Hämtade dottern på kalas igår. På väg dit var ”våra” älgar (älgko med två kalvar) ute på gärdet 1 km hemifrån. Blev glad att de lever fortfarande, det är ju älgjaktstid. Berättade för dottern på väg hem.
- Åh, lever de!
- Ja, men du kanske inte kommer att se dem eftersom det håller på att bli mörkt.
- Då kanske jägarna skjuter dem ändå.
Förklarade att jägarna inte får skjuta när det är mörkt för då ser de inte och då kan det bli jättedumt, till och med farligt. Smart dotters logik:
- Om de inte får skjuta när det är mörkt, varför har de då reflexer på sina mössor??!!
Har ni sett jägarmössor? Ett orange-färgat band, ett reflex helt enkelt...!
Varit på kurs med hunden ikväll. Snart 30 kg hund som ivrigt vill hälsa på alla andra 12 hundarna... man vet att man lever! Efter två omgångar köpte jag strypkoppel, använder det bara då. Orkar inte hålla henne med vanligt halsband… Maken var med ikväll, mormor och morfar hemma med dottern. Jag fick veta att jag var klumpig :-/ Sanning - när gäller hästar är jag säker, där sitter det i ryggmärgen. Med hund måste jag tänka först och agera sedan och det är egentligen för sent. Träning ger färdighet, jag vill kunna NU. Otålig i vissa sammanhang!
2005-10-31
2005-10-30
Förlamande trötthet, läkande kärlek
Tröttheten är förlamande. Det är mer än fem år sedan jag blev sjuk när jag väntade dottern. Idag räknar jag mig som frisk på de flesta sätt, men just återhämtning efter en tuff arbetsperiod - då är jag fortfarande inte som förr. Jag kan sitta i soffan, apatisk, och stirra i luften. Stressande eftersom det går åt så mycket tid till att göra ingenting, men jag orkar helt enkelt inte. I vanliga fall är det bara maken som ser mig när jag är så här. Det har två förklaringar. Jag har inget behov av att ”visa upp mig” när jag mår så. Jag har heller ingen chans att ”visa upp mig” eftersom jag knappt tar mig ur soffan. Alltså är det ingen som vet hur det är när det är jobbigt.
Den här helgen har varit annorlunda. Makens syster med son har varit här. Vi har konstiga förhållanden till hans släkt efter vår kris innan dottern föddes. Då bestämde makens pappa och bror sig för att jag var oförlåtlig och det värsta som gick i ett par skor. Med systern har vi rensat luften och det har varit bra. Det senaste året har hon glidit undan. Visst, hon blev mamma för ett år sedan, så vi har anat att de gått i ”bebisfällan”. Samtidigt börjar man fundera om de gamla konflikterna blommat upp igen. Jag blir nojig när människor drar sig undan... Att ha henne här samma helg som jag är så trött var ingen bra kombination. :(
Det höll på att gå illa, tror jag, för det blev mer och mer spänt allt eftersom helgen gick. Ikväll när dottern var på kalas passade vi på att prata alla tre, maken, hans syster och jag. De har hört från andra att de försvunnit från umgänge också. Ok, är det så ni vill ha det - fine! Bara så att vi vet... Men det var det ju inte. Gör nåt åt det då! Jag kände mig ”hård” men samtidigt skönt att vara rak, svårt i sådana situationer, tycker jag. Ja, de skulle tänka på det. Vi får se, jag vet inte om hon är 100% ärlig och faktiskt vet jag inte om jag orkar analysera det heller. Inte just nu när jag är så trött som jag är, det vet jag. Men jag vill ha friska relationer omkring mig, relationer som GER energi, inte som tar. Hon ger energi när det är bra så vi får väl se var vi hamnar. Skönt att vi tog samtalet i alla fall!
Mormor och morfar kom tillbaka från min syster som bor 3 mil härifrån. De åker som en jojo mellan oss, för att hinna umgås med båda döttrarna och alla tre barnbarnen när de ändå är här nere. Dottern var speedad efter kalas, kakor, godis och vampyrtänder. Också av att ha både faster, lill-kusin, mormor och morfar på plats samtidigt. Då är bolibompa bra! Två sagor lästa av mormor varvade sedan ner och en sång av mamma på sängkanten, följt av dessa hjärtsmältande ord:
- Mamma, jag älskar dig härifrån till rymden, till stjärnorna och månen och tillbaka.
- Jag med älskling, hela tiden det vet du va´?!
- Jaa! Hela mitt hjärta, min kropp och min värld är fulla med kärlek!
Du underbara barn, som jag älskar dig!
Den här helgen har varit annorlunda. Makens syster med son har varit här. Vi har konstiga förhållanden till hans släkt efter vår kris innan dottern föddes. Då bestämde makens pappa och bror sig för att jag var oförlåtlig och det värsta som gick i ett par skor. Med systern har vi rensat luften och det har varit bra. Det senaste året har hon glidit undan. Visst, hon blev mamma för ett år sedan, så vi har anat att de gått i ”bebisfällan”. Samtidigt börjar man fundera om de gamla konflikterna blommat upp igen. Jag blir nojig när människor drar sig undan... Att ha henne här samma helg som jag är så trött var ingen bra kombination. :(
Det höll på att gå illa, tror jag, för det blev mer och mer spänt allt eftersom helgen gick. Ikväll när dottern var på kalas passade vi på att prata alla tre, maken, hans syster och jag. De har hört från andra att de försvunnit från umgänge också. Ok, är det så ni vill ha det - fine! Bara så att vi vet... Men det var det ju inte. Gör nåt åt det då! Jag kände mig ”hård” men samtidigt skönt att vara rak, svårt i sådana situationer, tycker jag. Ja, de skulle tänka på det. Vi får se, jag vet inte om hon är 100% ärlig och faktiskt vet jag inte om jag orkar analysera det heller. Inte just nu när jag är så trött som jag är, det vet jag. Men jag vill ha friska relationer omkring mig, relationer som GER energi, inte som tar. Hon ger energi när det är bra så vi får väl se var vi hamnar. Skönt att vi tog samtalet i alla fall!
Mormor och morfar kom tillbaka från min syster som bor 3 mil härifrån. De åker som en jojo mellan oss, för att hinna umgås med båda döttrarna och alla tre barnbarnen när de ändå är här nere. Dottern var speedad efter kalas, kakor, godis och vampyrtänder. Också av att ha både faster, lill-kusin, mormor och morfar på plats samtidigt. Då är bolibompa bra! Två sagor lästa av mormor varvade sedan ner och en sång av mamma på sängkanten, följt av dessa hjärtsmältande ord:
- Mamma, jag älskar dig härifrån till rymden, till stjärnorna och månen och tillbaka.
- Jag med älskling, hela tiden det vet du va´?!
- Jaa! Hela mitt hjärta, min kropp och min värld är fulla med kärlek!
Du underbara barn, som jag älskar dig!
2005-10-29
-3,9 kg på fyra veckor!
Jag skrev lite kort igår om min viktresa. Innan jag blev gravid på senhösten 1999 hade jag vägt 3-siffrigt (100-104 kg) i nästan hela mitt vuxna liv. Den hösten gick jag ner till drygt 90 och under graviditeten, när jag mådde så otroligt illa, gick jag vidare ner till 83 - MED bebis i magen. Iofs föddes hon 8 veckor för tidigt och vägde bara 1564 g men det fanns ju fostervatten och moderkaka som vägde lite också. Efter några veckor vägde jag strax under 80, och då tyckte jag såklart att jag var jättesmal!
Efter graviditetsillamåendet och min långa sjukdomstid (som jag ska skriva om nån annan gång, jag fick hjärtsvikt och höll på dö den sommaren när dottern föddes, år 2000) var det så fantastsikt att mat var gott igen, och jag började äta, mer och mer och mer... Jag är också matmissbrukare på ett sätt, kan sätta i mig oerhörda mängder sötsaker, finns inget stopp, och jag har 1000 och 1 anledning att göra det. Som tröst, som beröm, som uppmuntran... You name it. I mars 2002 vägde jag återigen nästan 3-siffrigt. Då fick jag nog, jätteledsen men framför allt TVÄR-ILSK gick jag till viktväktarna...
Det var otroligt, jag som var så beroende och svag (egen bild av mig själv) tyckte inte ens att det var svårt! Kilo efter kilo försvann, inte i nån blixtrande fart, men det är heller inte att räkna med när det är 30 kg som ska bort. I maj 2003, ett år och två månader senare, gick jag i mål på 68 kg. Det innebär ett BMI på ca 24 och är alltså inom vad som anses som normalt. Känslan var svindlande! Jag såg fortfarande en tjockis i spegeln, jag kunde inte förstå hur mycket kläder jag hade att välja på i affärerna, förut hade jag varit hänvisad till ”tjockisavdelningarna”. Det var roligt att röra på sig, det var roligt att leva och jag fick massor av beröm!
Det gick bra i ca ett år, sen började jag gå upp och snart hade jag passerad 70 kg... och sedan kämpat därifrån. Det har gått upp, det har gått ner men aldrig har jag senare tagit mig under 70 igen. Långa perioder av närmast hetsätning ”för det gäller ju att passa på innan jag ska skärpa mig igen” (vem lurar jag??). Usch. I januari 2005 stod vågen på modiga 79 kg igen, jag började om igen, för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på... och började samtidigt med lite löpträning. Gick ner till 72 under våren och trodde att jag hade koll. Då blev maken sjuk i Hepatit A. Han var sjuk men det var mig det var synd om... tydligen, för jag var visst ”tvungen” att tröstäta. Sommaren sket sig med andra ord. Det är så bräckligt, det är så lite som behövs för att jag ska trilla dit. I höst har jag försökt analysera vad som händer i dessa situationer, försökt inplantera positiva bilder på mig själv i jobbiga situationer. Det är ju bara att inse att jobbigt kommer livet att vara från och till, jag måste hitta verktyg att hantera det.
Så, för fyra veckor sedan kände jag mig redo, jag var TVÄR-ILSK igen och har mina mentala bilder med mig. Det känns som när jag började i mars 2002, det finns liksom ingen annan väg. På fyra veckor har jag tappat 3,9 kg och det går hur bra som helst! Jag har inte varit utan frestelser men jag har inte ens varit sugen, det är inte svårt att låta bli när flytet är så här. Jag har dessutom helt annan kunskap om näringslära idag, så jag kan äta bra, träna rätt hårt och veta att kroppen får i sig det den behöver. 72,7 visade vågen imorse och jag känner att den här gången kommer jag att klara det. Före jul ska ge mig själv en julklapp att äntligen komma under 70 igen. Målet är att komma ner mot 62-64 kg, men under 70 är ett minst lika viktigt delmål. Jag är på god väg!!
Efter graviditetsillamåendet och min långa sjukdomstid (som jag ska skriva om nån annan gång, jag fick hjärtsvikt och höll på dö den sommaren när dottern föddes, år 2000) var det så fantastsikt att mat var gott igen, och jag började äta, mer och mer och mer... Jag är också matmissbrukare på ett sätt, kan sätta i mig oerhörda mängder sötsaker, finns inget stopp, och jag har 1000 och 1 anledning att göra det. Som tröst, som beröm, som uppmuntran... You name it. I mars 2002 vägde jag återigen nästan 3-siffrigt. Då fick jag nog, jätteledsen men framför allt TVÄR-ILSK gick jag till viktväktarna...
Det var otroligt, jag som var så beroende och svag (egen bild av mig själv) tyckte inte ens att det var svårt! Kilo efter kilo försvann, inte i nån blixtrande fart, men det är heller inte att räkna med när det är 30 kg som ska bort. I maj 2003, ett år och två månader senare, gick jag i mål på 68 kg. Det innebär ett BMI på ca 24 och är alltså inom vad som anses som normalt. Känslan var svindlande! Jag såg fortfarande en tjockis i spegeln, jag kunde inte förstå hur mycket kläder jag hade att välja på i affärerna, förut hade jag varit hänvisad till ”tjockisavdelningarna”. Det var roligt att röra på sig, det var roligt att leva och jag fick massor av beröm!
Det gick bra i ca ett år, sen började jag gå upp och snart hade jag passerad 70 kg... och sedan kämpat därifrån. Det har gått upp, det har gått ner men aldrig har jag senare tagit mig under 70 igen. Långa perioder av närmast hetsätning ”för det gäller ju att passa på innan jag ska skärpa mig igen” (vem lurar jag??). Usch. I januari 2005 stod vågen på modiga 79 kg igen, jag började om igen, för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på... och började samtidigt med lite löpträning. Gick ner till 72 under våren och trodde att jag hade koll. Då blev maken sjuk i Hepatit A. Han var sjuk men det var mig det var synd om... tydligen, för jag var visst ”tvungen” att tröstäta. Sommaren sket sig med andra ord. Det är så bräckligt, det är så lite som behövs för att jag ska trilla dit. I höst har jag försökt analysera vad som händer i dessa situationer, försökt inplantera positiva bilder på mig själv i jobbiga situationer. Det är ju bara att inse att jobbigt kommer livet att vara från och till, jag måste hitta verktyg att hantera det.
Så, för fyra veckor sedan kände jag mig redo, jag var TVÄR-ILSK igen och har mina mentala bilder med mig. Det känns som när jag började i mars 2002, det finns liksom ingen annan väg. På fyra veckor har jag tappat 3,9 kg och det går hur bra som helst! Jag har inte varit utan frestelser men jag har inte ens varit sugen, det är inte svårt att låta bli när flytet är så här. Jag har dessutom helt annan kunskap om näringslära idag, så jag kan äta bra, träna rätt hårt och veta att kroppen får i sig det den behöver. 72,7 visade vågen imorse och jag känner att den här gången kommer jag att klara det. Före jul ska ge mig själv en julklapp att äntligen komma under 70 igen. Målet är att komma ner mot 62-64 kg, men under 70 är ett minst lika viktigt delmål. Jag är på god väg!!
2005-10-28
Prata aldrig negativt om din kropp!
Kom från jobbet 22.45 igår efter en mycket lyckad öppet-hus-kväll! Ungarna (som jag kallar dem med kärlek i rösten) visade forumspel, kokade tvål, visade hjärt- och lungräddning, berättade om vad Magdalena Forsbergs sade, förevisade hälsodagböcker etc etc och klassföreståndarkollegan och jag minglade bland glada och nöjda föräldrar. Det är lätt att vara lärare under sådana förhållanden.
Har sovit hyfsat bra inatt, inget jag vågar ta för givet för tillfället. Vaknade 8.30 och steg upp - helt otroligt för att vara jag! Stel i kroppen, svullen (vigselringarna satt fast) och blixtrande huvudvärk. Stress smakar illa i efterhand... Drack en kopp kaffe, åt en clementin och hällde i mig ett par glas vatten innan jag gav mig iväg på en timmes promenad med hunden i släptåg. Vis av erfarenheten av en hund som inte lyssnar på inkallning fick hon gå i spårlina idag. Bara att sätta foten på om hon ignorerar, haha - jag har överlistat hundhjärnan!! Oj vad det är skönt med de öppna gärdena, med fågelsången, rådjuren och friheten. Där rann stressen, stelheten och huvudvärken av mig på en enda gång!
Brunch smakar ljuvligt när man har rört sig innan! Kesella, röda vinbär, all bran plus, knäckemacka med gravad lax och mera vatten. Låter det inte gott? Jag kämpar återigen med de sista kilona till att vara normalviktig, det har varit svårt det senaste dryga året, men nu känns det som att det är ”på riktigt” igen. Jag är fortfarande 30 kg lättare än min värstanotering, och jag känner mig trygg i att inte hamna där igen. Nu känner jag mig dessutom trygg i att klara av de sista retfulla kilona! Det är alltså bakgrunden och anledningen till min kanske något annorlunda brunch - men den ÄR god, jag tycker faktiskt och verkligen det!
Igårkväll när vi hade öppet-hus var det två tjejer som inledde med en föreläsning om ätstörningar. Båda är ”ätande anorektiker” idag så de visste verkligen vad de pratade om. Egna erfarenheter är guld värda när man ska prata om svåra saker. Hur som helst, den ena tjejen sa något som gick rakt in i mitt medvetande och som jag tänker ta med mig och föra vidare:
”Ingen människa, INGEN, har rätt att prata negativt om sin egen kropp. Genom att säga ”titta vilken fet mage jag har” värderar du alla andra magar runt omkring dig också. (Din är mindre än min, om din är fet så är alltså min JÄTTE-fet och vice versa). I vår kultur är det inte ok att säga till någon annan att hon/han är fet, men man ”får” prata om sig själv. Men sluta genast med det! Är det ett problem, gå och prata med någon professionell, JAG vill inte höra!”
Så sant! Tänk en stund på det... Jag som har varit rejält överviktig (BMI över 30) vet precis hur förb***t ont det gör när någon smalis står och nyper i sitt skinn; "...se vad FET jag är!" Sure... Ett barn som ser mamma stå och dra in magen framför spegeln eller fråga om hon ser tjock ut i sina kläder kommer att göra samma sak, 100% säkert! Vuxenvärlden har ett enormt ansvar och vi måste ta det!
Efter promenaden och min brunch surfade jag en stund och sedan åkte jag och hämtade dottern på dagis. Nu är det fredag eftermiddag, på väg mot kväll. Vi väntar på mormor och morfar som är på väg. De bor långt härifrån, nästan 60 mil, så vi ses inte så ofta som önskat, men nu har vi en härlig höstlovsvecka (med bara en arbetsdag för mig) tillsammans framför oss!
Har sovit hyfsat bra inatt, inget jag vågar ta för givet för tillfället. Vaknade 8.30 och steg upp - helt otroligt för att vara jag! Stel i kroppen, svullen (vigselringarna satt fast) och blixtrande huvudvärk. Stress smakar illa i efterhand... Drack en kopp kaffe, åt en clementin och hällde i mig ett par glas vatten innan jag gav mig iväg på en timmes promenad med hunden i släptåg. Vis av erfarenheten av en hund som inte lyssnar på inkallning fick hon gå i spårlina idag. Bara att sätta foten på om hon ignorerar, haha - jag har överlistat hundhjärnan!! Oj vad det är skönt med de öppna gärdena, med fågelsången, rådjuren och friheten. Där rann stressen, stelheten och huvudvärken av mig på en enda gång!
Brunch smakar ljuvligt när man har rört sig innan! Kesella, röda vinbär, all bran plus, knäckemacka med gravad lax och mera vatten. Låter det inte gott? Jag kämpar återigen med de sista kilona till att vara normalviktig, det har varit svårt det senaste dryga året, men nu känns det som att det är ”på riktigt” igen. Jag är fortfarande 30 kg lättare än min värstanotering, och jag känner mig trygg i att inte hamna där igen. Nu känner jag mig dessutom trygg i att klara av de sista retfulla kilona! Det är alltså bakgrunden och anledningen till min kanske något annorlunda brunch - men den ÄR god, jag tycker faktiskt och verkligen det!
Igårkväll när vi hade öppet-hus var det två tjejer som inledde med en föreläsning om ätstörningar. Båda är ”ätande anorektiker” idag så de visste verkligen vad de pratade om. Egna erfarenheter är guld värda när man ska prata om svåra saker. Hur som helst, den ena tjejen sa något som gick rakt in i mitt medvetande och som jag tänker ta med mig och föra vidare:
”Ingen människa, INGEN, har rätt att prata negativt om sin egen kropp. Genom att säga ”titta vilken fet mage jag har” värderar du alla andra magar runt omkring dig också. (Din är mindre än min, om din är fet så är alltså min JÄTTE-fet och vice versa). I vår kultur är det inte ok att säga till någon annan att hon/han är fet, men man ”får” prata om sig själv. Men sluta genast med det! Är det ett problem, gå och prata med någon professionell, JAG vill inte höra!”
Så sant! Tänk en stund på det... Jag som har varit rejält överviktig (BMI över 30) vet precis hur förb***t ont det gör när någon smalis står och nyper i sitt skinn; "...se vad FET jag är!" Sure... Ett barn som ser mamma stå och dra in magen framför spegeln eller fråga om hon ser tjock ut i sina kläder kommer att göra samma sak, 100% säkert! Vuxenvärlden har ett enormt ansvar och vi måste ta det!
Efter promenaden och min brunch surfade jag en stund och sedan åkte jag och hämtade dottern på dagis. Nu är det fredag eftermiddag, på väg mot kväll. Vi väntar på mormor och morfar som är på väg. De bor långt härifrån, nästan 60 mil, så vi ses inte så ofta som önskat, men nu har vi en härlig höstlovsvecka (med bara en arbetsdag för mig) tillsammans framför oss!
2005-10-27
9 B(äst)
Det blir mycket text om mitt jobb nu i början, märker jag. Den här veckan är fullproppad på jobbet och det man är mitt uppe i pratar man om - alltså blir det skol-blogg!
Vi har ”öppet-hus” för föräldrar och syskon ikväll. Min klass kommer att visa lite av vad vi pysslade med under hälsoveckan i september. Då bröts all ”vanlig” undervisning och vi arbetade med olika saker som anknöt till hälsa. Några exempel:
• Magdalena Forsberg var hos oss och föreläste
• Eleverna vandrade bruksleden, ca 1 mil, under en skoldag
• Vi övade avslappning och positiva mentala bilder till klassisk musik
• De kokade tvål
• De skrev hälsodagbok (mat, träning, ”dagsform”)
• De gick kurs i Hjärt- och Lungräddning (HLR)
Min klass har betäckningen ”B”. Från år 7 har vi skojat om att det står för ”Bäst”. Nu är det inte skoj längre, det är dagsens sanning! Jag har aldrig tidigare haft en klass som fungerar så väl tillsammans, där så många är positivt inställda till allt, jag fakiskt till allt! Tonåringar ska ju vara truliga, sura och negativa - det hör man allt för ofta. Inte ”mina”!
Lite av äran kanske jag vågar ta åt mig. Efter 10 år som lärare har jag lärt mig mycket om hur man arbetar ihop en grupp. Jag tycker också fortfarande att det är väldigt inspirerande och roligt – det smittar säkert av sig. Men naturligtvis har vi också haft tur med elevunderlaget!
De har noggrant förberett sina redovisningar inför kvällen. De vill allesammans göra ett gott arbete och jag är klassföreståndarkollegan är så stolta!
Just nu, i skrivande stund, sitter de framför mig och skriver engelskprov. Många djupt koncentrerade blickar, man kan nästan känna hur tankarna arbetar. Jag ser mig runt i klassrummet. En och en halv termin har vi kvar tillsammans, sen lämnar de grundskolan. Vad blir det av dem? Finns månne en ny ”Magda” (fast annan idrott, skidskytte tror jag inte ens finns i Västmanland). M vill bli sportjournalist, A funderade ett tag på pilot, E vill arbeta med hästar. Kontakten med människor är inte alltid så lätt men h*n är jätteduktig med djur! M vill bli inredningsarkitekt, h*n har redan skickat förslag till Ikea. J blir den perfekte snickaren och V öppnar restaurang i alperna, det är h*n säker på (och jag med)!
Måtte det bara gå bra för dem, både i framtiden och - just här och nu - på engelskprovet! :)
Vi har ”öppet-hus” för föräldrar och syskon ikväll. Min klass kommer att visa lite av vad vi pysslade med under hälsoveckan i september. Då bröts all ”vanlig” undervisning och vi arbetade med olika saker som anknöt till hälsa. Några exempel:
• Magdalena Forsberg var hos oss och föreläste
• Eleverna vandrade bruksleden, ca 1 mil, under en skoldag
• Vi övade avslappning och positiva mentala bilder till klassisk musik
• De kokade tvål
• De skrev hälsodagbok (mat, träning, ”dagsform”)
• De gick kurs i Hjärt- och Lungräddning (HLR)
Min klass har betäckningen ”B”. Från år 7 har vi skojat om att det står för ”Bäst”. Nu är det inte skoj längre, det är dagsens sanning! Jag har aldrig tidigare haft en klass som fungerar så väl tillsammans, där så många är positivt inställda till allt, jag fakiskt till allt! Tonåringar ska ju vara truliga, sura och negativa - det hör man allt för ofta. Inte ”mina”!
Lite av äran kanske jag vågar ta åt mig. Efter 10 år som lärare har jag lärt mig mycket om hur man arbetar ihop en grupp. Jag tycker också fortfarande att det är väldigt inspirerande och roligt – det smittar säkert av sig. Men naturligtvis har vi också haft tur med elevunderlaget!
De har noggrant förberett sina redovisningar inför kvällen. De vill allesammans göra ett gott arbete och jag är klassföreståndarkollegan är så stolta!
Just nu, i skrivande stund, sitter de framför mig och skriver engelskprov. Många djupt koncentrerade blickar, man kan nästan känna hur tankarna arbetar. Jag ser mig runt i klassrummet. En och en halv termin har vi kvar tillsammans, sen lämnar de grundskolan. Vad blir det av dem? Finns månne en ny ”Magda” (fast annan idrott, skidskytte tror jag inte ens finns i Västmanland). M vill bli sportjournalist, A funderade ett tag på pilot, E vill arbeta med hästar. Kontakten med människor är inte alltid så lätt men h*n är jätteduktig med djur! M vill bli inredningsarkitekt, h*n har redan skickat förslag till Ikea. J blir den perfekte snickaren och V öppnar restaurang i alperna, det är h*n säker på (och jag med)!
Måtte det bara gå bra för dem, både i framtiden och - just här och nu - på engelskprovet! :)
2005-10-26
”Hockeyspelande 18-årig elevassistent”
Vad får man för bild av den rubriken? Knappast den jag tänker beskriva i alla fall, åtminstone inte om man inte känner den jag menar.
Jag är ju som sagt lärare i svenska på högstadiet. Älskar mitt jobb, småhoppar för mig själv ibland när en lektion, som gått ovanligt bra, är slut och eleverna lämnat klassrummet. Detta efter snart 11 år! Jag trivs, och väldigt bra just på min skola. Vi har gott rykte, något man måste förvalta och arbeta för att behålla. Vi har många elever, nästan för många känns det som ibland, och därmed har vi också god ekonomi. Så tråkigt att ens behöva nämna, men ekonomin styr så mycket i skolan. ”Alla elever med behov av särskild stöd har rätt till det.” Ungefär så står det i vår läroplan, vårt styrdokument, men tydligen är ekonomin en starkare ”lag” än skollagen. Nåväl, det är ett sidospår... Jag vill skriva om hur bra jag trivs och att stämningen på just min skola är överlag mycket god. Jag har några av mina bästa vänner som arbetskamrater och det betyder mycket såklart!
En av dem är extra speciell för mig. Han kom till skolan för 8-10 år sedan som en hockeyspelande 18-åring som skulle vara elevassistent till en kille som varit inblandad i en mycket svår trafikolycka. (Min skola är en idrottsskola, vi har många sk idrottsprofiler och alla elever har idrott 4-5 timmar/vecka - hur bra som helst i dagens samhälle! Vi vet att 600 tonåringar i vår stad idrottar mer än hälften av veckans sju dagar, borde inte det uppmärksammas på något sätt?) Med idrottsprofilsbakgrunden går det kanske att förstå att vi sett många unga idrottskillar som assistenter och praktikanter hos oss under åren, mer eller mindre lyckade... Ingen tänkte väl speciellt mycket på den här killen, när han dök upp hos oss. Men allteftersom tiden gick började vi inse att han inte var någon serietillverkning. Mognad och ödmjukhet tillsammans med värme och humor, en god portion medmänsklighet och känsla för de svaga - i en och samma 18-åring! Jag, en ”tant” på 26 upptäckte att jag berättade saker för honom nästan ingen annan fått höra. Vad var nu detta? Nej, inte förälskelse eller flirt på jobbet, inte på något sätt. Ja, han är snygg så man blir vimmelkantig innan man vant sig, men jag var gift redan då och han... nej, det går inte ens att förklara på det sättet, det har aldrig handlat om en sådan relation. Kanske är vi själsliga syskon, kanske hade vi bara ett behov av varandra trots att vi var ett väldigt omaka ”par”...?
Han arbetade hos oss under ett par år. Jag krisade i mitt äktenskap och hans öron fick ta emot det mesta. Samtidigt hade han träffat en tjej som han var upp över öronen förälskad i, så jag fick också höra en del. Han flyttade till en stad 15 mil bort tillsammans med den här tjejen och påbörjade sin lärarutbildning (delvis tack vare mig sa han en gång - så stolt har jag sällan varit). Vi hade mycket sporadisk kontakt under åren, nåt mail en eller två gånger per år, men ändå kontakt. I slutet av sin utbildning hade han separerat från sin tjej, slitigt och bråkigt som det lätt blir, och allt för snabbt träffat en ny. ”För snabbt” för han visste inte vad det stod för, han ville inte såra denna fantastiska tjej men han trodde inte att han så snart kunde vara så kär. Men det var han! Kan man någon gång vara säker på att personer är rätta för varandra så är han och hans sambo, som hon numera är, ett skolboksexempel på det!
Vi upptog kontakten igen, jag fick träffa hans sambo och hur svårt det än är att tro så är hon lika underbar som person hon också! Numera är jag en ”tant” på 36, hon blott 22 (han har hunnit bli 28) och ändå hade hon så mycket att lära mig om relationer till släktingar man bråkar med. En annan historia, jag kanske tar den vid annat tillfälle. De två är nu viktiga i mitt (och makens - vi redde ut vår kris) umgänge. När han var färdig lärare åkte de utomlands och arbetade ett halvår. Jag höll koll på lediga lärarjobb åt honom, det skulle vara en radie på 15 mil från den stad jag arbetar i. Det dök oväntat upp ett på min skola, han sökte och fick det! Det är helt galet att han kom tillbaka, det är helt galet att vi numera är lärarkollegor och det är helt galet vad roligt det är!
Han utmanar mina pedagogiska tankar, han utmanar mitt sätt att, med 10 års erfarenhet, bli lite lat och hellre göra något jag redan tidigare provat än att tänka nytt. Han lutar sig mot min erfarenhet, och jag inspireras av hans nytänkande och härliga iver. Han berömmer när jag gör något bra och han ger kritik på ett konstruktivt sätt när jag inte är så genomtänkt eller när jag inte gör ett bra jobb. Vice versa naturligtvis också, och varje vecka tackar jag min lyckliga stjärna att jag får uppleva detta på min arbetsplats!
I augusti fick de barn! Nästa sommar ska de gifta sig! Det kommer att bli en saga, de är så vackra, de är så kära och hon vill vara prinsessa för en dag. Maken och jag går omkring och är lite nykära ”av bara farten” när vi umgås med dem. Jag tackar alltså min lyckliga stjärna att vi även har dem på fritiden!
Jag är ju som sagt lärare i svenska på högstadiet. Älskar mitt jobb, småhoppar för mig själv ibland när en lektion, som gått ovanligt bra, är slut och eleverna lämnat klassrummet. Detta efter snart 11 år! Jag trivs, och väldigt bra just på min skola. Vi har gott rykte, något man måste förvalta och arbeta för att behålla. Vi har många elever, nästan för många känns det som ibland, och därmed har vi också god ekonomi. Så tråkigt att ens behöva nämna, men ekonomin styr så mycket i skolan. ”Alla elever med behov av särskild stöd har rätt till det.” Ungefär så står det i vår läroplan, vårt styrdokument, men tydligen är ekonomin en starkare ”lag” än skollagen. Nåväl, det är ett sidospår... Jag vill skriva om hur bra jag trivs och att stämningen på just min skola är överlag mycket god. Jag har några av mina bästa vänner som arbetskamrater och det betyder mycket såklart!
En av dem är extra speciell för mig. Han kom till skolan för 8-10 år sedan som en hockeyspelande 18-åring som skulle vara elevassistent till en kille som varit inblandad i en mycket svår trafikolycka. (Min skola är en idrottsskola, vi har många sk idrottsprofiler och alla elever har idrott 4-5 timmar/vecka - hur bra som helst i dagens samhälle! Vi vet att 600 tonåringar i vår stad idrottar mer än hälften av veckans sju dagar, borde inte det uppmärksammas på något sätt?) Med idrottsprofilsbakgrunden går det kanske att förstå att vi sett många unga idrottskillar som assistenter och praktikanter hos oss under åren, mer eller mindre lyckade... Ingen tänkte väl speciellt mycket på den här killen, när han dök upp hos oss. Men allteftersom tiden gick började vi inse att han inte var någon serietillverkning. Mognad och ödmjukhet tillsammans med värme och humor, en god portion medmänsklighet och känsla för de svaga - i en och samma 18-åring! Jag, en ”tant” på 26 upptäckte att jag berättade saker för honom nästan ingen annan fått höra. Vad var nu detta? Nej, inte förälskelse eller flirt på jobbet, inte på något sätt. Ja, han är snygg så man blir vimmelkantig innan man vant sig, men jag var gift redan då och han... nej, det går inte ens att förklara på det sättet, det har aldrig handlat om en sådan relation. Kanske är vi själsliga syskon, kanske hade vi bara ett behov av varandra trots att vi var ett väldigt omaka ”par”...?
Han arbetade hos oss under ett par år. Jag krisade i mitt äktenskap och hans öron fick ta emot det mesta. Samtidigt hade han träffat en tjej som han var upp över öronen förälskad i, så jag fick också höra en del. Han flyttade till en stad 15 mil bort tillsammans med den här tjejen och påbörjade sin lärarutbildning (delvis tack vare mig sa han en gång - så stolt har jag sällan varit). Vi hade mycket sporadisk kontakt under åren, nåt mail en eller två gånger per år, men ändå kontakt. I slutet av sin utbildning hade han separerat från sin tjej, slitigt och bråkigt som det lätt blir, och allt för snabbt träffat en ny. ”För snabbt” för han visste inte vad det stod för, han ville inte såra denna fantastiska tjej men han trodde inte att han så snart kunde vara så kär. Men det var han! Kan man någon gång vara säker på att personer är rätta för varandra så är han och hans sambo, som hon numera är, ett skolboksexempel på det!
Vi upptog kontakten igen, jag fick träffa hans sambo och hur svårt det än är att tro så är hon lika underbar som person hon också! Numera är jag en ”tant” på 36, hon blott 22 (han har hunnit bli 28) och ändå hade hon så mycket att lära mig om relationer till släktingar man bråkar med. En annan historia, jag kanske tar den vid annat tillfälle. De två är nu viktiga i mitt (och makens - vi redde ut vår kris) umgänge. När han var färdig lärare åkte de utomlands och arbetade ett halvår. Jag höll koll på lediga lärarjobb åt honom, det skulle vara en radie på 15 mil från den stad jag arbetar i. Det dök oväntat upp ett på min skola, han sökte och fick det! Det är helt galet att han kom tillbaka, det är helt galet att vi numera är lärarkollegor och det är helt galet vad roligt det är!
Han utmanar mina pedagogiska tankar, han utmanar mitt sätt att, med 10 års erfarenhet, bli lite lat och hellre göra något jag redan tidigare provat än att tänka nytt. Han lutar sig mot min erfarenhet, och jag inspireras av hans nytänkande och härliga iver. Han berömmer när jag gör något bra och han ger kritik på ett konstruktivt sätt när jag inte är så genomtänkt eller när jag inte gör ett bra jobb. Vice versa naturligtvis också, och varje vecka tackar jag min lyckliga stjärna att jag får uppleva detta på min arbetsplats!
I augusti fick de barn! Nästa sommar ska de gifta sig! Det kommer att bli en saga, de är så vackra, de är så kära och hon vill vara prinsessa för en dag. Maken och jag går omkring och är lite nykära ”av bara farten” när vi umgås med dem. Jag tackar alltså min lyckliga stjärna att vi även har dem på fritiden!
2005-10-25
Sömnen, var är min sömn???
Att vara pedagog och inte vara utsövd är ingen bra kombination på något sätt. Inatt har jag haft en av de där eländiga nätterna när ingenting fungerar... Tittade på klockan var femte minut fram till kl 2.00. Sen har jag inget minne förrän vid 4.00. Kunde omöjligt somna om men låg kvar till 5.00 i alla fall då jag klev upp och gick och satte mig i duschen. Jo, det stämmer - jag satte mig i duschen, älskar min "pensiopall" :-)
Kom till skolan vid 7.45, började första lektionen 8.00 och körde oavbrutet i tre timmar. Sen lunch och lektion igen. Tre utvecklingssamtal efter varandra, konferens i en timme och som grädde på moset FEM samtal till :/ Summan? 12 timmars arbetsdag! Jag överdriver inte om jag säger att det snurrade!! Tur att vi var två som satt där, tur att samtalen var väl förberedda och hoppas inte föräldrarna märkte allt för mycket.
Nu hoppas jag bara att jag får sova i natt. Kan inte låta bli att grubbla varför det blir så här. Det kommer dessutom oftare och oftare och det är väl ingen bra signal? Jag älskar mitt jobb, jag njuter verkligen av att få vara med på resan från 13-åring till 15-åring, men varför måste det vara så mycket runt omkring? Varför får man aldrig känna att man riktigt räcker till? Ja, grubblar jag på det inatt får jag med säkerhet inte sova då heller...
Kom till skolan vid 7.45, började första lektionen 8.00 och körde oavbrutet i tre timmar. Sen lunch och lektion igen. Tre utvecklingssamtal efter varandra, konferens i en timme och som grädde på moset FEM samtal till :/ Summan? 12 timmars arbetsdag! Jag överdriver inte om jag säger att det snurrade!! Tur att vi var två som satt där, tur att samtalen var väl förberedda och hoppas inte föräldrarna märkte allt för mycket.
Nu hoppas jag bara att jag får sova i natt. Kan inte låta bli att grubbla varför det blir så här. Det kommer dessutom oftare och oftare och det är väl ingen bra signal? Jag älskar mitt jobb, jag njuter verkligen av att få vara med på resan från 13-åring till 15-åring, men varför måste det vara så mycket runt omkring? Varför får man aldrig känna att man riktigt räcker till? Ja, grubblar jag på det inatt får jag med säkerhet inte sova då heller...
2005-10-24
Mamma och pedagog - två skilda världar!
En blogg... Jag tycker det är jättespännande att läsa andras och jag tycker också att det är roligt att själv skriva texter av olika slag... men att skriva så att andra kan läsa - vem skulle vara intresserad? Fast å andra sidan, spelar det nån roll? Det är ju själva skrivandet som är roligt, och om någon läser får jag se det som bonus!
Jag är mamma till en 5-åring. Det är en berg-och-dalbana! Hon har ett hiskeligt humör, hon är arg och bestämd, ramlar ihop i en gnällande hög, är hjälpsam och snusförnuftig, har stor empati, humor och så ännu mer humör. Idag har humöret varit större än humorn, om man så säger... Det samtidigt som en fröken på förskolan frågade om vi kontaktat kvinnan som tittade på henne i våras, för att se om man kan ana risker för dyslexi eller andra svårigheter som kan ställa till det vid inlärning. Jag har inte gjort det och jag VILL INTE! Jag vill inte vara vuxen och logisk här, jag vill ligga i en hög och tycka synd om mig själv att det ens finns en liten, liten risk att min dotter inte "är som hon ska". Jo, självklart kommer jag att älska henne lika mycket ändå, men jag vill skydda henne ifrån alla svårigheter som hopar sig runt henne om så är fallet.
Jag är lärare i svenska på högstadiet. Jag stöter för ofta på elever som gått genom alla åren upp till 7:an utan någon diagnos. Jag har ett exempel i min klass nu. En kille som knappt är läskunnig, har det visat sig efter otaliga test. Han kan, som så många andra med läs- och skrivsvårigheter, väl dölja sitt handikapp. Men han bedöms ändå lägre eftersom man knappt kan läsa vad han skriver, eftersom han inte kan utveckla skrivna svar, eftersom han inte gör sig själv rättvisa. Det är de vuxnas, pedagogernas, förb***e skyldighet att INTE göra så - men ändå händer det, varje dag hela tiden. Han är så smart, han är otroligt kunnig och modig, han kan diskutera omkull vem som helst, han vågar agera inför publik och han anses vara trög av många av mina kollegor. Hjälp mig, hjälp min dotter om hon ska ro samma båt!
Idag sa hennes fröken att hon inte utvecklas riktigt som väntat. Vad betyder det? Jag går sönder när jag hör det! Hon har dålig uthållighet, ramlar ihop i en hög när något går henne emot. Ok, vuxen nu, VAR VUXEN måste jag ryta åt mig själv i huvudet. Du är ju utbildad på detta, till och med DUKTIG får jag ju höra i jobbet. Men det är jobbet, nu rör det mitt barn... Försöker trösta mig med att en annan fröken sa till maken för nån vecka sedan att hela barngruppen gått bakåt sedan de skolat in rätt många små i syskongruppen. Dotterns kärlek, den hon tänker gifta sig med (men hos vem ska de bo, hade de diskuterat häromdagen när det gick upp för dem att de då inte kunde bo kvar hemma var för sig), agerar likadant, deras rörelser är exakt likadana, de pratar med samma bebisröst osv osv.
MEN, det spelar ingen roll vad som stämmer, vad som beror på vad - JAG MÅSTE TA TAG I DETTA OCH RINGA KVINNAN SOM KAN HJÄLPA OSS! Inte anse henne vara ett hot som ska tvinga mig se sanningen i vitögat, utan den kvinna som kan vägleda oss OM DET BEHÖVS.
Jag är mamma till en 5-åring. Det är en berg-och-dalbana! Hon har ett hiskeligt humör, hon är arg och bestämd, ramlar ihop i en gnällande hög, är hjälpsam och snusförnuftig, har stor empati, humor och så ännu mer humör. Idag har humöret varit större än humorn, om man så säger... Det samtidigt som en fröken på förskolan frågade om vi kontaktat kvinnan som tittade på henne i våras, för att se om man kan ana risker för dyslexi eller andra svårigheter som kan ställa till det vid inlärning. Jag har inte gjort det och jag VILL INTE! Jag vill inte vara vuxen och logisk här, jag vill ligga i en hög och tycka synd om mig själv att det ens finns en liten, liten risk att min dotter inte "är som hon ska". Jo, självklart kommer jag att älska henne lika mycket ändå, men jag vill skydda henne ifrån alla svårigheter som hopar sig runt henne om så är fallet.
Jag är lärare i svenska på högstadiet. Jag stöter för ofta på elever som gått genom alla åren upp till 7:an utan någon diagnos. Jag har ett exempel i min klass nu. En kille som knappt är läskunnig, har det visat sig efter otaliga test. Han kan, som så många andra med läs- och skrivsvårigheter, väl dölja sitt handikapp. Men han bedöms ändå lägre eftersom man knappt kan läsa vad han skriver, eftersom han inte kan utveckla skrivna svar, eftersom han inte gör sig själv rättvisa. Det är de vuxnas, pedagogernas, förb***e skyldighet att INTE göra så - men ändå händer det, varje dag hela tiden. Han är så smart, han är otroligt kunnig och modig, han kan diskutera omkull vem som helst, han vågar agera inför publik och han anses vara trög av många av mina kollegor. Hjälp mig, hjälp min dotter om hon ska ro samma båt!
Idag sa hennes fröken att hon inte utvecklas riktigt som väntat. Vad betyder det? Jag går sönder när jag hör det! Hon har dålig uthållighet, ramlar ihop i en hög när något går henne emot. Ok, vuxen nu, VAR VUXEN måste jag ryta åt mig själv i huvudet. Du är ju utbildad på detta, till och med DUKTIG får jag ju höra i jobbet. Men det är jobbet, nu rör det mitt barn... Försöker trösta mig med att en annan fröken sa till maken för nån vecka sedan att hela barngruppen gått bakåt sedan de skolat in rätt många små i syskongruppen. Dotterns kärlek, den hon tänker gifta sig med (men hos vem ska de bo, hade de diskuterat häromdagen när det gick upp för dem att de då inte kunde bo kvar hemma var för sig), agerar likadant, deras rörelser är exakt likadana, de pratar med samma bebisröst osv osv.
MEN, det spelar ingen roll vad som stämmer, vad som beror på vad - JAG MÅSTE TA TAG I DETTA OCH RINGA KVINNAN SOM KAN HJÄLPA OSS! Inte anse henne vara ett hot som ska tvinga mig se sanningen i vitögat, utan den kvinna som kan vägleda oss OM DET BEHÖVS.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)