mig iväg med hunden idag på förmiddagen på en promenadrunda. Gick efter en allé som nu efter vintern äntligen torkat upp. För att både hunden och jag ska ha lite frihet går hon i en långlina som jag fäst i ett midjebälte. Själva fästet har jag bak på ryggen för att linan ska ligga bakom mig så jag slipper ha den mellan mina fötter som snubbelsnöre hela tiden. Det har fungerat alldeles ypperligt hela året och jag har varit rätt stolt över min ”konstruktion”. Det har hänt att hon laddat iväg allt vad hon kunnat efter något rådjur eller dylikt men eftersom jag varit beredd har jag kunnat vända sidan till, böjt lite på knäna och hunnit med att parera rycket som kommer. Hon väger ju modiga 35 kg nu och när 35 kg har fått fart och linan tar slut - då rycker det rejält!

Idag hann vi bara en liten bit in i allén så fick hon syn på två rådjur. Jodå, jag hann med, böjde mig ner och fick stopp på henne. Jag hann till och med ropa en gång men när hon redan fått upp farten bryr hon sig inte det minsta. Vi fortsatte genom hela allén, den är ca 2 km. Där den tar slut och ansluter till en bilväg vände vi. Vi hann ca 300 meter ner i allén, hunden är vid mitt ben, så rusar en hare upp precis intill oss. Förmodligen låg den och tryckte när vi passerade den bara en stund tidigare, men nu kom väl faran för nära. Hur som helst, hunden laddar iväg efter och får upp farten rejält innan linan tar slut. Jag hinner vråla hennes namn två gånger samtidigt som jag av någon anledning vänder ryggen till. Jag hann tänka att eftersom bältets fäste är där bak så är det bättre om den sidan är vänd mot henne. Fel...

Rycket kom, jag ryktes med och tappade balansen. Flög genom luften och landade först på ländryggen och sedan small det i huvudet. Jag slog bakhuvudet i marken och det sjöng rejält i skallen. Kände hur hunden fortsatte att dra, hon hade inte fattat att jakten var över och hon hade heller inte fattat att hon nästan tagit livet av mig. Jag låg kvar en stund, kände efter om jag kunde röra mig, kände efter om huvudet satt kvar. Kände mig liten, rädd och övergiven. Förbannade min dumhet att inte ha telefonen med mig. Tog mig upp på fötter. Tittade hemåt, nästan 2 km. Tittade åt andra hållet mot det bostadshus som skymtas, lika långt dit. Det var bara att börja knata hemåt. Sakta. Det gjorde riktigt, riktigt ont både i huvudet och i ryggen. Snyftade för mig själv men fortsatte gå. Vad skulle jag göra? Samtidigt förstod jag vilken otrolig tur jag hade haft. Allén är full av rätt stora stenar, det är bara en traktorväg så den är allt annat än slät. Jag hade skrapat mig ordentligt på ryggen och jag hade smällt bakhuvudet i marken, men jag hade på något mirakulöst sätt undvikit stenarna. Vad som hade hänt om jag dunkat huvudet i en stor sten vill jag inte ens tänka på.

Jag är blåslagen, öm och halt med en blixtrande huvudvärk men jag hade ändå änglavakt! Jag har också lärt mig att mina ca 70 kg inte har en chans mot 35 skenande kilon. Jag måste hitta på något annat sätt att låta hunden ha frihet under kontroll. Jag tappade ju den idag!

Fantasi & kärlek

Det bor mycket fantasi i ett barn. Dottern är inget undantag. Igår när hon kom hem från skolan sprudlade hon av energi. ”Som vanligt” kan jag säga numera. Bullerbymotivet gör gott för henne; nu kommer hon hem stärkt, sedd och fylld av energi, förut kröp hon upp i soffan och bläddrade i en tidning. Inte förrän nu förstår jag hur trött hon var då. Nu finns tid för återhämtning under dagen, det finns ytor att vara på, det finns lugna stunder som inte fanns på dagis. För många barn på för liten yta för verkligen inget gott med sig! Så, gårdagens energi var inget undantag. Själv saknar jag densamma på fredageftermiddag, så jag svimmade nästan av i en stol på altanen i solen. Dottern fixade och trixade, hon hade långa rep som rekvisita. Runt äppelträdet, runt en baden-baden på gräset, upp på altanen och runt den stol jag satt i, tillbaka ner på gräset. Hela tiden förde hon en monolog med sig själv. Hon byggde en fälla.

- Här kommer kaninen in och hittar gräset den tycker så mycket om. Så kanske det kommer skuttande en ekorre också. Undra vad ekorrar tycker om...? MAMMA, VAD ÄTER EKORRAR? ...jaha, nötter och kottar... Om jag sätter lite hö kommer även jådjuren (jo, hon vägrar gå med på att det heter rådjur) och förresten älgar tycker också om hö...

Så höll hon på, säkert i två timmar. Uthållig som få, med en aldrig sinande fantasi. Jag råkade någonstans där i mitten nämna att hon kanske kunde leka någon annanstans för det var aningen svårt att ta sig upp eller ner från altanen. Med mycket bestämd stämma fick jag till svar att det minsann inte var någon lek, det var på riktigt!

Idag är hon bjuden på kalas med riddartema. ”Klä gärna ut dig till riddare, prinsessa eller vad du vill!” står det på inbjudan. Dottern är ingen riktig prinsessa, hon är inte riktigt den rosa typen med volanger och rysch-pysch. När jag sprang på en bastkjol med tillhörande blomgirlang á la Hawaii åkte spenderbyxorna på. Vad är det som säger att en prinsessa måste vara rosaglittrande? Det finns ju söderhavsprinsessor också! Dottern köpte idéen rakt av, hon strålar av lycka och tycker att hon är så fin!! Finurligt kom det:

- Om jag är en söderhavsprinsessa, då är min pappa negerkung (jag har inte censurerat ordet men förklarat dess innebörd) på Kureduttön... och min mamma en ängel i himlen. Mamma, du får ju också följa med på kalaset så du måste klä ut dig till ängel!!

...som hennes rekvisita då... Eh, tack men nej tack! Jag gör visserligen nästan vad som helst för dottern men den här idéen kände jag mig inte helt bekväm med. Så jag försökte slingra mig med att det bara är barnen som ska klä ut sig. Vet inte om det var mitt svävande intresse för utklädnaden eller om hon bara kom på att hon är modigare än att behöva släpa på mamma, nu är jag inte välkommen på kalaset längre, nu vill hon vara där utan mig... Så då får det bli så.

Men tänk hur man kan älska sitt barn! Det är en resa jag trodde jag skulle stå utanför när vi i flera år kämpade med barnlöshet och en resa jag står ödmjuk inför att jag faktiskt ändå fick ta del av. Jag älskar henne!

2006-05-05

Omstarten håller i sig

Detta trots att jag hittat två dubbel-daim i handfacket på min bil. Hur jag lyckats med konststycket att glömma dem kommer jag att grubbla på länge, men jag måste göra mig av med dem snabbt! Annars hittar jag bra argument till varför jag bör äta upp dem...

På ett dygn gick jag för övrigt ner 1,8 kilo så rivstarten är ett faktum. Tack för det! Jag försöker verkligen äta fett utan att bli rädd av det. Det känns helt, helt galet att hälla olivolja på salladen, att äta rätt mycket cashewnötter och för att inte tala om mängden oliver jag sätter i mig. Men jag ska försöka se vad som händer om jag ökar fettintaget. Äggröra med nötter och solrosfrö till frukost, tja - det kostar ju inget extra att testa...

2006-05-03

Cykeltur, musöron och äntligen fysiskt trött igen

Kom från jobbet vid 14-tiden och gick en sväng med hunden. Spanande i de små, späda björkarna som kantar vår väg upp mot huset om de möjligen skiftade i grönt. Det gjorde de inte och jag tänkte att jag förstod de små bladen för det var sannerligen inte varmt i vårluften.

Hämtade dottern, som tiggt om att få vara kvar över ”mellis”, vid 15-tiden från skolan. När vi kom hem plockade vi fram varsin cykel och gav oss iväg på en cykeltur tillsammans. Underbart att cykla fram efter vår lilla grusväg, sida vid sida, delandes huller-om-buller-tankar som dyker upp. Hon har verkligen blivit duktig att cykla och kan nu starta utan hjälp till och med i uppförsbacke. Hon kan också cykla utan att koncentrera sig på själva cyklingen hela tiden - då kommer de underbara tankarna bubblande. En runda på ca 5 km blev det och jag njöt oavbrutet, både av sällskapet och av att solen nu äntligen hade brutit sig igenom så den kalla vårluften kändes varm och vänlig istället.

Vid 17-tiden gick jag iväg för att möta grannen för en rejäl promenad tillsammans. Nu värmde solen ordentligt ner efter vägen från vårt hus sett. Jag spanade återigen in bland de späda björkarna och tro det eller ej, nu var de gröna! Jag har aldrig varit med om något liknande! Den 3 maj mellan 14.00 och 17.00 slog björkarna ut i norra Västmanland! Grannen och jag tog en lång runda och pustade allt en del över värmen innan vi kom tillbaka 90 minuter senare. Förutom naturupplevelsen med de små musöronen i björkarna upplevde vi också en älgko liggande ca 30-50 meter ifrån oss. Hon tittade lika nyfiket på oss som vi på henne. Lite, lite höjdes min puls när jag började fundera på om hon hade kalvar i närheten, men mest var det häftigt!

Nu är kroppen härligt trött efter en fysiskt ansträngande men mentalt avslappnande eftermiddag!

Omstart nr ∞

Det är tur att omstarterna är just sådana till antalet - oändliga... Den här gången känns det aningen motigt och det har mest att göra med att jag svikit mig själv. Svikit mig själv igen. Varje gång jag tagit mig under den magiska 70-gränsen har jag ju lovat att det är för sista gången, att jag aldrig ska över den irriterande gränsen igen. Och varje gång sviker jag mig själv. Nu närmar sig sommaren med stormsteg och sedan december när jag första gången på över 2 år tog mig under 70 har jag sett möjligheten att verkligen - verkligen - vara smal den här sommaren. För tre veckor sedan vägde jag 67,9 (drömmålet ligger på 62-64 kg -det var då helt klart inom räckhåll inför sommaren). Det var för tre veckor sedan. Däremellan kom sockermonstret och knackade på. Han inte bara knackade på, han slog in dörren, tog över och har styrt mitt liv med järnhand sedan dess. Resultatet lät inte vänta på sig. Imorse visade vågen skrämmande 73 kg!!! Jag måste vara ensam om att klara av bedriften att gå upp 5 hatade kilo på tre veckor! Den bedriften kan jag dessutom klara mig utan men vem är jag att bestämma?

Jag bromsade en del förra veckan men tappade/släppte taget igen i helgen. Bestämde att det från och med idag är omstart nr ∞ som gäller. Jag är tjurigare än sockermonster, även om kampen är stenhård ska jag vinna. Det finns inga alternativ! Och det finns som tur är ingen begränsning i hur många gånger man får starta om. Alltid något!

Men eftersom almanackan visar maj redan och mitt mål var att vara smal, inte bara normalmullig utan smal, till sommaren håller tiden på att rinna ifrån mig. Vad gör jag då? Jo, börjar fundera på att leva på pulver alternativt följa en kolhydratfri kost. Båda med lovad snabb nedgång. Nästa steg är ”Banta med Hemmets Veckotidning”... Jag anar en ny innebörd av ordet patetisk.

Nej, uppryckning lovas! Jag ska sluta se mig som ett offer. Jag bestämmer vad jag stoppar i munnen och vad jag tuggar och vad jag sväljer. Jag. Jag lovar också att tala om för mig själv att jag är bra. Ja, jag har svårt att hålla mig under 70 kg men den gränsen är ändå kolossalt mycket bättre än 100 kg. Där har jag också kämpat och den kampen har jag vunnit. Det är bara 25% av alla som går ner i vikt som håller sig kvar. Otroliga 75% går upp alltsammans igen. Jag tillhör inte den majoriteten. Jag har gått ner nästan 30 kg och håller mig i de regionerna. Det är djäkligt bra gjort!

(PS. Jag har bestämt mig att skära ner så mycket som möjligt på kolhydraterna i två veckor för att golva sockermonstret och få en rivstart på viktminskningen. Sedan är det GI-tänk som gäller, det vet jag ju att det fungerar och det mår jag också bra av. Jag kanske inte hinner ner till 62-64 kg i sommar men jag duger ändå. Tror jag...)