2006-04-25

The full monty

Allt eller inget
Det är jag det! Förutom att filmen som bär titeln är bland det roligaste jag sett är titeln min personlighet i ett litet nötskal. Inte så litet som jag skulle önska, för shit vad svårt det är att få fason på mina kilon nu under våren.

Jag kan mycket, faktiskt det mesta, om näringslära, om snabba kolhydrater, om GI-värde, om blodsocker och insulinpåslag, om hur bra jag mår när jag äter bra och hur ångestladdat det är att äta fel. Teoretisk kan jag det. Duktig flicka...

Hur är jag på att leva som jag lär? Där kommer rubriken in. Jag lever som lär, nästintill snuskigt duktigt och jag retar säkert gallfeber på andra hur duktig jag är att tacka nej och motstå när jag bestämt mig. När jag bestämt mig. Sen kommer sockermonstret eller vad det nu är och knackar på. Då finns ingeting - absolut ingenting, nada, nothing, de rien – av duktigheten kvar.

"The full monty" ~ "Allt eller inget"

Och här har jag - återigen teoretiskt - ringat in min svaghet. För visst vore det bättre att inte vara ”duktig” så det stänker om det i perioder för att däremellan totalt ohämmat tappa greppet? Att hitta någon sorts balans i vad som stoppas in i munnen? Statistiskt sett äter jag bra, om man slår ut det på kanske 6 månader. Ca 75% av tiden äter jag intill perfektion enligt hälsorekommendationernas alla regler. Resten av tiden äter jag som den missbrukare jag anser mig vara.

Balans. Balans?

För att komma ifrån stressen runt mat- och sötsakssituationerna måste - MÅSTE - jag hitta balans. Men hur...? Hur? Finns den månne att köpa?

2006-04-17

Vårtecken

Om man ska rada upp vårtecknen finns det några vid det här laget. Förstås, har jag lust att tillägga eftersom vi ju faktiskt befinner oss på andra halvan av april.

  • Fåglarna som har invaderat gärdet här intill har jag skrivit om. De hör våren till, även om det är med skräckblandad förtjusning i år...
  • Tussilago såg vi häromdagen i ett dike. Små gula solar som lyser i allt det grå fjolårsgräset. De är välkomna!
  • Snödropparna har blommat ett tag redan och sträcker sina vita nackar mot himlen. Jag välkomnar även dem naturligtvis!
  • I vårsolen tidigare idag fladdrade den första nässelfjärilen förbi. Kallt om vingarna skulle jag tro, men den var här!
  • Sädesärlan har också kommit! Spatserar omkring på gräsmattan, vippar på stjärten, och hoppar efter flugor.

    Tydliga vårtecken allesammans. Men de två bästa idag är av annan art.

    Den första är en sovande häst i solen. De ser egentligen rätt läskiga ut när de ligger ner och sover. Det är svårt att avgöra om de lever, men när man försäkrat sig om att allt är som det ska, är det häftigt att se 400 kg muskler så totalt avslappnade i en hög på marken. Han är 24 år nu, vår vite gammelman. Lika pigg som för några år sedan, och lika duktig på att njuta av livet. Härligt att se att han är så mjuk i lederna att han fortfarande väljer att ligga ner och sova.

    Den andra är den nya husvagnen med förtältet uppslaget! Ivriga var vi alla tre att prova och se hur det fungerade. Solen sken och lukten i tältet när solen legat på ett tag - ja, då luktar det vår och sommar! Mormor och morfar är på väg ner hit till oss, och vi har lovat kaffe i förtältet när de kommer. Kanske måste vi packa in oss i tjocka tröjor och filtar om knäna, men vad spelar det för roll?

    Det är vår!
  • 2006-04-16

    Den är vår!

    Kan man tänka - nu äger vi husvagn igen!

    Inte ens ett dygn var vi utan. Det känns skönt! Vi har gjort ett kap, det måste man nog säga. Fräsch, fin vagn med allt vi behöver. Lagom bred säng till maken och mig. Lagom så till vida att man får plats men ändå lite mysigt trångt. Loftsäng till dottern ovanför. Vet inte vem som är mest nöjd! Ibland är det verkligen skönt att veta att vår familj på tre personer är klar. Just de här tre sängplatserna är vad vi behöver - varken mer eller mindre. Bord med soffor på motsatta sidan är förstås bäddbara, på husvagnsmaner, så det finns extra sovplats om vi tar med någon mer vid något tillfälle. Men de permanenta platserna är tre, precis som antalet medlemmar i familjen. Perfekt!

    Vår gamla vagn (känns knasigt att säga det eftersom jag knappt har fattat att den är såld) var för stor att dra med vår bil. Det gick, men nu när vi har känt på skillnaden kan jag verkligen med eftertryck säga att den var för stor! Det krängde och bände, vinglade och vaggade. Aldrig högre hastighet än 75 km/h. Tungt och eländigt. Förstod att det till viss del berodde på husvagnen men att det kunde vara så stor skillnad! Jag har inte ens känt den nya vagnen bakom bilen de 25 mil vi har kört nu i eftermiddag/ikväll. Att bilen dessutom drar mindre bensin gör heller inte ont.

    Den är fin också! Och förtältet är inte orangefärgat. Bara det! Att priset dessutom låg ca 10.000:- under motsvarande vagnar - ja, vad säger man? Utan smärta tar man emot det beskedet också. Anledningen var att elpatronen är ur funktion. Oroar mig inte nämnvärt. Värmen, som det tydligen handlar om, använder vi sällan och de gånger vi behöver den kan vi använda gasol. Dessutom är maken händig och kan säkert hitta felet. Goda grannar har vi också som hjälper till, om vi behöver det.

    Jag har sett fram emot nästa campingsäsong hela året - nu gör jag det än mer! Vi kanske får bjuda på en kaffetår i vårt fina förtält någonstans i vårt avlånga land i sommar!?

    2006-04-15

    Sjunger: "Man ska ha husvagn..."

    Här går det undan! För knappt en vecka sedan började jag titta på Blocket efter en husvagn av modell lite mindre än den vi har nu. Eftersom vi bara är tre personer i familjen och vi bara har en Ford Focus att dra med, behöver vi inte och kan inte ha så stor husvagn. Vår gamla Adria, som vi trivts ypperligt i, den kommer alltid att ha en kär plats i mitt hjärta som den som lärde mig vad husvagnslivet är, var trots allt i största laget.

    Jag hittade en lämplig vagn på Blocket fast den fanns ända uppe i norra Hälsingland. Vi ringde i alla fall men den var i stort sett redan såld... Började också fundera på att vi ju faktiskt måste sälja den vi har innan vi drar på oss en till. Det handlar ju om ”några” tusenlappar. Jag slängde ut en annons på vår vagn på Blocket, mest på skoj. Det var tyst i tre, fyra dagar men sedan hörde fyra stycken av sig i rask följd. Idag kom ett par från södra Dalarna och tittade och de åkte härifrån med husvagn bakom bilen! Oj, vad fort det gick - jag hann inte riktigt med. Det är bra, men samtidigt lite stressande eftersom jag inte vill vara utan vagn i sommar! Nu är det ju helt plötsligt vi som måste hitta vagn!

    Surfade runt lite på eftermiddagen och såg att vagnen från förra veckan fanns kvar på Blocket. Den ligger dessutom väldigt bra i pris så maken fick i uppdrag att ringa igen för att höra. Hälsingemålet tilltalar mig, min pappa kommer från Söderhamn så jag har några släktingar med det sjungande målet. Den mannen maken pratade med i kväll lät lite deppig, på hälsingemål dessutom. Vagnen hade varit i stort sett såld, men ingen hade dykt upp. Den fanns alltså kvar! Femton stycken hade ringt, han har varit tydlig hela tiden med att ”först till kvarn” gäller. Ingen har kommit... På ledset hälsingemål. Jag kan köpa vagnen bara av den anledningen!

    Imorgon åker vi de 30 milen upp till Hälsingeskogarna och tittar på vagn. Även vi kommer att ha pengarna tillgängliga, precis som de som kom till oss idag, så kanske åker vi hem därifrån med en vagn bakom bilen. Man vet aldrig!!

    2006-04-13

    Hår

    När jag föddes hade jag svart hår. Det lossnade ganska snart. Sedan var jag flintis till jag var två. I brist på pojkar bland kusinerna fick jag agera stjärngosse när jag var drygt 1,5. Det som sedan växte ut på mitt huvud var mer fjun än hår... Vet inte om det var stjärngosseupplevelsen som satte djupa spår eller om det var en kombination av saker, men jag har alltid varit som besatt av tjock, långt hår på andra. Som vuxen är mitt hår inte lika tunt längre, men känslan av ”långt hår=lycklig” bor kvar i mig.

    På grund av detta kan jag utan omskrivningar erkänna att dotterns mycket rejälare kalufs känts som en vinst! Med glädje har jag sett hur håret har växt, det har inte alls samma gräns där det går av, som mitt har. Även i håret har hon förresten varit mer lik sin faster än någon av sina föräldrar.

    Däremot är dottern inte alls lika imponerad av att håret växer, som jag är. Hon vill ha kort. Punkt. Jag har klippt lite grann ibland, men hon tycker alltid att jag tagit för lite. Så för ett par veckor sedan satte jag saxen i tofsen och klippte av. Blundade, tog ett djupt andetag och klippte. Dottern tröstade; ”Mamma, det växer ut igen!” när jag undrade om hon inte var rädd att ångra sig (fast det nog mest betydde att jag skulle ångra mig). Det blev snett, så kan man väl sammanfatta det. Försökte jämna till det lite. Efter några dagar tog vi fram saxen igen för att göra ett försök till. Det såg bra ut till morgonen därpå, när hon hade legat på det en natt. Jag har försökt tänka att det nog inte syns så mycket. Men tillslut gick det inte...

    Så igår beställde vi tid hos frisören. Dottern jublar, hon älskar att sitta där och konversera som en liten vuxen. Frisören klippte och klippte, sprayade vatten och klippte mera. Efter en stund såg jag att han började klippa upp det också. Det var inte ”part of the deal”. Jag väntade och tittade, det tog verkligen tid. Dottern började skruva lite på sig, men hon var duktig och försökte verkligen sitta stilla. Slutligen fönade han och satte i både skum och spray. Resultatet? Så här:

    Fortfarande tycker jag att långt hår är att föredra, men jag tycker att frisyren blev fin. Och mina stukade färdigheter som frisör fick lite upprättelse när han förklarade att hon har svårt hår att klippa. Det finns virvlar som drar åt alla håll och därför var han också tvungen att klippa upp det lite.

    Nu på morgonen har hon duschat och då blev det lite mer min dotter igen. Det viktigaste är ju ändå att hon är nöjd och stolt. Hon strök sig över nacken igår, den bara nacken, men orden; ”Åh, vad skönt det ska bli!” (till sommaren, menade hon för vi har pratat om att det är varmt med långt hår på ryggen). Inte med en bokstav har jag avslöjat att jag hellre hade haft hennes hår kvar. Mest för att hon måste få bestämma detta, men jag hoppas också att jag är smart! Får hon som hon vill nu med kort frisyr, hoppas jag att hon senare ska vilja ha långt... Jag ser alltså fram emot en vuxen dotter med långt hår. Jag har inte bråttom, jag kan vänta!

    2006-04-11

    Helt galet, jag lovar - det är helt galet!!

    Tillbakablick:
    På försommaren år 2000 var jag med jämna mellanrum in på förlossningen för att kontrollera blodtryck och CTG, eftersom jag mådde så dåligt och var på väg att utveckla preeclampsi (havandeskapsförgiftning) vilket också senare blev hjärtsvikt. Träffade många trevliga barnmorskor, barnsköterskor, undersköterskor och läkare.

    På hösten, när vi slutligen hade kommit hem med vår lilla bebis, läste jag på föräldraNätet (vilket numera heter AlltFörFöräldrar) om en blivande mamma med komplicerad graviditet. Jag följde en impuls och svarade henne. Inte att jag hade erfarenhet av just hennes komplikationer men att jag ändå kunde sätta mig in i att inget blev som man förväntat sig med graviditeten. Jag fick svar av henne och det visade sig att hon inte bara arbetade på förlossningen i min stad, hon visste dessutom vem jag var eftersom hon var en av dem som vid något tillfälle tagit emot mig när jag var in på kontroll.

    Jag fick också då veta att hon redan på förlossningen hade känt igen mig eftersom även hon var aktiv medlem på föräldraNätet och hade läst om mig där. Både mitt namn och min slutliga komplikation är/var så pass ovanlig att jag var lätt att känna igen... Redan där tyckte vi att det var många sammanträffanden. Lite visste vi då...


    Mycket har maken och jag grävt fram i vår rensariver. Det mesta har vi slängt direkt, en del har vi suttit och tittat i/på med ett fånigt, nostalgiskt leende en stund och sedan slängt. Annat har vi stuvat om i andra lådor och förpassat tillbaka till skrubben. All historia kan vi ju inte kasta, även om det mesta har gått vidare...

    Nåväl, häromkvällen hittade jag en sådan där ”Mina-vänner-bok” som jag, genom att titta på vilket killnamn (Mikke - förlåt för vår terror!!) som figurerade hos mig och bästisen, kunde datera till årskurs 7. I den boken fanns en tjej från det landskap som jag numera kallar hemma, som jag tydligt minns som brevkompis. Men inte bara det - hon stämde också överens med ovan nämnda person! Vi har alltså stött ihop på alla dessa sätt som vuxna; via verklighet och via nätet, och haft sporadisk kontakt under de senaste 5 åren. Men! Vi är dessutom gamla brevkompisar! Ikväll har jag grävt fram hennes gamla brev också, och ett foto till.

    Vi har inte träffats - hittills i alla fall - men börjar förstå att ”ödet” eller vad du nu månde vara, vill att vi gör det. Vad säger du, har ni något för er i påsk?? :o)

    Vad triggade denna gång?

    Ah, jag blir galen! Det är galet och obegripligt. Jag är trygg, nöjd och fokuserad. Vet med hela mig att jag kommer att klara det. Inget lockar, inget sug - inget kan påverka mig. Jag är bäst och starkast! Men rätt som det är...

    K*R*A*S*C*H*!*!*! ~ P*A*N*G*!*!*!

    ...utan förvarning, utan tecken sitter det där, det fula och otäcka, det hatade. Sockermonstret. För en timme sedan kändes ingenting. Det som hänt däremellan är att vi ätit middag; kycklingfilé struken inuti med fransk senap och parmesan, till det ett par matskedar couscous blandat med massor av blandad sallad med kidneybönor. Ca 10 underbart goda oliver, hommous och massor av balsamvinäger. En perfekt middag med andra ord, som inte alls borde skicka sockermonstret på mig.

    Vad kan det ha varit då? Jag har ärligen ingen aning och det gör det ännu svårare. Som att det inte var svårt nog ändå. Det enda goda i kråksången är att här inte finns affär eller kiosk på mils avstånd. Hade jag bott i stan hade jag gått och köpt godis nu, mitt försvar är uppätet. Sockermonstret var och är väldigt hungrigt.

    Hoppas en kopp kaffe med en ruta 85%-ig choklad hjälper. Det ser inte ut att bli någon rolig kväll. :o(

    Tillägg några timmar senare:
    Dottern fick påskgodis av F som skulle sparas till påsk, förstås. Det är slut nu. FAN! Det vann, monstret vann och jag avskyr det! (dottern ska naturligtvis få nytt godis - hon ska inte ens veta att den här påsen försvann och ersätts...) Fan.

    Stipendium

    Idag kom beskedet på posten. Jag fick inte det sökta stipendiet. Synd, jag hade verkligen velat gå den kurs jag hade sett ut. Men värre saker har förstås hänt. Jag mår bra, jag äter bra och jag har målet - under 65 kg till sommaren - inom räckhåll! ”Vad vore väl en bal på slottet…?

    Mera skola och stora fåglar

    Dag två som skolmamma. Jag är aningen lugnare idag, även om jag för tillfället sitter som på nålar här hemma medan dottern prövar sina vingar på egen hand. Hon var tveksam till det först, inte för att hon behöver mig där utan för att hon tycker att det är kul att ha mig med. Jag tar åt mig och skänker en tanke till mina elevers föräldrar, som inte får sätta så mycket som sin fot i skolan; ”över tonåringens döda kropp!” Jag njuter av att vara centrum och drottning i dotterns liv men undrar nyfiket när man blir pinsam. På högstadiet är man det - inget snack om saken. Ett tydligt tecken på att barnens liv i mångt och mycket är svart eller vitt, de har inte hunnit lära sig att ge uttryck för färgspektrat där emellan ännu. God eller ond, rolig eller tråkig, idol eller pinsam...


    När jag kom hem från skolan runt lunch möttes jag av detta. Kanske lite svårt att se på bilden, jag har tyvärr ingen zoom på min kamera, men det är fullt med tranor, svanar och andra sjöfåglar på gärdet. Jag brukar jubla över att ha dem så nära (utanför huset, jag har fotat från altanen), och jag försöker verkligen det i år också. Men mitt färgspektra som brukar dansa i färger av syner som dessa, fladdrar lite skamset i svart-vitt bara... Dumma, dumma fågelinfluensa som skrämmer så mycket och snälla, goda godheten - låt dessa vackra fåglar vara friska!

    2006-04-10

    Skolflickan (och skolmamman)

    Kl 9.15 steg vi in i skolan. Ute var det vår i luften, fågelsång och till det en liten dotters hand i min. Jag vet inte hur det var i hennes mage, men i min pirrade det förväntansfullt. Inne i hallen stod fröken och plockade med galgar. Förövrigt var det helt tyst. Jag hann tänka att dottern kanske var enda barnet där, det är ju ändå påsklov. Samtidigt hälsade fröken på dottern och jag hör henne säga; ”Tjejerna längtar efter dig, jag tror de tittar på TV.” Inte en blick på mig, inte ett ord - hon bara försvann ner i korridoren och var borta. Där stod jag med stor påse ombyteskläder och allt mitt förväntansfulla pirr i magen. Hon är kavat, hon är självständig och hon har besökt skolan tidigare. Men ändå. Jag hade nog ändå en bild av en lite osäker, trevande varelse som skulle söka mammas stöd. Pilutta mig!

    Hon tittade på TV med tjejerna en stund, en 6-åring och en 7-åring. Blott tre tjejer till finns det, resten av de 23 barnen är killar. Efter en stund var hennes plats i soffan tom, och jag gick för att se vart hon hade tagit vägen. Inne i gympasalen, som står öppen när det är fritidsverksamhet, hittade jag henne. Tillsammans med fem större killar! Återigen, hon är varken blyg, feg eller försiktig!

    Vi hann prata ganska mycket, hennes fröken och jag, för lugnet vi mötte när vi kom in i skolan är inget undantagstillstånd. Det är så det är. Inne i gympasalen och ute får de stöka och böka och busa hur mycket som helst. I resten av skolan går man när man ska förflytta sig, man pratar istället för skriker, och när det är så få barn på denna stora yta, som alla också jobbar på samma sätt, är det inget konstigt. Det räcker med en blick eller ett ord sagt med lugn och respekt, så kommer den som glömt vad som gäller ihåg igen.

    Efter lunchen gick alla ut. Då sved det i mammahjärtat en kort stund. Hon är så liten bland de andra, hon är så utelämnad nu innan hon hittat en plats. Hon ses som en besökare ännu. Storvuxen 11-årig lite bufflig kille med stor ”arbets-spade” bredvid henne i sanden. Många olyckor såg jag framför mig, halvt medvetna av honom för att sätta denna lilla myra på plats... Han råkade hälla sand på hennes sandkaka; ”Oj, förlåt det var inte meningen!” Trots att jag jobbar med tonåringar och försvarar dem i tanke och handling var jag ändå inte beredd på denna mjuka sida. Mammahjärtat blev varmt och tryggt igen.

    Påklädning ska hon klara helt själv. Komma ihåg att hänga in i torkskåp vid behov. Ta för sig lagom av maten. Torka sig på toa. Ta en bra plats i gruppen. Jag oroar mig lite, det kom nog med att bli mamma skulle jag tro. Hon oroar sig inte ett skvatt - och det är ju vad som betyder något! Strax innan vi gick hem idag säger hon: ”Snälla mamma kan vi inte vara kvar ända tills de stänger imorgon!?!”

    Jag tror min lilla stora tjej är redo för skolan!

    2006-04-08

    Aprilväder, jo - jag tackar!

    Italienbosatta exilmamman skriver om sommartemperaturer, över 20°. Almanackan visar 8 april - även om det inte betyder sommar här i Sverige så vittnar det om vårmånad i alla fall. Visst, aprilväder är ju ett uttryck som finns av en anledning. Men ändå, vad är detta??!


    I skrivande stund är detta vad jag ser när jag lyfter blicken och tittar ut genom fönstret. Ska det behöva vara så? Va´? Ja, jag bara undrar...

    Avlastning = win win situation

    Maken hämtade en glad och nöjd dotter på dagis igår. Hon verkade lättad över att det var färdigt, nu ser hon bara fram emot skolstarten på måndag!

    Jag hämtade F, vårt ”extrabarn” också igår. Nu är det nog fem veckor sedan de sågs, om inte mer till och med. I hallen möttes de, för vi kom hem med bara ett par minuters mellanrum. F såg inte maken, dottern såg inte mig - de såg bara varandra. Byxorna i en hög på golvet, sedan:
    -Ska vi leka kurragömma/mammapappabarn? i munnen på varandra samtidigt som de rusade upp för trappan. Leken var i full gång, maken och jag utbytte förvånad och nöjd blick, satte oss i soffan med varsin kopp kaffe och kände oss lite överflödiga... Sedan dess har de varit igång, bara med paus för nattens sömn. Före kl 6 imorse hörde vi dem, då hade de vaknat och lekte redan inne i dotterns rum. Iförda galoniskläder från topp till tå har leken fortsatt i vattensamlingarna ute. Lekstugan är numera lätt brunfärgad, för de har målat med geggvatten.

    De lever i symbios under sina helger ihop. Det är underbart att det med denna avlastning bara finns vinnare. F’s mamma får en helg för sig själv, något hon verkligen behöver och förtjänar, F får en helg på landet med djur och natur, både dottern och F får träna på att dela så som syskon gör, både dottern och F får en trygghet i sin ”syskon-relation”, F får en manlig förebild i maken och sist men inte minst, maken och jag får en vuxenhelg trots att vi har dubbelt så många barn hemma! En typisk ”win win situation”!

    2006-04-06

    Tillvaron gungar

    Dottern hade avslutningsfest på dagis idag. Imorgon är det sista dagen. På måndag börjar hon ”skolan”. (Det betyder egentligen att hon tjuvstartar förskoleklass för att lära känna byggnaden, personalen och de barn som redan nu finns på plats. Till hösten kommer de att vara 7 barn i hennes klass, redan nu finns en av dem där.) Hon ser fram emot det och pratar en del om det. Hon har haft ett nedräkningsschema på kylskåpet i fem veckor där hon varje dag har kryssat och kunnat följa hur det närmar sig. Hon har också kunnat sätta ord på att hon ser fram emot att börja i skolan men att hon samtidigt tycker att det känns tråkigt att sluta på dagis. Det imponerar på mig, att hon både kan identifiera båda känslorna och också sätta ord på dem.

    Ikväll upplevde vi två tätt-följande tokbryt. De är ovanliga och att se två stycken följa på varandra vet jag inte om jag ens har upplevt förut. Orsaken, på ytan i alla fall, var att jag efter fyra påminnelser att hon skulle gå och byta till nattlinne, plockade av henne det hon lekte med och lade bort det med orden att om hon alls ville leka med det imorgon var det bäst att gå nu! Som hon grät! Jag ser ett tydligt samband mellan dylika sammanbrott med hennes egen känsla av misslyckande. Det är inte min ilska som utlöser tårarna utan snarare hennes känsla av att ha gått för långt. Jag kan bli mer arg utan att det berör henne, skillnaden är att hon då inte har ”tappat ansiktet” inför sig själv.

    Det krävdes en lång, lång kramstund i soffan. Vi pratade om vad som hänt, hur hon kände sig och jag försökte trevande fråga om hon kände sig ledsen för att sluta på dagis. Hon tittade på mig som vore jag från en annan planet och svarade; ”Neeej…!” (varför skulle jag, typ...) Hon lugnade sig, gick tillbaka in på toa för att borsta tänderna. Maken skulle hjälpa. Igen hade hon 1000 och 1 annan sak för sig. Han bad henne avsluta, han kommenderade henne att komma, han bad igen, han blev irriterad på rösten och hon bara fortsatte. Till slut när han höjde rösten bröt hon ihop igen. Samma sak, grät otröstligt, tårarna sprutade och snoret rann. Igen kom hon till mig i soffan för en lång kramstund. Igen pratade vi om vad som hade hänt, varför det blev så fel. Nu nådde jag henne inte riktigt.

    Kom att tänka på en bok jag läste för några år sedan; ”En stor och en liten är borta” (”Victor, två och ett halvt år, mister sin mamma och lillebror i en bilolycka och kommer till Elisabeth Cleve för kristerapi. "En stor och en liten är borta", säger han och begraver leksaker i sandlådan. Men konstaterar senare i terapin: "En stor och en liten är kvar." Detta är en hoppfull beskrivning av en tragisk händelse. Elisabeth Cleve är psykolog och psykoterapeut.) Den händelsen boken beskriver är oerhört grym, men ändå var det - precis som den beskrivs i min inklippta text - hoppfull läsning. En sak från boken som jag nu kom att tänka på, som jag har tagit med mig till mindre svåra situationer, men ändå situationer som är pressade för dottern, är att sätta ord på det jag anar att hon känner.

    Det som hände ikväll behöver man nog inte vara barnpsykolog för att förstå att det egentligen handlar om något annat. Att hennes tillvaro gungar nu när hon står inför den största förändringen hon kan minnas. Mitt trevande försök tidigare att fråga om hon var ledsen över dagis fungerade inte. Nu konstaterade jag istället; ”Jag kommer att sakna dagis!” Hon bröt bokstavligen ihop, hon gick från bryt till tokbryt. Grät så hon knappt fick fram orden; ”Åh, mamma det kommer jag också!!” Sen kunde vi prata om fröknarna och barnen och gården och allt som är hennes vardag just nu. Imorgon är sista dagen, hon har redan sagt hejdå till en av fröknarna som är på kurs imorgon, och självklart gungar det. Hur skulle det kunna vara annorlunda?

    2006-04-03

    Bloggpaus pga magsjuk dotter

    I magsjukans spår föds inga nya bloggar... Dottern har varit sjuk sedan natten mot torsdag. En kräkning här, illamående där, mycket sömn, en kräkning till några timmar senare. Pigg i lördags, då var vi till och med ute en timme och hon fick följa med till Ica och handla. Söndagen kom och hon var dålig igen. Försökte övertyga henne att hon behövde äta, att för att få tillbaka sin ork så måste hon stoppa i sig lite. Hon försökte men kväljde, försökte igen och kväljde. Jag gav mig. Hon vilade en stund på soffan och kräktes sedan upp det lilla hon fått i sig. Så det blev en dag till hemma idag, måndag. Hon har varit piggare idag, ätit mer, ätit bra till och med och varit glad igen. Rastlös också - bra tecken på att det är dags att återgå till dagis.

    Jag har hunnit vara på informationsmöte på blivande skolan också. Sju (7) små 6-åringar bildar 6-årsgrupp till hösten. Åtta platser till finns men den maximala gränsen går vid 15. Oavsett vilken klass du går i så går gränsen vid 15 - fatta, 15! Jag arbetar ju med år 7-9 och våra ”små” klasser på 24 elever (som vi gjort reklam för tidigare) har nu ökat till 26 stycken. Samtidigt finns en skola 45 minuter från mitt hem* med maximalt femton elever i sina år 7-9:or...
    -Hur kan det gå ihop? frågar mina kollegor. Jag skickade vidare frågan till rektor, valde att ”glömma” min roll som mamma ett tag och frågade henne som lärare istället. Svaret lät:
    -En friskola får in lite mindre pengar per elev än vad den kommunala får, men min skola betalar tillbaka mer per elev än den kommunala. Det beror på att omkostnaderna/kringkostnaderna är så slimmade det bara går. Det är jag och en till.

    (*) Skolan rektorn startade från början ligger alltså 45 minuter från oss. Där är det årskurserna F-9. I höstas öppnade skolan där dottern ska gå i samma ”regi”, med samma namn och med samma rektor och där kommer det att finnas årskurs F-6. Rektorn driver alltså dessa två och ytterligare två skolor nu. Fler intresserade har kontaktat henne, goda saker sprider sig!)

    Jag är ingen ekonom. Jag har svårt för ekvationer. Men den här ekonomiska ekvationen förstår till och med jag. Och när det nu finns enbart två organisatoriska personer som tar ut lön, är jag förstås extra glad att den ena är just hon (den andra har jag inte mött ännu). Vilken chef, vilken rektor och vilken eldsjäl! Hon vet precis vad hon vill med sin skola och hon driver den därefter. Arbetar du där tror du på hennes modell och det gör ju att barnen möter trygghet och en gemensam grund.

    Grunden utgörs av respekt. Respekt för sig själv, respekt för kompisar, respekt för vuxna och inte minst viktigt - vuxnas respekt för barn. Många regler vid första anblicken; man får inte springa inomhus, man får inte svära, man får inte slåss, man får inte pierca sig, man får inte sparka i luften, man får inte... Men så många saker man får! Man får tid, man får bli sedd, man får lära utifrån sin egen förmåga, man får massor av utetid, man får mycket rörelseglädje, man får ett par lektioner i veckan i yasuragi som betyder ”inre harmoni, man får verktyg att handskas med konflikter och ilska, man får diskutera ”får inte” för att förstå varför. Man får så oerhört mycket mer än man inte får. Det känns fantastiskt att känna långt in i mage och benmärg att det här är den allra bästa skola jag både sett och hört talas om. Där ska min dotter gå! Tack kära goda godheten för det!!

    Kära goda godheten kan dessvärre inte hjälpa till med den kommande fågelinfluensan... I skrivande stund utför min make mord. Inte med stolthet, inte med glädje. Med stor sorg och frustration skickas just nu några av våra kära hönor till hönshimlen. De övriga kommer att följa under veckan. Vi har lusläst jordbruksverkets hemsida och den här sidan och den här har gjort beslutet något lättare att fatta. Vi kan inte ha dem kvar. Vi kan inte klara de krav som ställs. Kraven ställs av en anledning, det är inga tomma hot. Vi kan inte ta risken. Med mängden fågel som flyger in över oss nu (bara idag har jag sett både tranor och de första gässen) är det inte en fråga om om influensan kommer, det är en fråga om när. När den kommer finns inte våra hönor kvar. Sorgligt men nödvändigt känner vi. Svårt men nödvändigt...