2006-01-31

Domen faller på tisdag

På tisdag till veckan har vi fått tid för björnungehästen på djurkliniken. ”Håll igång honom fram till dess!” säger veterinären som undersökte honom i våras. Det tolkar jag som ”...se till att hältan håller i sig fram till dess.... Jag hoppas förstås att vi inte ska behöva bråka om att få honom utdömd, att försäkringsbolaget ska gå med på att betala ut pengarna han är försäkrad för. Men jag kan inte hoppas att vi ska ”få” slakta honom. Det går inte, det är sjukt. Jag vill att han ska vara frisk - men faktum är att han inte är frisk... Jag sörjer redan.

2006-01-30

Björnungehästen

Sitter på tåget på väg hem efter denna minisemester. Längtar hem och har haft en jättetrevlig helg - bättre kan det ju nästan inte bli. Det stämmer. Inte bättre, bara sämre... Och så känns det just nu. Maken ringde igår. Han hade pratat med tränaren där vår häst, björnungen, som vi skulle sälja befinner sig. Det har sett så bra ut hittills, inga spår av skadan från förra vintern, tränaren har berömt den trygga och ärliga hästen. Vi hade börjat våga fundera på att han nu kunde säljas, att skadan var läkt och att det skulle klirra till rätt bra i kassan när någon bestämde sig för honom. Men, nej - så blev det inte... Nu har han ändå börjat halta igen. Vad är det?? Varför blir det så? Vad gör vi nu?

Bara en massa frågor, inga svar.

Jag är arg, jag är besviken, jag är frustrerad. Egentligen är de bara täckmantel för känslan jag inte vill släppa fram; jag är ledsen... ”Säg åt tränaren att rida sönder honom!” Jag hör dessa gräsliga ord ur min mun till maken. Jag vill inte tänka krasst när det gäller djuren, de är ju del av min familj. Det är tillräckligt svårt att bestämma sig för att sälja en familjemedlem - än värre blir det när jag ska bestämma att han ska slaktas. Där krockar känsla och förnuft och något så konstigt kommer ur min mun.

Jag går sönder när jag tänker på att vi måste ta bort honom, slakta honom. Ännu mer går jag sönder när jag tänker på att jag förmodligen behöver bråka med veterinärer och försäkringsbolag om att han bör ”dömas ut”. För igen, jag måste tänka krasst. Vi har inte råd att ha en häst som går som trädgårdssmycke. Det är heller inget liv för en häst att gå på så pass begränsad yta som en hage ändå utgör, och aldrig få några mentala utmaningar. Men hur ska jag klara av att stå och argumentera om att hästen bör få dö? Jag vill inte leka gud... Jag vill inte.

Samtidigt är det ansvaret man tar på sig när man skaffar djur. Men så här? Ja, att förra året ta beslutet att vår svårt skadade katt med inre blödningar skulle få dö - det var jobbigt för jag var ledsen men jag förstod att det var för hans bästa. Nu ska jag ta beslutet och argumentera för det trots att jag inte är 100% säker på att det är för hästens bästa. Det är för den där djäkla ekonomins skull och för att jag tror att det är för hästens bästa - i förlängningen. Han behöver inte dö just nu, han kan få leva över sommaren. Eller?

Jag vill inte detta!

2006-01-29

Bra upp och kul ner

Det gick bra att klättra upp för berget. Härliga +5° och sol, vårvindar och vårknak i träden, snön hade alltså sjunkit ihop ordentligt och någon snäll person hade kört skoter upp så vi hade spår att gå i. Det gick alltså bra att gå upp, men det var otroligt roligt att åka ner! Två vuxna i liten pulka, om man bara vill tillräckligt mycket så går det! Jag skrattade så jag fick kramp i ryggen, både av glädje och av skräck. Tallarna är stora när man susar förbi, ihoptryckt som sardeller, i en pulka!

2006-01-28

Minisemester

Igår satte jag mig på tåget för att åka norrut i ca fyra timmar. Ensam; maken och dottern kvar där hemma, bara dataväskan och lite kläder som sällskap. På tåget upptäckte jag att det gick att köpa surfning av SJ. Eftersom målet med min resa är besök hos vänner, som även är min privata datasupport, kändes det naturligt att gå ut hårt med ”dateriet”. Annorlunda, helt klart, för en lantis som jag att sitta på ett tåg med en dator i knät och försöka se ut som att jag jobbade och inte bara nöjessurfade (vilket förstås var vad jag gjorde). Som tur var sov min stolsgranne mest hela vägen. Han och mannen han reste med som satt mitt emot mig är kända människor på något sätt, det är jag rätt övertygad om, men jag har ingen aning för vad... Det lär väl visa sig någon gång.

Framme i norr hämtades jag på stationen av mina vänner. Vi hann väl precis innanför dörren innan vi satt med varsin kopp te, lite julkakor och varsin dator i knät. Det de inte vet om min mac är inte värt att veta, alltid alltid får jag svar när jag kört fast/inte förstår - och det är lite oftare än jag vill erkänna... Trevligt sällskap, avslappnat, lyxigt att få barnfritt en helg, men shit vad jag mår illa! Riktigt, riktigt illa! Jag är inte van att äta som jag gjort ett dygn nu; rostat bröd med marmelad, godis, havrekex (underbara som jag inte ätit på säkert 15 år), kinamat, strips, sockerkringla och säkert nåt mer jag glömt. Jag har njutit, men inte just nu. Jag har absolut inte ätit mer än jag brukade förut, njutit av det, men inte just nu. Istället för att fokusera på hur illa jag mår och hur ont jag har i magen försöker jag tänkta positiva tankar, att det är bra att jag reagerar för det lär dröja innan jag överäter på detta sätt igen. Jag har som sagt njutit, men inte just nu...

Dagen idag har tillbringats på stan. Fem meter tyg till dotterns rum och Kalles Klätterträd på DVD har inhandlats. Trots en barnfri helg är det tydligen ändå där tankarna finns. Imorgon ska vi åka till vännernas sommarstuga. Har man anlag för svindel är det en utmaning. Det har jag... Som tur är, får jag väl tillägga, går det inte att köra ändå upp på vintern. Att det innebär 1 kilometers bergsklättring gör med andra ord ingenting. Snön ligger djup, upp till låren säger den av vännerna som varit upp dit i veckan. Det spelar ändå ingen roll, jag går så gärna! Bilden togs där i helgen, svindel eller bergsklättring - det känns inte som att det spelar någon roll om målet är detta. Vackrare blir det knappast! Tack för bildlånet, förresten, det är inte jag som har © på den!

Förresten, en utmaning från thinkerbell:

Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.

  • Jag klöser konstant på mina stackars fingrar, runt naglarna.

  • Jag går alltid och lägger mig alldeles för sent…

  • Jag petar näsan (och det har även nedärvts till dottern har jag upptäckt…)

  • Jag blir nästan fanatisk när jag snöar in på nåt och tjatar om det tills alla runt om ledsnar

  • Jag reser väldigt, väldigt gärna tillbaka till samma ställe. Har semestrat på Kreta ett otal gånger och mitt senaste semester-måste är Ölands norra delar.


  • Jag utmanar Fia, Malin, hemmamamman, Annika och Moonbeam

    2006-01-26

    Friår

    Imorse när jag gick från bilen mot skolbyggnaden kändes det som att någon slog mig i skallen, så stark var känslan när tanken slog mig... - friår, jag ska söka FRIÅR! Inte på heltid, så kära goda godhet säg att man kan göra det på halvtid, säg det!

    Arbeta halvtid med de underbara tonåringarna som ger så mycket energi, samtidigt som jag har lite inkomst och kan komma igång med något annat som också ger pengar. Mycket lutar det åt att bli konsulent hos viktväktarna nu, men det kan hinna svänga. Något som har med hälsa och välmående att göra, åtminstone.

    Imorgon ska jag ringa ett par samtal och försöka ta reda på om det går - så återigen, kära goda godheten, säg att det är så!

    2006-01-25

    Goa vän!

    Åkte från jobbet vid 12.30. Hemma åt jag lunch och tog sedan ut hunden på promenad. Skulle vara på dagis för samtal kl. 15 så jag hade en lugn stund för mig själv. Lyxigt! Gick genom skogen, känns så underbart att kunna njuta av det utan rädsla för älgar som jag kämpat mot förut. Hunden var följsam och glad, vi hade en riktigt härlig stund där tillsammans.

    På hemvägen tog jag med posten (vi har vår brevlåda ca 1 km hemifrån - en av nackdelarna med att bo på landet) och där fanns ett större vadderat utrikeskuvert som var poststämplat i Frankrike. Det var återanvänt med svenska frimärken. Jag brukar lista ut avsändare med hjälp av handstilen på kuvertet men här hade jag ingen aning. Försökte öppna medan jag gick men det fungerade inte. Nyfikenheten steg och jag grubblade på vem det kunde vara ifrån och vad det innehöll. Kanske var det från svägerskan (vars sambo arbetat i Frankrike så första stämpeln kunde stämma) som råkat få med två par av mina nyinköpta strumpor från vår shoppingdag tillsammans. Men det var ju inte hennes handstil... Ja, så där höll jag på.

    Hemma i köket igen slet jag upp kuvertet och skrattade högt för mig själv samtidigt som jag nästan var tvungen att gråta lite över en så omtänksam vän. Kuvertet innehöll en medicindelare från Fia, som kommenterade mitt inlägg häromdagen om de eländigt hårda små selokentabletterna. ”Var rädd om fingrarna och lilla hjärtat...” Sällan har jag blivit så förvånad och också förstås så glad! Goa, goa vän – tack!!

    Samtalet på dagis då? Jo, det var bra men jobbigt. Dottern har svårigheter att klara instruktioner i grupp, hon fungerar inte särskilt väl i stor barngrupp. Sunt, på ett sätt - jag tycker inte att det är eftersträvansvärt hos en 5-åring att klara av att vara fokuserad på uppgiften och genomgången bland 20 andra barn. Samtidigt ser ju samhället tyvärr ut så att det är något de flesta måste klara av. Inte dottern, hon ska ju gå i skola i bullerbymotivet. Det känns ännu bättre nu! Vi har bestämt nu att hon ska byta under våren, för att hinna lära känns barn och personal i lugn och ro innan det är dags för skolstart på riktigt. Frågan är bara om bytet ska ske vid sport- eller påsklovet. Jag ska ringa skolan imorgon och därefter ta ett beslut. Oavsett vilket blir det bra!

    2006-01-24

    Hjärtmottagningen

    Innan jag kom till skolan idag och var med på den där inspirationslektionen jag tidigare skrev om, var jag till hjärtmottagningen på sjukhuset och lämnade blod för att se hur jag mår. Det ena provet som tas heter BNP och har inget med bruttonationalprodukten att göra, utan mäter tydligen ett stresshormon i hjärtat som visar om det byggs upp eller bryts ner. Förra våren hade det värdet höjts lite och visade alltså att jag var lite sämre. Hjärtläkaren förklarade det med att vi på hösten dragit ned på mängden ACE-hämmare (hjärtstärkande medicin) och förmodligen passerat gränsen för hur lite hjälp jag behöver. Visst, det är bra att det går att öka igen men samtidigt blev jag då ledsen eftersom det ändå betyder att jag behöver medicin. Inget jag äter bara för säkerhets skull. Jag skulle ha undersökt detta i höstas redan för att se att det vänt tillbaka, men det blev aldrig av. Inte klokt egentligen, vaddå "inte blev av". Så fungerar jag när något är lite läskigt, jag sticker huvudet i sanden och hoppas att det ska gå över. Det gjorde det inte. Igår när jag ringde hjärtmottagningen för att skamset berätta att jag smitit undan, blev jag ditkommenderad. Således infann jag mig kl 08.00 imorse...

    Kvinnokliniken förra veckan och hjärtmottagningen idag - det blir lite för mycket av 5½-årsminnen på kort tid och jag känner mig ledsen trots att jag tidigare idag försökte se ljusglimtarna när jag skrev om "Vändpunkt" tillsammans med mina elever. Ofta kan jag dela med mig till dem av det jag skriver, men den texten blev för nära, för personlig. Det är definitivt mer information än mina 15-åriga elever behöver!

    Vändpunkt

    Idag hade mina elever besök av en kvinna som pratade om en novelltävling som pågår i högstadieskolor i staden. Hon gjorde en lektion med lite skrivtips, kom-igång-idéer och flödesskrivningsövningar. Eftersom jag den lektionen också agerade elev flödade en del ur min penna också, när vi skulle skriva på temat "Vändpunkt". Vill gärna få ner det i skrift som sparas, och eftersom det jag skrev anknyter till mitt inlägg "Det där var mer information än jag behövde" får det bli ett inlägg här.

    Ligger halvt avsvimmad på britsen. Återigen har jag åkt på en brits i en sjukhuskorridor. Det var 5½ år sedan det hände sist. Tårarna rinner, jag är nära att kräkas, hinken finns där bredvid sängen, nu som då. Jag är här nu, fysiskt, men också tillbaka på plats där, då.

    FAN, jag är ju klar, alla tycker att jag borde vara klar - jag med ofta. Men jag låg för döden, klart det känns, klart det finns kvar. Men ändå varför? Jag är frisk idag. Äter mina mediciner, men är frisk med hjälp av dem. Jag är med på mammaresan, den häftiga. Hon - den makalösa lilla livsgnistan som skrek sig ur min livmoder, blott 1564 gram "stor". Hon är 5½ nu och ger livet guldstänk, alltid, hela tiden.

    Livmodern är inblandad igen. Kanske är det där min smärta sitter idag? Kanske är det där jag gömt allt? Undantryckt eller i tryggt förvar, beroende på hur man vill se det. Nu rörde någon den igen, här på sjukhuset dessutom, där allt började då för 6 år sedan när den guldstänkta livsgnistan låg i tryggt förvar i sagda livmoder.

    Där sitter smärtan. Den är under kontroll så länge livmodern är ifred. Jag fick bara, genom att någon rörde den nyss, en skymt av smärtan idag. Jag minns att uppskatta livet. Jag lever, dottern lever - vad mer behövs?

    2006-01-23

    (O)väntade kommentarer

    Dottern klagade på ont i magen igår när vi skulle skjutsa hem F. Inget mer, vi åkte in till stan, lämnade F och gick sedan en sväng på ikea, åt middag där och efter det storhandling på Maxi. Dottern fick välja ut lite godis till sig att ha i bilen hem, det hör inte till vanligheterna så hon blir så ivrigt tacksam att man tror hon fått en egen ponny, typ... Hon köpte och åt knappt ett hekto och somnade sedan i bilen. Hemma igen grät hon och klagade mer på magvärk. Mer och mer rastlös, försökte bajsa, gungade fram och tillbaka för att avleda smärtan. ”Känns det som att du behöver bajsa eller som om du behöver kräkas? försökte jag men hon visste inte. Sen bubblade det i halsen och hon kräktes på golvet. Så tapper, så lillagammal. ”Jag tror inte jag ska gå på dagis imorgon...” Nej, såklart inte.

    Maken hade möjlighet att börja lite senare imorse så jag låg kvar i sängen när han och dottern klev upp vid 7.30. Vid åtta ringde det, jag kliver inte upp och svarar då! Maken var ute hos hästarna så han kunde inte heller svara. Jag somnar om och vid 9 kommer han upp med den bärbara telefonen.

    Det är *skitrektorn* (han sa iofs hennes namn men ni fattar...).

    Jag tog luren och fick förstås frågan; ”Stör jag, jag väckte dig väl inte?”
    (O)väntad kommentar nr 1: ”Nejdå, ingen fara... Fan! Varför ska jag i nyvaket tillstånd vara sån mes?! Jag borde förstås ha svarat att hon visst störde och att jag faktiskt sov. Vad är det för konstigt att sova kl 9 en dag när man inte arbetar? Hon har ju själv sett till så att jag inte arbetar ... Jaja, nog med energi på henne. Frågorna hon hade kunde vi ha tagit imorgon, men eftersom jag var både nyvaken och mesig så fick hon de svar hon var ute efter innan vi avslutade.

    Maken åker till jobbet och dottern och jag sitter vid matbordet. Hon petar i sig ris och makrill till lunch och jag arbetar frenetiskt med att dela mina mediciner. Seloken heter den ena, ”pensiotabletter” som hjälper mitt hjärta att hålla jämn rytm och också hålla nere pulsen en del. Min hjärtläkare satte ut den för drygt ett år sedan för han trodde inte att den behövdes längre och dessutom har jag ganska jobbiga biverkningar av den (jag tappar känseln men får samtidigt ont och blir stel i fingrarna minsta lilla jag blir kall om händerna). Det gick inte, hjärtat hoppade omkring lite hur som helst och jag tappade mer och mer sömn eftersom jag hela tiden låg och kände hur hjärtat stannade-slog-stannade-slog dubbelt osv osv. Således satte hjärtläkaren tillbaka den men med ännu mindre dos. Alltså måste jag dela de där pyttesmå, runda, fullständigt stenhårda små tabletterna i fyra! En skåra finns för att dela dem i två. Det går knappt det ens en gång. När man klarat den halvt omöjliga uppgiften och ska dela dessa halvor i fjärdedelar med redan ömmande fingertoppar... Ja, då tar man i från tårna och uppåt. Totalt tokfokuserad på omöjlig uppgift måste man vara och det var jag, alltså märkte jag inte att dottern betraktade mig förrän hennes kommentar kommer, den andra (o)väntade för dagen:

    ”Mamma, du måste sluta innan du bajsar på dig!”

    Helt cool, liksom i förbifarten, innan hon fortsätter peta runt i ris och makrill. Hon bjöd på dagens gapskratt!

    2006-01-21

    Låtsas-syskon

    Vi är avlastningsfamilj till F, ett jämnårigt barn vars mamma behöver lite egentid eftersom hon är ensam med barnet och allt ansvar. Mamman var också mycket sjuk under graviditet och fortsatt efteråt och vid ett längre sjukhusbesök när F var 1 år fanns ingen som just då kunde ta ansvaret och h*n höll på att hamna på barnhem. Maken och jag hade innan vi själva blev föräldrar ibland pratat om att erbjuda ett barn lite tid på landet. Den tanken kom självklart upp till ytan igen när jag hälsade på F’s mamma på sjukhuset ett par dagar efter detta. Hon behövde avlastning och F behövde ett ställe där h*n känner sig trygg, i händelse av att mamman blir sjuk. Kuratorn på sjukhuset lämnade in ansökan till ”Individ och Familj” och efter ett par månader var alltsammans klart. Ersättning får vi, inte för vår skull, vi kan göra det ändå, men för att mamman ska slippa känna att hon hamnar i någon sorts tacksamhetsskuld. Man blir inte rik av det, det ska var och en ha klart för sig, men det kostar oss åtminstone inget när vi får lite för vistelsen och också körersättning.

    F var 1 år och 3 månader när vi började, dottern ett par månader äldre. De har växt ihop som syskon och är sedan flera år tillbaka medvetna om rutinen och rytmen. Vid sjukdom så det dröjer längre tid mellan besöken frågar de efter varandra och blir lite otåliga. När F kommer hit på fredageftermiddag dessa helger tar de upp leken där de släppte den en månad tidigare och leker, leker, leker så det är en fröjd att se dem.

    Båda är endabarn (inte ensambarn!) och behöver den här stimulansen att lära sig dela med sig och medla på ”hemmaplan”. För F är det ju inte hemmaplan men närapå ändå. De kivas som syskon men eftersom de också ses så pass sällan njuter de av varandras sällskap. Vi brukar skrattande säga: ”Vad enkelt det är att ha två barn jämfört med ett!” Ofta får man ju höra motsatsen, vilken semester det är att ha bara ett barn. Visst, det är klart att det är för dem där vardagen består av två-tre stycken, men för oss där vardagen är ett barn, och att ha två blir det som är annorlunda, så betyder två barn att de sköter sig själva hela tiden, och alltså blir det ”avlastning” inte bara för F’s mamma utan även för oss.

    H*n är här i helgen, F, och jag vaknade kl. 6.30 av dessa två barnröster, redan i full gång med lek. Dottern vaknar oftast först och tassar över till den andra sängen och väcker F. Det tar 3 tiondels sekund innan båda är i full gång. Maken och jag tittar sömndrucket på varandra och undrar vad som händer. De började alltså 6.30. Nu, i skrivande stund, är klockan 16.00 och jag hör samma röster nu. Hela tiden, oavbrutet. Det är häftigt!

    Grannen och jag gick på en 90 minuters förmiddagspromenad, och samtidigt tog maken ut barnen på en ridtur. Då hade de redan varit ute sen före 9, efter frukost. Det har ju snöat massor inatt och när grannen kom och plogade och lämnade efter sig ett par rätt stora snöhögar var lyckan gjord, där lekte de tills vi fick dra in dem för lunchen. Efter lunch en snabb lek i dotterns rum igen innan vi gick ut och hade julgransplundring i snödrivan (vädret var för vackert för att stanna inne...). På bilden dansas det ”Räven raskar över isen”. Sedan gick vi på en skogsutflykt där de stötte på både varulvar, hajar och tigrar. Det är inget fel på fantasin heller!

    Astrid Lindgren sa om sin barndom: ”Vi lekte och lekte så det är märkvärdigt att vi inte lekte ihjäl oss!” Att uppleva de här två 5-åringarna gör det citatet levande - jag förstår vad du menade, Astrid!

    2006-01-19

    ”Det där var mer information än jag behövde...”

    Om du tillhör skaran som brukar tänka så, eller om du mår bättre av att slippa veta närmare detaljer om mig - då vill jag avråda dig från vidare läsning.

    Rubriken kunde också ha varit ”Sluta, SLUTA, SLUUUTA
    Eller varför inte ”Tappad kontroll

    Vad har då hänt? Jo, jag har bytt spiral. Varken mer eller mindre.

    Jag var till barnmorskan på min vårdcentral för drygt en vecka sedan. På denna lilla tingest, spiralen alltså - inte barnmorskan eller vårdcentralen, ska finnas ett par trådar för att kunna dra ut den. Det fanns det inte... De hade krupit in i tryggt förvar i lilla livmodern. Barnmorskan försökte pillra ut den men redan där och då höll jag på att ”svimma av smärta” - som uttryck för att poängtera att det gjorde väldigt ont.

    Idag höll jag på att göra det, bokstavligt. Jag var på kvinnokliniken på sjukhuset och fick snabbt förklara varför jag var där och inte på min vårdcentral. Det började bra, hon såg dessa trådar, de hade tydligen krupit ut igen, och jag hann tro att det skulle gå bra. När hon så drog ut den trodde jag att hela jag skulle följa med och vända ut och in på mig själv. ”Ajjjj!”

    Jag fick själv bestämma om jag ville gå vidare och om jag kände mig redo. Lite tvekade jag men trodde inte att det kunde bli värre. Det kändes verkligen som att det hade gjort så ont som det kunde göra. Det hade ju gjort lite mer ont än när barnmorskan på vårdcentralen försökte.

    Jag hade fel. Väldigt fel.

    Hon mätte tydligen först, återigen hör jag mig säga/kvida ”...ajjj! Dessutom trodde jag att det var klart då. Återigen väldigt fel...

    Det som sen hände har jag bara vaga begrepp om. Jag hör min röst skrika, eller snarare vråla:
    - AAJ!! SLUTA, SLUUUUTA, SLUUUUUUTTTTAAA!” Sen känslan som jag inte upplevt sen hjärtintensiven i Uppsala då jag nyförlöst reste mig ur sängen och nästan svimmade. Då som nu gick det i 380 knyck, bakåt i spiral *haha*. Barnmorska var snabb och cool, hon gjorde det hon skulle - vet inte riktigt vad, men klippte trådarna bland annat - och sedan sänkte hon huvudändan av gynstolen och var både proffsig och nära på samma gång. Jag försökte resa mig men det gick inte... Då blev jag efter ett tag inskjutsad på brits till ett vilorum.

    Tårarna hade börjat rinna och jag kunde inte sluta gråta. Jag var tillbaka i Uppsala för 5,5 år sedan efter snitt, hjärtsviktsdiagnos, dödsångest och 1564 gram dotter - kaos. Jag lurar tydligen mig själv med att jag är igenom det, att det tillhör historien nu. För fan vad ont det gör när det kommer upp till ytan, fan så ont!

    Jag mådde pyton, höll på att kräkas, grät så jag snörvlade och - skämdes. Vi pratade en del om att spiral nog inte är det bästa alternativet för mig. Dels är min livmoder väldigt känslig, det kunde hon bekräfta, det var inte bara jag som ”sjåpade” mig. Hon sa att så är det med vissa, inget man kan göra något åt. Vissa kräks bara man nuddar livmodern, tydligen. Varför ska något någonsin vara enkelt?? Jag får väl vara glad att det räcker med smärtan för mig, jag kräktes ju åtminstone inte... Men hon sa också att eftersom jag har så många känslor ihopkopplade med min livmoder, kan även det påverka så det blir ännu jobbigare. Det är så skönt med någon som bekräftar att jag får ha känslor runt graviditet och barnafödande trots att det är 5,5-6 år sedan jag var gravid, blev förlöst och blev mamma. Jag grät lite till bara för att hon förstod.

    Nu känner jag mig som överkörd av en stridsmaskin. Utmattad, tom och håglös, samtidigt som gråten pockar på igen. Behöver sova och ska strax göra det. Skönt att det är fredag imorgon och sedan helg.

    2006-01-17

    ”Nu räcker det väl snart…?!”

    Den kommentaren fick jag idag av en arbetskompis - det var efterlängtat! Det handlar så klart om min vikt och även om det inte räcker riktigt än så är jag ju närmare än på över två år. Jag njuter ofta, en stund varje timme minst, av att inte vara tjock längre. Tänk att det ska vara så svårt att fokusera på det när sockermonstret knackar på. Jag lär mig fortfarande, varje dag. Det farligaste är att tro att man är ”klar” eller att man ”kan detta”.

    Vi var och hälsade på i dotterns blivande skola igår, hon och jag. Beslutet är taget, där får hon gå! En liten byaskola, driven i privat regi som friskola. Det var som att kliva in i ett bullerby-motiv. Avslappnad personal som utstrålade tid, tålamod och värme. Litet, sött, välkomnande, lugnt och öppet. Inga låsta dörrar, nyfikna och öppna barnablickar. Jag glömmer ibland skillnaden mellan en 5-årings ögon och en 15-årings, fast jag dagligen ser båda - den ena hemma och den andra på jobbet. När sker förändringen? Det har såklart med ålder, utveckling och pubertet att göra. Inte att sträva efter en 5-årings oskyldiga blick hos 15-åringen alltså, den personen får det svårt. Men jag tror att ju längre barnablicken, den öppet nyfikna och intresserade som inte förväntar sig att bli besviken eller sviken, lyckas hållas vid liv - desto bättre är det. Man måste lära sig livets baksidor också, man måste lära sig att livet är både vitt och svart med alla nyanser där emellan, men ju längre man kan få leva i såpbubblan av barndom desto bättre, tror jag. Jag tror inte att man behöver oroa sig för att de ska stanna där för länge, så ser inte samhället ut idag, oavsett hur skyddat de lever.

    Att riskera 5-åringsblick i 15-åring tror jag inte man behöver grubbla på, inte ens som (relativt) tryggt föräldrapar i bullerby-skola. Men en 15-årings flackande, osäkra blick i 5-åring, det skrämmer mig desto mer. Ibland känner jag mig som en mamma med kort stubin, ett hav av behov av egen tid och litet engagemang i mitt barn. Jag vet att så inte är fallet, jag vet att dottern redan nu har social kompetens och känner sig trygg, men ibland tvivlar mammahjärtat. Jag tror samtidigt att det är nödvändigt för att fortsätta sätta sitt föräldraskap under granskande lupp. Det sker inte av sig själv, föräldraansvaret, det är ett jobb där jag ibland saknar fortbildning. Däremot känner jag sorg gentemot de föräldrar som saknar förmågan att se sitt barn. Familjer som mår så dåligt att barnen skadas. Mammor och pappor som inte orkar se, spegla och bekräfta sina barn. Jag ser det i mitt jobb, jag ser det till viss del på förskolan där dottern nu går. Man läser om det i media och det skrämmer mig.

    Därför är beslutet lätt att ta, jag vill ha min dotter i bullerby-motivet. Jag vill att hennes 7 kommande år i skolan ska få kantas av tät personalstyrka som kan se just mitt barn bland de andra, som kan följa hennes väg mot 15-åringens blick. Den dagen ska den flacka, tvivla och ifrågasätta. Men den ska förhoppningsvis också kunna skratta, glittra och utstråla trygghet – åtminstone korta stunder i taget. Jag ser verkligen fram emot att få vara med på resan!

    2006-01-15

    Maskrosbarn

    Att vara maskrosbarn innebär att man, trots avsaknad av ett barns grundläggande behov såsom kärlek, stöd och vuxna förebilder, ändå växer upp till en ”hel” person, på samma sätt som en maskros kan växa sig stark till och med genom asfalt. Att man trots sitt bagage tar sig fram i livet och fungerar som individ. Vi har två ”maskrosbarn” som vi umgås med. De är gifta och träffades första gången på ett behandlingshem där de båda satt inlåsta.

    Deras historier, olika men med det gemensamma att barndomen var kaotisk, får mig att se att jag vuxit upp i något liknande en glasbubbla. Skyddad från svårigheter, med ett barns rätt och möjlighet att växa i rätt takt. Jag har fått leka, jag har fått upptäcka livet i lagom takt. Visst, det finns saker i min barndom också, så präglas vi väl som människor. Jag har varit både rädd och förtvivlad av olika anledningar, men inget i jämförelse med vad dessa båda har med sig.

    Kvinnan föddes, levde ett par dagar på BB och när det var dags att åka hem därifrån fick hon också för första gången åka som passagerare med sin fulla pappa som chaufför. Så fortsatte det. Mamman försvann så småningom och pappan träffade en ny kvinna. De flyttade ut i skogen, långt från alla ögon, långt från alla frågor. Det enda som med säkerhet alltid fanns i hemmet var sprit. Hon låg plakat full på köksgolvet som 11-åring, hon har mer än en gång fått äta nässelsoppa eftersom ingen mat fanns på flera dagar. Hon blev inlåst i sitt rum för styvmamman var rädd att pappan skulle försöka skjuta henne, sin egen dotter. Hon har rymt genom skogar, bort från pappan när hon bodde hemma och hem till pappa när hon var fosterhemsplacerad. Tillslut hamnade hon på ungdomsanstalt, då var hon 13 år.

    Hans historia är minst lika sorglig, och även han hamnade på nämnda ungdomsanstalt. Där träffades de, hon var förälskad, kanske han också, men lika fort försvann de ur varandras liv.

    Hon rymde, söp, hängde med äldre killar. Provade hasch och andra droger. Båda var av myndigheterna utdömda, chanslösa. Hon blev med barn som 15-åring. Bestämde sig för att behålla barnet, bestämde sig för att fixa det. Den unge pappan missbrukade redan då.

    Myndigheterna pratade inte om om de skulle ta barnet, de pratade om när det skulle ske. Hon visade dem att hon bestämt sig, hon har klarat det hela vägen. Fyra år senare blev hon med barn igen, med en annan missbrukare. ”Min sorg, säger hon idag, att jag gick i fällan att som missbrukarbarn själv skaffa barn med missbrukare”. Även barn nummer två har hon klarat utan att ”soc.” haft något att anmärka på. De har letat - det kan man vara säker på.

    Hon träffade och var gift med mannen en kort period mellan barnen. De skildes och tappade kontakten under ett antal år. Träffades igen, han hade också fått ordning på livet efter allt som varit i ungdomen, och gifte om sig. Hennes tredje och fjärde barn, hans första och andra, föddes. De lever ett ”svensson-liv” idag, med skola och dagis, ansvar och djur. Sliter med jobb och dagislämningar och -hämtningar precis som så många andra. Ingen som inte vet kan ana hur det startade. De är verkligen strålande exempel på just dessa maskrosbarn!

    2006-01-13

    Sötsug/matmissbruk eller ”rutten kista”

    Igår hade jag bestämt mig för att släppa mat- och sötsaksbegränsningen under helgen. Det har varit tuffa dagar den här veckan och jag har varit sugen på än det ena än det andra. Vi ska äta med grannarna imorgonkväll, vi står för middagen och de för efterrätten. Vi ska äta lunch hos en kompis på söndag som ska bjuda på paj (ingen smalvariant direkt) och vi ska fika hos andra kompisar imorgon... Alltså tyckte jag att jag kunde lägga ner det där med att vara ”duktig” över helgen. Bra ursäkt! *not* Inuti mig har jag då redan bestämt mig för att äta obegränsat, att jag ska stoppa i mig tills jag blir illamående och här kommer väl missbruket in. Jag vet vad jag tänker, jag vet hur jag mår efteråt och jag vet hur man undviker det - det är ju ”bara” att låta bli att äta. Ja, tjena, jättelätt. ”Det är ju bara att låta bli att blinka eller låta bli att andas!” Det är lika ”enkelt”...

    Oftast klarar jag inte av att stå emot när de här tankarna och känslorna kommer över mig. Jag har 1000 och 1 anledningar till varför jag bör äta, varför jag får äta och varför jag ska äta. Samma den här gången, jag hade meddelat maken att så här tänkte jag göra och eftersom vi tidigare minst 100 gånger har pratat om att det i dessa lägen inte finns något han kan göra, han kan inte stoppa mig - det måste komma från mig - sa han bara ”Ok”. Ingen skuld på honom, han gör det vi har kommit överens om. Det är mitt problem, mitt missbruk för jag tror verkligen att det är det - ett missbruk.

    En av mina destruktiva tankar den här gången, som gjorde att jag hittade anledning till att rättfärdiga ätandet, var att vågen stått stilla under jul- och nyårshelgen. Jag har varken gått upp eller ner, och nu efter nyår har det känts segt. När vågen igårmorse återigen lyste med sina röda siffror "69,8" mot mig tappade jag tålamodet. Hur bakvänt och dumt som helst då att anse äta som lösningen men återigen, så funkar ett missbruk... Jag behövde tröst och den hittar jag i sockret.

    Jag har jobbat mentalt de sista dagarna för att hitta bromsen. Igår hade jag som sagt gett upp, det var dags att ge efter och äta. Jag var på det klara med det, inte nöjd, men på det klara.

    Men! Här kommer så den ”ruttna kistan” in!

    Jag fick magknip och var tvungen att gå på toa. Inget mer med det, tack och lov, det gick över sedan. Men när jag vägde mig innan sänggåendet vägde jag 69,3 - detta på kvällen som ju visar 0,5-1 kg mer än på morgonen! Imorse vägde jag alltså 68,6 och det är lägst hittills!! Som bortblåst var suget att äta ohämmat, som bortblåst var synd-om-mig-tankarna och genast var jag tillbaka i rätt tänk. Jag unnar mig inte att äta onyttigt, jag unnar mig att sköta om min kropp!! Tack till den ”upprörda magen” för insikten!!

    2006-01-12

    Skrivkramp... eller inte?

    Nu har jag skrivkramp, vet inte var jag ska sätta fingrarna på tangentbordet ens för att få ihop en blogg. Har kanske att göra med att jag går omkring och funderar på att jag vill skriva en bok men inte har en aning om vad. Dumt.

    Igår fick jag svart på vitt av skit-rektorn (något jag tänker fortsätta att kalla henne för). Hon hade lagt en lapp i mitt fack om att hon ville att jag skulle söka upp henne för att berätta om jag tänkte vara tjänstledig eller sjukskriven på de 25% jag inte ska arbeta – eller de 25% jag hade tänkt lägga schema på… Några av mina kollegor trodde att hon ändå skulle ändra sig, att hon skulle ”krypa” och be mig göra det på mina premisser. Jag har istället varit säker på motsatsen för en sten kan inte krypa och hon är en sten i mina ögon. Jag har noll respekt eller förtroende för henne. Her mistake. Jag sa att jag fortfarande har 35 timmar från förra årets schemaläggning kvar och att jag tänkte ta dem under fyra veckor. Alltså få heltidslön men arbeta 75% och räkna de övriga 25% som komptid. ”Ja, jag får väl tro på att du har de timmarna, jag har ju inga papper på det” säger då skit-rektorn med snorkig röst. Där tycker jag att jag fick svar på min tysta fråga; hon tror inte att jag lagt ner den tid jag säger... Att hon dessutom har papper på det har hon tydligen både förträngt och låtit bli att titta på... Lågt.

    Känslan i magen att göra något annat kvarstår. Samtidigt vill jag undervisa, jag vill verkligen vara i klassrummet med tonåringar, de är energi och glädje, utmaningar och stora skratt. Kanske ska jag försöka arbeta 50% och hitta något annat på 25-50%. Jag har ju pratat om att bli konsulent hos viktväktarna, kanske det är dags för det nu? Det fanns en annons i morgontidningen igår också, om säljare på Dressman. Ja, varför inte? Varför inte...? Nästan så det känns - nervöst!

    Vi lutar förresten starkt åt att låta dottern börja ”skolan” redan nu under våren. Vi har en liten byaskola nära oss som sedan i höstas är en friskola med profilering på lek, rörelseglädje och utevistelse. Eftersom den är nystartad och inte har så många barn ännu, finns möjlighet att ha sitt barn där redan från 5 års ålder. Samtidigt som denna möjlighet dykt upp känner vi mer och mer att det inte fungerar till 100% på dotterns dagis. De är ute väldigt lite, har någon konstig köldgräns vid -10°, de har för många barn på för liten yta när ena dagmamman varit/är sjukskriven och hennes barn också finns på stugan utan extra personal. Dessutom ska vi ändå välja en annan skola än vad övriga barn ska gå på och de andra kommer att tillbringa rätt mycket tid på sin blivande skola under våren, och då måste vi skjutsa dottern till vårt alternativ - det blir genast krångligt när man ska ta sig över någon kommungräns. Ja, jag behöver inte rapa upp alla argument här, det räcker väl med att säga att det här växer fram till ett bättre och bättre alternativ och att vi dessutom tror på att låta henne gå över dit redan under våren. Spännande!

    Skrivkrampen släppte visst tycker maken, som just läst dessa rader… :)

    2006-01-09

    Magkänsla

    Första dagen på jobbet efter lång julledighet. Visst, det brukar kännas trögt att komma igång, det är jobbigt att stiga ur sängen på morgonen och det tar emot att göra sig i ordning, äta frukost och komma iväg i bilen. Men imorse var det något mer, något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Förmodligen är det lite tidigt att sätta ord på alltsammans, men jag gör det ändå. Jag har en känsla i maggropen att det är dags att byta jobb. Jag har aldrig, aldrig ens haft tanken förut att jag vill byta yrke. Visst - jag har funderat på om jag ska knalla omkring så här dag in och dag ut fram till pension och undrat om det kanske är dags att flytta, dags att ta en paus från vardagen och göra något annat - men hela tiden har jag tänkt mig komma tillbaka till läraryrket.

    Den här känslan i magen är annorlunda. Det är både ivrigt pirr och läskig magvärk. Jag vet inte vad jag ska göra av det, får väl förmodligen låta det bero och se var vi hamnar... Men som utbildad språklärare, vilka möjligheter finns?

    Jag drömmer om att skriva en bok, men om vad?
    Jag drömmer om att arbeta med blommor och bakverk, men jag kan ingenting om affärsverksamhet.
    Jag drömmer om ett nattarbete men jag vill inte arbeta inom vården.
    Jag drömmer om att prova något nytt, okänt, men vi har inga sådana pengar att låta mig stå utan inkomst på obestämd tid.

    Tja, förmodligen är det ”bara” vanlig vardagstristess men det känns annorlunda i magen. Jag brukar lita på magkänslan, men så här diffus har den inte varit tidigare.

    2006-01-08

    En egenskap hos maken...

    Tillbakablick:
    December 1994, Stipendiegränd i Umeå. Flyttlasset hade gått till Västmanland i november när maken började sitt nya arbete här. Kvar bodde jag i möblerad studentlägenhet med enbart det nödvändigaste kvar för att slutföra de sista två månaderna av min lärarutbildning. Nu var tiden inne även för mig att flytta söderut och vi skulle packa detta ”nödvändigaste” i liten Ford Escort. Snabbt visade det sig att det ändå var ganska mycket… Vi packade in allt i hallen och städade ur lägenheten, bar vidare ut i trapphuset medan vi låste lägenheten och sa hejdå till de 3,5 år vi bott där. Vi kånkade ner alltsammans 3 trappor och jag hade vid det laget redan några gånger kommenterat att vi nog inte skulle få in alltsammans i bilen. ”Joodå!” hade svaret från maken ljudit. Nere vid porten ändrade han sig till: ”Det går, men det blir fullt...” och efter ytterligare en stund kom det... ”Det blir väldigt fullt!” När det visade sig att inte mer än kanske två tredjedelar gick in i bilen och vi var tvungna att börja prioritera vad som kunde lämnas kvar ”erkände” han slutligen att han hade haft fel.

    Idag gick det upp för mig att denna positiva inställning eller skeva världsbild - beroende på hur man vill se det - är något återkommande i makens värld. Jag förstår nu att jag varit med om det ett otal gånger under våra år tillsammans, men först idag såg jag mönstret.

    Vi skjutsade björnunge-hästen till tränaren, eller meningen var så i alla fall. Från en riksväg i de norra delarna av länet ska man svänga in på liten grusväg. Maken var stupsäker på vägen, jag mera tveksam. Det är stora tallskogar och landskapet ser likadant ut kilometer efter kilometer. Det jag vet är att från riksvägen ska man köra ca 1 kilometer. Det var dåligt plogat, det var spårigt och vi har idag en Ford Focus, större än Escorten förvisso, men fortfarande ganska klen att dra tung hästtransport med. Det slirade och gled och rädslan steg mot panikgränsen för mig, jag tycker det är nog jobbigt att transportera 400 kilo häst - att dessutom vara ute på äventyr i stora tallskogar efter dåligt plogade vägar, det kan jag helt klart leva utan! Ju längre vi körde efter sagda väg desto osäkrare blev jag på om vi var på rätt grusväg. Jodå, det är rätt! förkunnade tvärsäker make. Jaja, det var bara att gilla läget. Redan full kissblåsa blir inte mindre full av att vara rädd på gränsen till panikslagen kan jag meddela... Kilometer efter kilometer åkte vi, det lutade svagt nedåt och jag konstaterade halvhögt att tillbaka kommer vi inte att ta oss om vi ska ha hästen på släp bakom bilen, om det är fel väg alltså.

    Jag försökte vrida och vända på mina frågor, för att förstå om maken var så säker som han utgav sig att vara.
    - Varför känner jag inte igen mig?
    - De har avverkat skogen.
    - Är du så säker som du låter?
    - Vi är på rätt väg, jag känner igen mig.
    - Skulle du säga att du var osäker om du nu verkligen var det?
    - Mmmm...


    Efter fem kilometer lyckades jag i alla fall få honom att stanna för att ringa tränaren. Jag tittade till hästen och passade också på att tömma kissblåsan. Ingen risk att bli sedd i alla fall, där mitt ute i ingenting, med bara fur och gran som åskådare...

    Gissa om vi var på rätt väg?

    ...

    Rätt gissat! Det var fel väg! Maken pratade om att vända, jag tvärvägrade. Vi fortsatte för att se om det fanns någon avstickare där han kunde backa in och vända. Tack och lov så är han 100% säker och duktig på att köra med släp, det är inte det lättaste! Vi kom till en liten utbuktning, han saktade in men jag tvärvägrade fortfarande. Efter bara 200 meter till kom vi till ett hus och därifrån var vägen ordentligt plogad - alltså fortsatte vi istället för att vända - och så småningom kom vi också fram till ett samhälle varifrån vi kunde ta oss tillbaka upp på riksvägen och göra ett nytt försök.

    Framme hos tränaren försökte jag lämna kvar maken som stalldräng, men det var mest på skoj - jag hade hunnit lugna mig från den värsta rädslan. Jag får försöka tänka att jag lärt mig något nytt om maken; han håller masken - medvetet eller omedvetet tills han är överbevisad - och även på det gamla talesättet:
    ”Det som inte knäcker stärker!” Om det nu är ett gammalt talesätt förresten, det kanske är något jag själv har hittat på? Hur som helst så tror jag att det stämmer! (Behöver jag tillägga att maken har en massa andra egenskaper också, som jag uppskattar och värderar högt? Den här fick jag på köpet, typ...)

    2006-01-07

    Ny diskmaskin och slutet-på-jullovs-tankar

    Shoppa kläder för nästan 2000 kronor är bara roligt och känns bra. Shoppa diskmaskin för nästan 4000 är inte roligt någonstans... När vi flyttade in i vårt hus för snart 10 år sedan fanns bara riktigt gamla vitvaror i köket. När vi senare samma år renoverade där var det alltså inget snack om att köpa nytt kylskåp, ny frys och ny spis. Det enda som inte var så gammalt var diskmaskinen. Förvisso var den från mitten på 80-talet så den hade nästan 10 år på nacken redan då, men den såg fräsch ut och fungerade bra. Nu när den packade ihop och lade av för gott i förrgårkväll insåg vi att den ju är nästan 20 år gammal. Den har med andra ord gjort sitt jobb med den äran! Fast det spelar ingen roll, det är inte kul att lägga 4000 kronor på en ny ändå...

    Jag har sovit uruselt också, apropå ingenting. Dottern vaknade med ett ryck vid 2-tiden och kunde inte övertalas att somna om i sin egen säng. Liggande mellan maken och mig använder hon sin ömma moder som löparbana. Kl 8.00 hade jag ont överallt och tyckte, med rätt syrlig stämma, att det var dags för både make och dotter att stiga ur sängen. De gjorde det och jag fick 3,5 timmars ostörd sömn. Att jag själv hade kunnat byta sovplats under natten fanns inte i sinnevärlden av någon anledning. Förmodligen befinner jag mig i landet mellan sömn och vaket tillstånd och är inte kapabel att fatta sådana beslut. Tyvärr.

    Imorgon är det söndag och också sista dagen på det här jullovet. Det har känts långt och jag tror att jag är redo för jobb igen. Det enda som oroar mig lite i maggropen är det här med schemaläggningen, fast samtidigt har jag bestämt mig för att inte ta åt mig, att inte fundera på det. Jag är inte den som ska lägga schema under våren, och det känns mest väldigt skönt. Sen kan jag vara lika pestig som några av kollegorna och ställa upp stora klagomuren när schemat presenteras. Fast varför ska jag svara med samma mynt? Då är jag ju inte ett dugg bättre... Vi får se hur det avlöper, än är det lov och jag ska låta det vara det.

    Den sista lovdagen ska ägnas åt att skjutsa iväg en av hästarna till träning. Han föddes här på gården den 10 juli 1998. Den förstfödde här, han stod där i hagen och tittade nyfiket när jag kom ut för att titta till hans mamma kl 3 på morgonen. Hon hade skyndat sig att lägga sig ner och föla när jag lämnade henne vid midnatt, alltså tre timmar tidigare. När jag kom ut var han redan torr och hade förmodligen också redan diat. Moderkakan låg kvar, de hade inte rört sig mycket och han stod tryggt bakom sin mammas svans där han gnäggande kikade fram på mig. Han var brun, ganska rund för att vara så ny och eftersom vi köpt hans mamma av en man vid namn Björn var det lätt att bestämma att även den här fölungen skulle få ett namn som hade med björnar att göra. Islandshästar döps med isländska namn som säger något om hur de ser ut, hur de är eller hur naturen är när de föds. Han heter således ”björnunge” fast på isländska. Imorgon är det dags för honom att lämna oss. Han ska tränas och finnas till försäljning hos denne tränare. Det känns bra, men samtidigt blir man lite gråtmild när man tittar på alla kort, från sommaren när han var liten fram tills nu.

    Jag fokuserar på att livet blev helt annorlunda mot vad vi trodde då, sommaren 1998. Hur vi än försökte så blev jag inte gravid, och vi hade börjat ställa in oss på att lära oss leva barnlösa. Att lägga stort engagemang i hästarna blev en del av det. Att vi då valde att föda upp ett par föl här var helt rätt då. Nu när vi sitter här med världens underbaraste 5-åring, så känns det vemodigt att sälja hästarna, samtidigt som livet känns så rätt och helt, att vi får uppleva föräldraresan. Jag är ödmjuk och tacksam för det! Nej, tiden räcker inte till fyra hästar som ska ridas och skötas om men vad spelar det för roll i sammanhanget? Den dag dottern är stor och utflugen får vi väl plocka upp detta om det är vad vi då vill. Fast mest pratar vi om att då köpa husbil och leva på resande fot runt i Europa. Det är dock en helt annan blogg som jag eventuellt tar någon annan gång!!

    2006-01-06

    Flytt, seriös shopping & boktips

    Vad pysslar folk med? Har de inget annat för sig än att flytta runt i vårt avlånga land? (och utanför det också för all del...) Har just uppdaterat adresslistan jag har i ett vanligt wordsdokument på datorn, som jag även har en utskriven kopia av. Innan julkorten kan skickas iväg i december måste alltid många av adresserna kontrolleras och samma sak varje år. Folk far ju omkring som om de hade betalt för det! Sen alla mobilnummer... Det är sannerligen inte lätt att hålla reda på. Ett exempel, mina syskonbarns pappa - han har inte mindre än 6 mobilnummer registrerade på hitta.se och det är ju helt galet. Är det kanske som jag och mailadresser? Ju fler jag har desto fler mail får jag, tror jag... Han kanske tror att han får fler samtal eller sms om han har många telefonnummer. Eller också hör det ihop med att han byter telefon i samma takt som många andra byter kalsonger. Han får väl nytt nummer med varje telefon antar jag, och om han då registrerar dem så blir det väl så här.

    Nåväl, jag som inte flyttar omkring som flyttfåglarna (även om jag med längtande blick står och tittar på alla som flyger över oss på hösten, med näbbarna riktade söderut lika säkert som en kompassnål pekar norrut) kan ägna jullovet åt seriös shopping istället. Det är kul med julrea! Mamma och jag var på stan en snabbis i mellandagarna. Då hittade jag äntligen ett par svarta jeans. Jag har letat länge, minst 2,5 år - det är sant, inte överdrivet! De kostade förvisso 399:- som väl egentligen inte är så farligt, men lite sved det eftersom vi egentligen tittade på rean men eftersom jag letat just svarta jeans så länge så var det ingen tvekan - jag tog dem och gick till kassan. Döm om min förvåning när kassörskan säger: ”Ja, det blir 250 kronor.” Efter en lång tystnad från mig förstår hon och tillägger ...ja, de är på rea men just de här är inte märkta. Fort, fort för att hon inte ska hinna ändra sig eller något, slänger jag fram mitt visakort och hasplar ur mig något, typ: ”Ja, det gjorde ju inte ont!”

    Igår var svägerksan och jag ute på storshopping. Vi hade en dag före jul också men då hittade jag inte så mycket som jag hade tänkt. Pengar kvar som skavde i plånboken, och julrean som lockade - det var inte svårt att övertala varandra att ta en dag till. Sagt och gjort, tillbaka till bland annat den affär där jag fyndade de svarta jeansen. Där låg nu ett par mörkblå av samma modell med den enda pikanta skillnaden att de istället var nedsatta ytterligare 100 kronor och således kostade 150 istället. Det blev ju nästan löjligt billigt (bild finns längre ner)! Trots att de var så billiga slutade kalaset på nästan 2000 pix... Till mitt försvar måste jag säga att jag 1) har sparat hela hösten, 2) inte har handlat kläder på 2,5 år under min långa period när jag inte haft koll på vikten och 3) gjorde fina fynd som värmer långt in i ha-begäret :-) ! Vad jag köpte förutom jeansen? Den listan blir nästan lika lång som när Astrid Lindgren räknar upp vad som fanns framdukat vid det ”Stora tabberaset i Lönneberga” när Emil bjöd fattighjonen på julkalas...


  • Jeans
  • Svarta ”finbyxor”
  • Vita sommarbyxor
  • Ljublå t-shirt
  • Röd t-shirt
  • Mentholfärgad t-shirt
  • Roligt linne
  • Yllekofta med söta broderier
  • Ett par skor
  • Fem par strumpor
  • ...och för att kunna sova gott trots pengaslöseriet - ett nattlinne


  • Förresten, ni som har barn i 4-årsåldern och äldre - läs ”Sandvargen” av Åsa Lind för dem! Jag har just läst halva första boken för mig själv, för jag vill veta vad jag läser innan jag läser högt för dottern. Den är ljuvlig, underbar och helt beroendeframkallande! Tack du snälla som tipsade om den - du vet vem du är ;-) !

    2006-01-03

    Underbara vinter!

    Jag bara måste skriva det igen! Det är makalöst härligt och lika makalöst vackert med sådan här riktig vinter. Även om jag inte kan tänka mig att bo i norra Sverige igen så är jag ändå norrlänning så pass att jag vill ha vintern så här, när vi befinner oss i januari. Det är inte önskvärt i april och därför vill jag bo här, men jag njuter ohämmat nu när vi fått riktig vinter, snudd på vargavinter till och med. Träden är så vackra så det gör ont att titta på dem. Jag har tagit 100-tals bilder redan och fler kommer det att bli. Kylan som fyller lungorna när man kommer ut är härligt uppfriskande. Med fleeceunderställ, täckbyxor, tunn vindtät jacka och tröja av isländsk ull håller jag mig alldeles lagom varm. Mössa på huvudknoppen förstås och fleecevantar inuti vantar stickade av likadant isländskt ull som i tröjan, så håller sig även fingrarna härligt varma. Kontrasten med varm kropp runt lungor fulla av kall luft är härlig. Ljuset som fyller ögonen och själen när den bleka vintersolen tar hjälp av snön gör verkligen själ för ordet ”ljusterapi”. Är man ledsen när man går ut en sådan här dag så försvinner det, åtminstone för stunden men förmodligen för alltid!

    Dottern och jag har just kommit in från en skidtur. Ja, jag vet att jag skrev tidigare vad jag tycker om längdskidor, men jag är inte dummare än att jag låter bli att vidarebefordra det till nästa generation. Hon har en rörelseglädje och en motivation när hon är ute som jag aldrig haft. Jo, nu som vuxen njuter jag av det men jag gjorde det aldrig som barn, inte som hon gör. Vi är nog bara väldigt olika som personer för jag hade alla förutsättningar att få njuta av utevistelse på samma vis som dottern. Mina föräldrar är utemänniskor och jag har alltid fått vara ute mycket, men det var under protest från den yngste familjemedlemmen, som råkade vara jag... Hur som helst, vi har åkt skidor ute en timme nu. Jag spårade i skogen, över ett risigt hygge och över ett par diken. Det första stod jag på öronen i så både dottern och jag skrattade gott, länge och hjärtligt. Delade skratt är för övrigt lika läkande för själen som ljuset och kylan jag just lovordade!

    Termometern visar på -15° men ingen av oss frös det minsta. Både dotterns och mina händer är varma, dotterns fötter likaså. Jag är aningen kall om några tår, eftersom pjäxorna jag använder inte är stora nog att tillåta tillräckligt med luftiga raggsockar i, men annars är vi varma och fulla av energi. Varför skriver jag detta? Jo, för att nästa match jag ska gå på dotterns dagis kommer att röra utevistelsens vara eller icke vara. De har nämligen en gräns på -10°. Är det kallare stannar de inne. Punkt. Jag baxnar varje gång vi står inför att det har varit en underbar vinterdag och de har suttit inne! Sist när det hände hade maken frågat hur bestämmelsen kommit till och varför, verkligen försökt hålla en konstruktiv diskussion runt saken. En av förskollärarna, den han pratade med, hävdar att barnen inte klarar att vara ute om det är kallare, att man ser att de börjar förfrysa kinderna redan efter en kort stund. Då undrar jag stilla om hon 1) aldrig har sett rödrosiga barnkinder och 2) någonsin reflekterat över hur barn i norra Sverige klarar det... Jag ska ta upp frågan till nästa föräldraråd för jag kan väl ändå inte vara ensam om att tycka att det konstigt??!

    Men just nu struntar vi i det och bara njuter av detta underbara och fantastiska jullov. Vit snö, gnistrande snö, kyliga och underbara vinterdagar - det kan inte bli bättre!

    Vackra vita vinter

    Nu har vi vinkat iväg mormor och morfar. Det blir så tomt och tyst i huset med ens. De åker förvisso mellan mig och min syster när de är här nere så de är ju inte här hela tiden, men ändå blir tystnaden så kompakt när man vet att de åkt hem. Dottern är rastlös, svårt att komma igång med leken. Vi ska gå ut, men mamman (alltså jag) behöver vakna till först :-) !

    Jag är jättetrött för jag är inte van att stiga upp 7.30 nu under lovet. Jag som alltid älskar att äta frukost fick verkligen trycka ner den nu... Dags att börja öva för att ta sig tillbaka till arbetslivet. På måndag är det ju dags igen!

    Här är underbart vinterväder! Mellan 14 och 18° kallt och rimfrost i alla träd. Solen strålar och skickar gnistrande reflexer i snön. Jag kan stå och bara titta, titta, titta på alltsammans! Se bara så vackert vi bor!

    Grannen och jag var ute och gick i en timme och tjugo minuter igårkväll och även om det var mörkt då så såg man ändå de gnistrande grenarna. Månen var bara som en strimma men stjärnhimlen var magnifik. Vi gick genom en lång allé som går över ett stort, stort gärde. Förutom träden i allén är det öppna fält ett par, tre kilometer åt alla håll. Det var som att gå i en frusen issal. Stjärnhimlen ovanför oss, trädens gnistrande grenar som vi anade i stjärnljuset och så knarret under våra promenerande fötter. Man tappar andan!

    Återigen ber jag om kommentarer här i bloggen. Över 1000 besök nu och enligt sitemeter som jag får statistik från är besöken ca 15-20 per dag. Jag blir jätteglad för alla kommentarer så gör en god gärning så här i början på året och gör mig just så jätteglad! :-)

    2006-01-01

    God fortsättning på det nya året!

    2006 - undra vad detta år har i beredskap åt mig och min familj? Det känns spännande och även lite oroligt att tänka så. Hoppas det ska bli ett bra år med många goda, glada stunder. Dottern ska fylla 6, jag ska fylla 37 och maken 39. Mormor ska fylla 69 år och morfar inväntar sin 70:e födelsedag! Vi vet också redan att vi är bjudna på två bröllop i juli, det är roligt att se fram emot. Vi ska sälja åtminstone en av hästarna, jag har kommit till ro med den insikten och även om det inte känns roligt så kommer det att bli bra. Övrigt vet vi lite om, men om dottern får bestämma ska vi åka till Frankrike i sommar. Vi får väl se om ett år hur det blev!